Krönika eller insändare?

Jag har i uppgift att skriva en krönika, men är osäker på hur den ska skrivas. Jag vet att krönikor är mycket lika insändare, där man kan skriva delvis fritt och öppet utan att behöva ta hänsyn till källor. Skillnaden är att krönikor är mer aktuella och oftast längre ordmässigt. 

Så hjälp mig gärna med förbättring, och ifall jag ska ändra vissa delar för att tydliggöra att det är en krönika.

 

Håll vidriga åsikter åt dig själv! 
“Kan du ta av dig masken så jag får se mer än bara kroppen?” sa mannen. 

“Ursäkta?” var det enda jag lyckades säga, förbluffad över att en vuxen man skulle gå fram till en tonåring och begära något sådant. 

“Nej det var inget” sa han och gick vidare på perrongen, som om ingenting hade hänt. 

Det händer ganska ofta att liknande önskemål eller kommentarer slängs ut i luften när jag står på tunnelbanan. De slängs iväg lika lätt som en platt sten på en vattenyta, där stenen bara hoppar vidare och vidare tills den tillslut sjunker ner och försvinner. Det är inte alltid att personen i fråga agerar på det som sägs, men ibland kan det hända att en hand lyfts eller att några steg tas för att komma närmre. Varför kan man inte själv inse hur fel det är? Är det verkligen så normaliserat idag att ingen längre bryr sig? 

Det gör mig ytterst frustrerad. Frustrerad på männen som gör det, men också på mig själv för att jag inte alltid säger ifrån. Det kan vara rädsla som får mig att tysta till, men oftast är det att jag inte längre orkar. Det startar bara stora konflikter eftersom det alltid ska vara kvinnan som gör fel. Hon klär sig fel, beter sig fel, hon startar det. Det är aldrig mannen på perrongen med sitt sexdrivna sinne eller hur? Nej kvinnan ber om det.  

Även fast yttrandefriheten gäller alla, inklusive de män som självbelåtet skriker ut “fet röv!” eller “kolla tuttarna!” så är det kränkning det handlar om. Olaglig kränkning. Ibland finns det även ursäkter som nämns. “Men kolla din tröja, vad förväntar du när du visar så mycket” eller “byxorna är så tajta att jag inte kunde låta bli” sägs medan de själva går runt i denimjeans så tajta så att knäna sticker ut som knoppar på ett träd. Vart går gränsen? För jag har fått nog. 

Klä mig mer, ha tjocktröja varje dag med breda byxor för att gömma undan både mig och min kropp. Det verkar vara den enda lösningen. Att gömma undan kroppen som jag har rätt att visa utan att förvänta andras omdömen. Är det den enda lösningen för att stoppa kränkandet? För då tycker jag hellre att man ska hålla sina vidriga åsikter och kommentarer åt sig själv!