Tips inför Natur-programmet

Vi har många trådar om studieteknik, påbörjning av natur/teknik osv så kika runt för lite extra krut.

Jag skulle säga att det är till din fördel att plugga och lära dig vissa ämnen djupare. Om du tänker läsa teknisk fysik, se till att du kan fysik 1 och 2 ut och in. Ska du läsa teknisk matematik, så har du inga ursäktar att inte ha stenkoll på matte 3/4. 

Prioritera nytta framför nöje när det gäller kurser. Går man natur får man mycket gratis i och med att man blir behörig till de flesta (alla?) universitetsutbildningar. Däremot kan det vara bra att läsa kurser som ger meritpoäng. En skillnad mot grundskolan är att du på gymnasiet har större möjlighet att påverka din egen utbildning efter egna intressen.

Som Dracaena är inne på är det också bra om du redan nu har någon sorts uppfattning om vad du skulle vilja göra efter gymnasiet. Jag läste både psykologi och kemi, men eftersom jag visste att jag ville jobba med kemi och inte psykologi lade jag större fokus på det. Dessutom är det bra att veta ungefär vilket meritvärde du behöver för att komma in på din "drömutbildning" efter gymnasiet. Det är stor skillnad om du behöver 22 eller 15 i meritvärde. 

Sen har vi det här med språk. Jag har alltid haft som inställning att man klarar sig gott och väl med svenska och engelska, vilket såklart är sant, men om jag fick gå om skolan hade jag nog siktat på att lära mig ett tredje språk. Det är väldigt användbart att kunna antingen spanska, tyska eller franska. Dels är det en merit som får en att sticka ut när det är dags att söka jobb, användbart om man är på semester och gör att man kan tillgodogöra sig mer information. Är du intresserad av historia är det t.ex. bra att kunna tyska, eftersom många historiska källor är skrivna på just tyska. Dessutom ger moderna språk väldigt mycket meritpoäng.

Teraeagle skrev:

[...] man blir behörig till de flesta (alla?) universitetsutbildningar

Ja (med undantag för typ... pilot, eller sånt ovanligt).

Mitt tips är att inte halka efter i ämnena som har flest vertikalt påbyggande kurser. Matte är ämnet som du kommer plugga överlägset mest (totalt 4 kurser, men upp till 5 eller 6 om du väljer till matte5/mattespecialisering) och varje kurser bygger på mycket på det du lärt dig i tidigare kurser vilket betyder att om du har ostabila grunder så blir det svårare och svårare att få bra betyg. Även kemi, biologi och fysik kommer ha en påbyggnadskurs vardera, och där skulle jag säga att biologi i minst utsträckning och fysik i störst utsträckning bygger vertikalt. Du kommer också läsa svenska 1, 2, 3 samt engelska 5, 6 (ev. 7) och språk är inte annorlunda eftersom de inte har nåt bestämt "innehåll", men jag skulle säga att det är ganska enkelt att bättra sig även med dålig grund.

Hej!

Förstår känslan av att vara nervös inför gymnasiet, det var jag också (ska nu börja trean på naturvetenskapligt program). De tips du fått hittills är bra, men det finns ytterligare en utmaning med naturprogrammet: en ambitiös elev riskerar att bränna ut sig. Självklart är det viktigt att ha goda grunder i fysik om man ska läsa teknisk fysik, men det är inte konstigt om fysik 1 känns svårt, särskilt i början. Fysiken i gymnasiet innebär mycket matte till skillnad från den i grundskolan. Det kan kännas ovant i början. Det löser sig ändå och man kommer in i det efter ett tag. 

Från egen erfarenhet vet jag att många inte har en bestämd plan för studierna efter gymnasiet. De som hade en plan när de började ettan har oftast hunnit ändra sig. Med natur som grund är det ingen fara eftersom man blir behörig till allt. Höga betyg och kurser som ger extra meritpoäng är självklart bra. Samtidigt ska gymnasiet inte innebära så mycket arbete att du inte orkar fortsätta studera. Om du upplever att det blir så kan du oftast prata med dina lärare om det. De lärare jag har haft brukar ha tips kring studietekniker och förståelse för när arbetsbördan blir för stor. 

