17 svar
343 visningar
ErikaS 13
Postad: 13 apr 17:27

Mina föräldrar vill inte att jag flyttar till annan ort för universitet

Hej. Jag vill ansöka till en annan ort i Sverige för att plugga till universitet. Sista ansökningsdagen är 19 april. Mina föräldrar vill dock verkligen inte att jag ska flytta, de kommer förmodligen lyckas övertala mig att inte göra det. Eller så säger de saker som "Okej, flytta så får vi se hur det går. Men kom inte tillbaka när det inte funkar" osv. Det ger mig stress och jag önskar att de bara stötta idéen att flytta lite mer. Jag är en sån person som verkligen inte vill göra sina föräldrar besvikna, och jag brukar alltid lyda dom. Jag är en sån där "duktig dotter". Så att flytta iväg är något jag aldrig trott att jag skulle kunna göra såhär ungt. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte göra de besvikna och sura, men samtidigt vet jag att om jag fortsätter bo med dom kommer jag bli galen. Antingen säger de att jag inte får och kan flytta, eller så blir de irriterade och säger att jag ska söka vart jag vill och klarar jag inte av att bo ensam är det mitt egna problem osv. Och jag är bara orolig att det blir illa mellan oss om jag söker och blir antagen någon annanstans och flyttar. Well, mer illa än det redan är för mig alltså. Ni som har strikta föräldrar som knappt låter er bestämma över erat eget liv, hur skulle ni göra? Hur har ni gjort när det kommit till likande beslut? Jag vet att allting bara skulle bli så mycket enklare om jag flytta iväg tbh. Jag skulle äntligen kunna andas och må bra. Jag älskar mina föräldrar något oerhört, men det är omöjligt att fortsätta bo hos dom. Och bor jag i samma stad som de känner jag att jag aldrig kommer kunna bestämma över mitt eget liv ordentligt. Jag vet att jag måste flytta, men jag antar att jag bara är rädd. Ifall jag kommer klara av att bo ensam i en annan stad medan jag pluggar. Och om de blir jättesura för att jag sökte och flyttade till en annan stad. Det finns ett visst program jag vill läsa, jag är inte jätteintresserad av annat. Så jag vill lägga till det programmet för i olika städer, och sedan andra program. Men de vill att jag söker här först. Och jag är rätt säker på att jag kommer bli antagen om jag söker, och då är det kinda game over. Jag försöker hitta på ursäkter till varför jag borde söka till andra universitet istället för här men. Jag vill inte säga den verkliga orsaken till varför jag vill flytta, att jag mår skit hos dom. För då kommer jag vara otacksam istället enligt dem. Jag kommer förmodligen att söka på en annan ort, men jag vet inte alltså. Det här är en risk och jag brukar inte ta risker. Och tänk om jag inte får deras stöd när jag väl kommer in. Jag brukar alltid göra som mina föräldrar säger och inte gå emot de. Ingen i min ålder beter sig riktigt såhär mot sina föräldrar, jag vet att jag borde bli mer tuff osv. Det är bara läskigt. Jag kanske bara övertänker massa nu. De vill absolut att jag ska plugga vidare. Och med tanke på att de ändå "låter" mig söka någon annanstans så kanske jag borde göra det, blir jag antagen någon annanstans kan de inte riktigt bli jättesura eftersom jag kommit in på universitetet osv. Deras stora dröm. Behövde bara få ventilera lite och hoppas på att få lite råd osv. Tack så mycket.

Det låter som om du borde flytta hemifrån, tycker jag. Dina föräldrar borde växa upp och förstå att du är en självständig individ. Åtminstone skulle du behöva skaffa dig ett studentrum, om du väljer att studera i "din" stad. Tyvärr är det jättelånga köer till studentboenden i de flesta studentstäder.

ErikaS 13
Postad: 13 apr 17:54
Smaragdalena skrev:

Det låter som om du borde flytta hemifrån, tycker jag. Dina föräldrar borde växa upp och förstå att du är en självständig individ. Åtminstone skulle du behöva skaffa dig ett studentrum, om du väljer att studera i "din" stad. Tyvärr är det jättelånga köer till studentboenden i de flesta studentstäder.

Ja, du har rätt! De har bara så svårt att förstå det, i vår kultur brukar man inte riktigt flytta hemifrån så här tidigt. Och de litar inte på att jag är tillräckligt mogen och ansvarsfull. Tror du att om jag börjar stå i kö för studentlägenheter i t.ex. Örebro, att jag hinner få lägenhet i god tid? 

Googla!

Teraeagle 15577 – Moderator
Postad: 13 apr 18:47

Jag håller med om att det låter som att du borde testa att bo på egen hand, helst i en annan stad. Det fina med att flytta ut och bli student är att du kommer att omge dig med många andra som är i exakt samma situation som du. Det kan vara skrämmande att flytta ifrån sina föräldrar och stå på egna ben, men det är samtidigt väldigt lärorikt. Man tvingas ta ett helt annat ansvar för allt från städning och matlagning till hushållsekonomi. Med tiden blir det din nya vardag och det skulle kännas konstigt att flytta tillbaka ”hem”. 

Jag är en sån person som verkligen inte vill göra sina föräldrar besvikna, och jag brukar alltid lyda dom. Jag är en sån där "duktig dotter".

Sådär var jag också i din ålder, men jag lovar dig….det går över. Det skönaste med att bli äldre är att man blir en mer självständig individ som inte bryr sig lika mycket om andra människors åsikter. Man får successivt en annan relation till sina föräldrar när man själv blir vuxen. Det betyder inte att man älskar dem mindre eller har en sämre relation med varandra.

ErikaS 13
Postad: 13 apr 19:03
Teraeagle skrev:

Jag håller med om att det låter som att du borde testa att bo på egen hand, helst i en annan stad. Det fina med att flytta ut och bli student är att du kommer att omge dig med många andra som är i exakt samma situation som du. Det kan vara skrämmande att flytta ifrån sina föräldrar och stå på egna ben, men det är samtidigt väldigt lärorikt. Man tvingas ta ett helt annat ansvar för allt från städning och matlagning till hushållsekonomi. Med tiden blir det din nya vardag och det skulle kännas konstigt att flytta tillbaka ”hem”. 

Jag är en sån person som verkligen inte vill göra sina föräldrar besvikna, och jag brukar alltid lyda dom. Jag är en sån där "duktig dotter".

Sådär var jag också i din ålder, men jag lovar dig….det går över. Det skönaste med att bli äldre är att man blir en mer självständig individ som inte bryr sig lika mycket om andra människors åsikter. Man får successivt en annan relation till sina föräldrar när man själv blir vuxen. Det betyder inte att man älskar dem mindre eller har en sämre relation med varandra.

Du anar inte hur bra det känns att få läsa det du och Smaragdalena skriver. Jag känner mig mer lugn. Allting är bara så läskigt. Att först flytta till helt ny stad, och att bo ensam och ta hand om ditt egna hushåll medan du pluggar på universitet. Bort från mina vänner och min familj. Och det är läskigt att söka till en annan ort nu, jag vet inte vad jag ska säga till dom å allt. Jag mår inte bra hos dom. Jag vet att de älskar mig, och de har sina bra sidor, men de är finansiellt och emotionellt abusive. Och jag tror att en stor anledning till att de vill ha kvar mig här är så att de kan fortsätta kontrollera mig, hur ska de liksom göra det när jag bor i en annan stad. De kommer förlora dottern som skulle göra allt för dom bara för att få de nöjda. Och det finns så många fördelar med att jag flyttar, jag skulle få ha kontroll över sånt jag har rätt till. Fördelarna slår nackdelarna tbh. Det svåraste just nu är att våga söka till en annan ort, utan att jag gör de för besvikna och arga. Jag vill inte få problem med dem. Men jag vet att det bästa vore om jag flytta till en annan stad. Ni har rätt!