Gymnasiet kan verkligen vara en kul tid. Många skolor har olika elevengagemang (klimatgrupp, filmklubb, bokcirkel, elevråd, osv) som man kan vara del av, det rekommenderar jag ifall du tycker sånt är kul. 

Ja angående framtidsvision och -planering är jag också lite åt "ta det som det kommer" och "allt blir bra" hållet.

Jag hade ingen aning om vad jag ville läsa och höll på att vela ända fram till våren i trean. Jag minns min slogan "vet inte vad men måste va på Karolinska" som jag höll fast vid fram tills den tidpunkten. Sen lyckades några av mina bästa vänner övertyga mig att gå teknisk fysik, vilket jag i efterhand inte förstår varför det va så svårt för jag har ju alltid gillat matte (eller??). Idag pluggar jag två program, bioteknik och teknisk fysik, ett drömscenario jag inte ens visste va möjligt när jag gick i gymnaseit. Min väg hit har berott av många lyckliga slumpar som jag är glad att de hände. 

Självklart, ibland är jag också avundsjuk på somliga av mina vänner med sina klara ambitioner och spikraka vägar (läkare, det är nåt med läkare...), men samtidigt, ibland inte. Känns det inte tråkigt att inte ha velat lite och självrannsakat och sedan funnit nåt man gillar? Det är typ min största mardröm att vid 40 år få en krypande känsla av fear of missing out samtidigt som det är försent att ändra så mycket i min karriär, det hade ju typ hänt om jag blev läkare, rysande tanke.

Det jag skulle uppmana bilvande eller befintliga gymnasister är att hålla ett nyfiket och öppet sinne. Man kan tex gärna fråga sina lärare "udda" frågor som inte har med kursen att göra, läsa på själv om nåt som fångar ens intresse osv., utan press eller syfte utan bara för att göra livet intressantare och som trevlig bieffekt att det hjälper ens universitetsval senare.

Angående förkunskaper som Dracaena skriver om vill jag också hålla med dig Judit. Som en som kom från ett högst prestigefyllt gymnasium hade jag vissa fördomar om hur det borde gå för folk som kommer från sämre gymnasium (eller ännu värre, kom in genom HP), men den synen har jag fått slopa eftersom den motbevisats av många exempel som jag känner. Kvicka, smarta människor sållas faktiskt inte fram så väl med betyg vid varken övergången till gymnasium eller högskolan. Utbildningskvalitén korrelerar inte heller med antagningsgräns eftersom mitt gymnasium var sk*t vilket syntes i mina (lite) bristande fysikförkunskaper, men det gick bra ändå. Slutsatsen är att ingenting korrelerar med något helt enkelt!

Hursomhelst, hur hårt du jobbar tillsammans med en liten bit talang är det som avgör din framgång i universitetet snarare än förkunskap eftersom det rent procentuellt försvinner väldigt snabbt i relation med ett helt program. 

Och en till grej, det blir långt nu sorry. Jag upplevde inte en så stor skillnad mellan gymnaiset och grunskolan alls om jag ska vara ärlig. Förutom nya kompisar och ny skola är allt formmässigt samma, så det finns inget att vara nervös över, det är bara att fortsätta plugga. Den stora skillnaden kommer till universitetet. Ett till råd: gymnasiet är så kort, socialisera hårt!

Nåt som också är värt att nämna är att ens framtid inte är huggen i sten bara för att man gör ett visst utbildningsval. Förut fungerade det väl mer så att man valde en utbildning, började jobba och inte sällan jobbade kvar hela livet. Nuförtiden är det mycket vanligare att man byter jobb och skolar om sig senare i livet. Om du är ingenjör och kommer på att du vill bli lärare när du är 40 år är det inte särskilt svårt att skola om sig till det.

Inom mitt jobb har jag varit representant på en del studentkonferenser och en vanlig fråga är "har ni något jobb för mig som har gått utbildningen X?". Sanningen är att utbildning spelar ganska liten roll i många fall, det är mycket viktigare hur man är som person och vad man strävar efter. Jag har t.ex. arbetat inom gruvindustrin med personer som har läst mikrobiologi på universitetet. Så få inte panik över att nå en sorts point-of-no-return för det om något kan vara psykiskt påfrestande.