Teraeagle 15577 – Moderator
Postad: 13 apr 19:15

Du ska i alla fall veta att det du känner inte på något sätt är udda utan det är tvärt om något som väldigt många upplever. Det är ju också en ny situation för dina föräldrar - de blir själva äldre och det måste vara en väldigt speciell situation att se sina barn bli oberoende från en själv. Med tiden kommer de dock att inse att du tog rätt beslut och att du måste få växa upp och bli en självständig individ. Man får inte någon chans att leva om sitt liv, så vi kan inte leva våra liv efter någon annans önskemål. Vi måste leva på ett sätt som vi själva känner är rätt och utifrån det du skriver känns det som att du innerst inne redan har bestämt dig för vad som är rätt beslut.

ErikaS 13
Postad: 13 apr 19:26
Teraeagle skrev:

Du ska i alla fall veta att det du känner inte på något sätt är udda utan det är tvärt om något som väldigt många upplever. Det är ju också en ny situation för dina föräldrar - de blir själva äldre och det måste vara en väldigt speciell situation att se sina barn bli oberoende från en själv. Med tiden kommer de dock att inse att du tog rätt beslut och att du måste få växa upp och bli en självständig individ. Man får inte någon chans att leva om sitt liv, så vi kan inte leva våra liv efter någon annans önskemål. Vi måste leva på ett sätt som vi själva känner är rätt och utifrån det du skriver känns det som att du innerst inne redan har bestämt dig för vad som är rätt beslut.

Det du skriver hjälper mer än du tror. Ska jag vara ärlig började jag gråta lite, jag känner ett lugn över mig. Tack så jättemycket allihop, jag uppskattar det ni skrivit. Varje meddelande från er får mig mer lugn och säker på vad jag vill. Hur läskigt det än må vara, är nog det här något jag behöver göra. Om några fler har råd och tips är det bara att skriva det här, det hjälper mer än ni tror. 

emilia00 1
Postad: 13 apr 22:59

Jag håller helt med alla de andra som svarar på din fråga! Du ska definitivt flytta och leva ditt liv exakt hur du vill. Du är en egen individ som ska leva ditt egna liv. Dina föräldrar måste inse att din kärlek för dem kommer inte att minskas i följd av att du lämnar deras hus. Tvärt om tror fan att er kärlek för varandra kommer endast blomstra om ni lever separat. Iallafall för dig vilket är prio ett just nu. Din mentala hälsa och välmående är så viktigt, glöm inte det. Så som Teraeagle skrev så känns det som om du redan har bestämt dig innerst inne och att du redan vet att det här är det bästa för dig. Jag vet att det låter corny men lyssna på ditt hjärta. Allting kommer att ordna sig, du kommer hitta din väg och om du väljer fel väg nu till hösten finns det nya möjligheter till våren. Jag förstår att det inte är lätt med dina föräldrar och att det sista man vill göra är och såra dem när de har gjort så mycket för en. Men du är deras barn som redan har gjort så mycket för dem. Nu är det din tur att välja dig själv. För vem är det som ska leva ditt liv, du eller dina föräldrar? Jag hejjar på dig och hoppas att du finner det svar du letar efter. All lycka och hopp till dig<3

ErikaS 13
Postad: 13 apr 23:08
emilia00 skrev:

Jag håller helt med alla de andra som svarar på din fråga! Du ska definitivt flytta och leva ditt liv exakt hur du vill. Du är en egen individ som ska leva ditt egna liv. Dina föräldrar måste inse att din kärlek för dem kommer inte att minskas i följd av att du lämnar deras hus. Tvärt om tror fan att er kärlek för varandra kommer endast blomstra om ni lever separat. Iallafall för dig vilket är prio ett just nu. Din mentala hälsa och välmående är så viktigt, glöm inte det. Så som Teraeagle skrev så känns det som om du redan har bestämt dig innerst inne och att du redan vet att det här är det bästa för dig. Jag vet att det låter corny men lyssna på ditt hjärta. Allting kommer att ordna sig, du kommer hitta din väg och om du väljer fel väg nu till hösten finns det nya möjligheter till våren. Jag förstår att det inte är lätt med dina föräldrar och att det sista man vill göra är och såra dem när de har gjort så mycket för en. Men du är deras barn som redan har gjort så mycket för dem. Nu är det din tur att välja dig själv. För vem är det som ska leva ditt liv, du eller dina föräldrar? Jag hejjar på dig och hoppas att du finner det svar du letar efter. All lycka och hopp till dig<3

Fyfan, du skulle bara veta vilken lättnad jag känner när jag läser detta. Allt ni skriver hjälper mig något otroligt! Jag känner att det finns fler som ändå förstår min situation, och som tror på mig när jag inte tror på mig själv. Som att ni tycker att min mentala hälsa är det viktigaste när jag själv har svårt att tycka det. Låter kanske cheesy men. Ni sätter mig först just nu när det kommer till mitt mående, än mina föräldrar. Tack så mycket!

Jonto 7242 – Moderator
Postad: 14 apr 00:57

Efter gymnasiet ville jag också till en början bo kvar hemma för att det skulle vara bekvämt. Tanken var att jag skulle söka till lärarutbildningen i min hemstad Halmstad. Under mitt sista år så lade de dock ner tyskutbildningen på högskolan, som var den jag ville gå. Den närmaste utbildningen fanns då i Växjö och jag blev tvungen att flytta dit. Jag var nervös och det kändes som ett stort steg. Jag pluggade där i fem år och nu har jag skaffat mig ett jobb där efter studierna och bott där snart åtta år. Jag trivs superbra. Nu har jag inga strikta föräldrar men det blir en omställning för alla när någon ska flytta. Utan att känna dina föräldrar så tror jag inte att du ska behöva känna så stor oro över att bli osams med dina föräldrar. Just när allt känns nytt och osäkert för dem så är det lätt att börja hetsa upp sig, men det kommer lägga sig rätt snart. Sverige är inte längre än att man kan hälsa på då och då på sommaren och på lite längre lov.

Oron som du har för att det kanske inte ska fungera i den nya staden och att du ska behöva snopet vända hem, tror jag inte heller du behöver vara rädd för. Om du kommer in på en utbildning så kommer du ha möjlighet att få nya vänner, kanske en äldre mentor på någon av insparksdagarna m.m. som kan hjälpa dig eller finnas där, när saker händer. Du ska såklart försöka i tid söka efter boende och så men jag vet många kompisar som har åkt till en ny stad till och med utan att ha fixat boende. Under introdagarna brukar studentföreningarna hjälpa en med sovplats eller någon madrass, sen träffar man någon som man kan hyra ett rum av när man får lite kontkter och efter ett tag har man kanske sen en egen studentlägenhet. Saker brukar lösa sig. Fråga mig inte hur det går till men det gör faktiskt oftast det. Ett bra tips är att ta kontakt med studentkåren på universitet och ställ lit frågor kring hur allt brukar fungera med att vara ny på universitet och hur det brukar fungera med ett fixa bostad i staden. Att få information och en kontakt med dem, tror jag också kan hjälpa till att ge ett lugn inför studiestarten. 

ErikaS skrev:
Smaragdalena skrev:

Det låter som om du borde flytta hemifrån, tycker jag. Dina föräldrar borde växa upp och förstå att du är en självständig individ. Åtminstone skulle du behöva skaffa dig ett studentrum, om du väljer att studera i "din" stad. Tyvärr är det jättelånga köer till studentboenden i de flesta studentstäder.

Ja, du har rätt! De har bara så svårt att förstå det, i vår kultur brukar man inte riktigt flytta hemifrån så här tidigt. Och de litar inte på att jag är tillräckligt mogen och ansvarsfull. Tror du att om jag börjar stå i kö för studentlägenheter i t.ex. Örebro, att jag hinner få lägenhet i god tid? 

(min fetning)

Berätta för dina föräldrar att ni bor i Sverige nu, och i Sverige brukar man oftast flytta hemifrån när man gått ut gymnasiet.

Det har redan skrivits många bra saker här i tråden, men jag vill gärna lägga till några saker. 

Det första är en rent juridisk fråga:

Antingen säger de att jag inte får och kan flytta, eller så blir de irriterade och säger att jag ska söka vart jag vill och klarar jag inte av att bo ensam är det mitt egna problem osv.

Och med tanke på att de ändå "låter" mig söka någon annanstans så kanske jag borde göra det

Detta är fel. När du fyllt arton år (och inte har ett förvaltarskap, men det är ytterst ovanligt och är ett domstolsbeslut) är du i Sverige vuxen och har all rätt att flytta hemifrån precis när du vill. Det är vanligt att vänta något eller några år innan en flyttar hemifrån, men dina föräldrar får inte hindra dig från att flytta. Att du får söka till en annan stad är inte något dina föräldrar ger dig av generositet, det är ett lagstadgat krav. 

När du skriver att dina föräldrar reagerar på frågan om att flytta hemifrån genom att vara avvisande:

Eller så säger de saker som "Okej, flytta så får vi se hur det går. Men kom inte tillbaka när det inte funkar" osv.

Låter det i mina ögon som en hemsk sak att säga till sitt barn. Möjligheterna att stötta sitt barn ekonomiskt varierar självklart mellan familjer, och det är inget en kan förvänta sig, men att stötta sitt barn emotionellt och socialt förväntas av alla föräldrar. Och det är inget enormt, helgalet projekt du ger dig på, tvärtom, det är ett normalt steg i att bli vuxen. Även om det som anhörig kan vara smärtsamt att tvingas se någon man älskar göra något man tycker är dumt (oavsett om man har rätt i frågan eller inte), så är det en del av att vara anhörig.

Det finns självklart situationer där man som anhörig inte orkar stötta mer, och för sin egen hälsa måste dra sig undan personen, exempelvis vid långvarigt missbruk eller svår psykisk ohälsa (det är långt ifrån alla som behöver och tar detta steg, men det händer och är tyvärr ibland nödvändigt), men detta är inte en sådan situation. Du vill flytta hemifrån som 19-ungefär-åring för att studera någon annanstans, det är en normal situation där dina föräldrar ska stötta dig så gott de kan. 

Om detta är attityden dina föräldrar har, och detta inte är ett lösryckt exempel jag feltolkat, eller bara dina föräldrar som är ovana vid tanken på att deras barn börjar bli vuxen, tycker jag att det är ett argument för att flytta hemifrån, inte emot. I sådant fall kanske du skulle behöva prata med någon om situationen hemma. Kanske kan du kontakta din vårdcentral? De brukar ha någon professionellt utbildad (kurator, psykolog, samtalsterapeut, eller liknande, utbudet varierar) som du skulle kunna träffa en kortare period och reda ut hur din situation ser ut. Det låter som att du kanske skulle må bra av att träffa någon som kan lite mer om denna typ av situationer än vi kan. :)

Du skriver även att 

Jag brukar alltid göra som mina föräldrar säger och inte gå emot de. Ingen i min ålder beter sig riktigt såhär mot sina föräldrar, jag vet att jag borde bli mer tuff osv. Det är bara läskigt.

Att det är läskigt förstår jag till hundra procent. Däremot ska du inte känna att du gör fel bara för att du är ensam med din situation. Givet vad du skriver skulle jag vilja påstå att Ingen i min ålder har föräldrar som beter sig såhär mot sina barn. Många föräldrar skulle kanske avråda från att deras barn studerar i en annan stad, men att som förälder kontra med i princip "Om du flyttar hemifrån och inte klarar dig, skyll dig själv", det vill jag påstå är ganska ovanligt. En mer normal reaktion skulle vara att säga något i stil med "Vi tycker inte att det är en bra idé att du flyttar hemifrån, men du ska veta att du alltid är välkommen hem igen, om det skulle uppstå problem.". 

Kort sagt: Det låter som att du behöver prata med någon som har en professionell utbildning i ryggen. Kontakta din vårdcentral eller (om du fortfarande går i gymnasiet) skolhälsan, och se om du kan hitta någon att prata med. Oavsett hur situationen är hemma tycker jag absolut att du ska ta möjligheten att flytta hemifrån, nu när du har en bra möjlighet. 

Var rädd om dig! 

ErikaS 13
Postad: 14 apr 15:44
Jonto skrev:

Efter gymnasiet ville jag också till en början bo kvar hemma för att det skulle vara bekvämt. Tanken var att jag skulle söka till lärarutbildningen i min hemstad Halmstad. Under mitt sista år så lade de dock ner tyskutbildningen på högskolan, som var den jag ville gå. Den närmaste utbildningen fanns då i Växjö och jag blev tvungen att flytta dit. Jag var nervös och det kändes som ett stort steg. Jag pluggade där i fem år och nu har jag skaffat mig ett jobb där efter studierna och bott där snart åtta år. Jag trivs superbra. Nu har jag inga strikta föräldrar men det blir en omställning för alla när någon ska flytta. Utan att känna dina föräldrar så tror jag inte att du ska behöva känna så stor oro över att bli osams med dina föräldrar. Just när allt känns nytt och osäkert för dem så är det lätt att börja hetsa upp sig, men det kommer lägga sig rätt snart. Sverige är inte längre än att man kan hälsa på då och då på sommaren och på lite längre lov.

Oron som du har för att det kanske inte ska fungera i den nya staden och att du ska behöva snopet vända hem, tror jag inte heller du behöver vara rädd för. Om du kommer in på en utbildning så kommer du ha möjlighet att få nya vänner, kanske en äldre mentor på någon av insparksdagarna m.m. som kan hjälpa dig eller finnas där, när saker händer. Du ska såklart försöka i tid söka efter boende och så men jag vet många kompisar som har åkt till en ny stad till och med utan att ha fixat boende. Under introdagarna brukar studentföreningarna hjälpa en med sovplats eller någon madrass, sen träffar man någon som man kan hyra ett rum av när man får lite kontkter och efter ett tag har man kanske sen en egen studentlägenhet. Saker brukar lösa sig. Fråga mig inte hur det går till men det gör faktiskt oftast det. Ett bra tips är att ta kontakt med studentkåren på universitet och ställ lit frågor kring hur allt brukar fungera med att vara ny på universitet och hur det brukar fungera med ett fixa bostad i staden. Att få information och en kontakt med dem, tror jag också kan hjälpa till att ge ett lugn inför studiestarten. 

Åååh, det känns jättebra att läsa det du skriver, verkligen! Vad roligt att du trivs! Vilket lärarprogram läste du? Jag är orolig att om jag söker till andra ställen än min hemstad, så kanske jag inte får en studentlägenhet i tid. Jag vet inte när det är ”för sent” att stå i bostadskö. Jag ska försöka med det idag, men tänk om det är för sent nu? Att jag inte stått i kö tillräckligt länge. 
Tack så jättemycket för dina råd och tips! 🙏🏼

ErikaS 13
Postad: 14 apr 15:45
Smaragdalena skrev:
ErikaS skrev:
Smaragdalena skrev:

Det låter som om du borde flytta hemifrån, tycker jag. Dina föräldrar borde växa upp och förstå att du är en självständig individ. Åtminstone skulle du behöva skaffa dig ett studentrum, om du väljer att studera i "din" stad. Tyvärr är det jättelånga köer till studentboenden i de flesta studentstäder.

Ja, du har rätt! De har bara så svårt att förstå det, i vår kultur brukar man inte riktigt flytta hemifrån så här tidigt. Och de litar inte på att jag är tillräckligt mogen och ansvarsfull. Tror du att om jag börjar stå i kö för studentlägenheter i t.ex. Örebro, att jag hinner få lägenhet i god tid? 

(min fetning)

Berätta för dina föräldrar att ni bor i Sverige nu, och i Sverige brukar man oftast flytta hemifrån när man gått ut gymnasiet.

Ja, du har rätt! Jag ska se till att säga det. Tack!

ErikaS 13
Postad: 14 apr 16:09
Smutstvätt skrev:

Det har redan skrivits många bra saker här i tråden, men jag vill gärna lägga till några saker. 

Det första är en rent juridisk fråga:

Antingen säger de att jag inte får och kan flytta, eller så blir de irriterade och säger att jag ska söka vart jag vill och klarar jag inte av att bo ensam är det mitt egna problem osv.

Och med tanke på att de ändå "låter" mig söka någon annanstans så kanske jag borde göra det

Detta är fel. När du fyllt arton år (och inte har ett förvaltarskap, men det är ytterst ovanligt och är ett domstolsbeslut) är du i Sverige vuxen och har all rätt att flytta hemifrån precis när du vill. Det är vanligt att vänta något eller några år innan en flyttar hemifrån, men dina föräldrar får inte hindra dig från att flytta. Att du får söka till en annan stad är inte något dina föräldrar ger dig av generositet, det är ett lagstadgat krav. 

När du skriver att dina föräldrar reagerar på frågan om att flytta hemifrån genom att vara avvisande:

Eller så säger de saker som "Okej, flytta så får vi se hur det går. Men kom inte tillbaka när det inte funkar" osv.

Låter det i mina ögon som en hemsk sak att säga till sitt barn. Möjligheterna att stötta sitt barn ekonomiskt varierar självklart mellan familjer, och det är inget en kan förvänta sig, men att stötta sitt barn emotionellt och socialt förväntas av alla föräldrar. Och det är inget enormt, helgalet projekt du ger dig på, tvärtom, det är ett normalt steg i att bli vuxen. Även om det som anhörig kan vara smärtsamt att tvingas se någon man älskar göra något man tycker är dumt (oavsett om man har rätt i frågan eller inte), så är det en del av att vara anhörig.

Det finns självklart situationer där man som anhörig inte orkar stötta mer, och för sin egen hälsa måste dra sig undan personen, exempelvis vid långvarigt missbruk eller svår psykisk ohälsa (det är långt ifrån alla som behöver och tar detta steg, men det händer och är tyvärr ibland nödvändigt), men detta är inte en sådan situation. Du vill flytta hemifrån som 19-ungefär-åring för att studera någon annanstans, det är en normal situation där dina föräldrar ska stötta dig så gott de kan. 

Om detta är attityden dina föräldrar har, och detta inte är ett lösryckt exempel jag feltolkat, eller bara dina föräldrar som är ovana vid tanken på att deras barn börjar bli vuxen, tycker jag att det är ett argument för att flytta hemifrån, inte emot. I sådant fall kanske du skulle behöva prata med någon om situationen hemma. Kanske kan du kontakta din vårdcentral? De brukar ha någon professionellt utbildad (kurator, psykolog, samtalsterapeut, eller liknande, utbudet varierar) som du skulle kunna träffa en kortare period och reda ut hur din situation ser ut. Det låter som att du kanske skulle må bra av att träffa någon som kan lite mer om denna typ av situationer än vi kan. :)

Du skriver även att 

Jag brukar alltid göra som mina föräldrar säger och inte gå emot de. Ingen i min ålder beter sig riktigt såhär mot sina föräldrar, jag vet att jag borde bli mer tuff osv. Det är bara läskigt.

Att det är läskigt förstår jag till hundra procent. Däremot ska du inte känna att du gör fel bara för att du är ensam med din situation. Givet vad du skriver skulle jag vilja påstå att Ingen i min ålder har föräldrar som beter sig såhär mot sina barn. Många föräldrar skulle kanske avråda från att deras barn studerar i en annan stad, men att som förälder kontra med i princip "Om du flyttar hemifrån och inte klarar dig, skyll dig själv", det vill jag påstå är ganska ovanligt. En mer normal reaktion skulle vara att säga något i stil med "Vi tycker inte att det är en bra idé att du flyttar hemifrån, men du ska veta att du alltid är välkommen hem igen, om det skulle uppstå problem.". 

Kort sagt: Det låter som att du behöver prata med någon som har en professionell utbildning i ryggen. Kontakta din vårdcentral eller (om du fortfarande går i gymnasiet) skolhälsan, och se om du kan hitta någon att prata med. Oavsett hur situationen är hemma tycker jag absolut att du ska ta möjligheten att flytta hemifrån, nu när du har en bra möjlighet. 

Var rädd om dig! 

Hej! Du har absolut rätt! Tack så jättemycket för det du skriver. Jag kanske borde prata med någon professionell igen. Det känns så bra att ha er alla här som ger mig massa bra råd och tips. Det känns i alla fall mycket bättre än innan jag starta tråden. Om fler har tips och råd är det bara att skriva. Jag tänkte faktiskt försöka skriva ner på papper allt jag vill säga, och jag kommer absolut ta med det ni skrivit här också. Det känns som att det kommer vara enklare att prata med mina föräldrar om jag skriver ner allt jag vill säga, då kan jag inte glömma saker eller bli gaslighted lika mycket. För ska jag vara ärlig finns det en stor chans att jag kommer söka någon annanstans. Men jag vill kunna diskutera detta med mina föräldrar på ett moget och vuxet sätt, så att de förstår att jag inte vill övergiva dem eller något liknande, men att jag behöver göra detta för mig själv. Jag kommer säkert skriva här hur det gick, vart jag ansökte etc. 😊

Jag kanske borde prata med någon professionell igen.

Gör det! Det måste inte nödvändigtvis vara någon långdragen kontakt om du inte vill ha/behöver det. :)

Det känns så bra att ha er alla här som ger mig massa bra råd och tips. Det känns i alla fall mycket bättre än innan jag starta tråden.

Vad bra! Ja, ibland kan det vara skönt att få sätta ord på saker, och veta att andra kommer att läsa det. ☺️

Jag tänkte faktiskt försöka skriva ner på papper allt jag vill säga, och jag kommer absolut ta med det ni skrivit här också. Det känns som att det kommer vara enklare att prata med mina föräldrar om jag skriver ner allt jag vill säga, då kan jag inte glömma saker eller bli gaslighted lika mycket.

Det låter som en utmärkt strategi! Kanske skulle det hjälpa dig att skriva dagbok? Då får du ett perspektiv som bara är ditt, på alla situationer du skriver ned, och du kan dessutom samla dina tankar lite grann. Bara ett förslag, såklart!

För ska jag vara ärlig finns det en stor chans att jag kommer söka någon annanstans. Men jag vill kunna diskutera detta med mina föräldrar på ett moget och vuxet sätt, så att de förstår att jag inte vill övergiva dem eller något liknande, men att jag behöver göra detta för mig själv. Jag kommer säkert skriva här hur det gick, vart jag ansökte etc. 😊

Vad trevligt, det får du gärna göra! :)

ErikaS 13
Postad: 18 apr 18:24
Smutstvätt skrev:

Jag kanske borde prata med någon professionell igen.

Gör det! Det måste inte nödvändigtvis vara någon långdragen kontakt om du inte vill ha/behöver det. :)

Det känns så bra att ha er alla här som ger mig massa bra råd och tips. Det känns i alla fall mycket bättre än innan jag starta tråden.

Vad bra! Ja, ibland kan det vara skönt att få sätta ord på saker, och veta att andra kommer att läsa det. ☺️

Jag tänkte faktiskt försöka skriva ner på papper allt jag vill säga, och jag kommer absolut ta med det ni skrivit här också. Det känns som att det kommer vara enklare att prata med mina föräldrar om jag skriver ner allt jag vill säga, då kan jag inte glömma saker eller bli gaslighted lika mycket.

Det låter som en utmärkt strategi! Kanske skulle det hjälpa dig att skriva dagbok? Då får du ett perspektiv som bara är ditt, på alla situationer du skriver ned, och du kan dessutom samla dina tankar lite grann. Bara ett förslag, såklart!

För ska jag vara ärlig finns det en stor chans att jag kommer söka någon annanstans. Men jag vill kunna diskutera detta med mina föräldrar på ett moget och vuxet sätt, så att de förstår att jag inte vill övergiva dem eller något liknande, men att jag behöver göra detta för mig själv. Jag kommer säkert skriva här hur det gick, vart jag ansökte etc. 😊

Vad trevligt, det får du gärna göra! :)

Ja men precis! Tack för tipsen!! :)

Svara Avbryt
Close