Personliga pronomer
Har alltid undrat om det är "jag" eller "mig" i en mening vid både skriftligt och muntligt. Lägger till att jag stört mig ganska mycket på det. Meningen lyder:
"Vem f*n är som jag" eller "Vem f*n är som mig". Mina vänner säger att man ska använda det första uttrycket men misslyckar att förklara varför man ska det.
Tack.
Problemet är väl att det där är en fras och fraser tenderar att förlora innehåll över tid i vilket läge grammatiska skäl är svåra att konstruera utifrån deras nya reducerade form när de förmodligen var mer tydliga i deras mer ursprungliga form.
Spekulation men "Vem är som jag?" är för mig en reducerad form av något i stil med "Vem är som jag är?" eller "Vem är så som jag är?" vilka inte är perfekta men betonar att "ärandet" också utförst av talaren och det går ju inte att säga "dig är" eftersom saker som "är" alltid är subjekt[jag] och inte objekt[dig] i relation till det som de är.
Många språkvetare tycker att båda är rätt:
Jag tror det är korrekt danska.
Om ens språkuppfattning avviker från det som anses rätt har man nog hört eller läst för lite. Säger alla du umgås med "som mig"?
Det tidigare enda korrekta har varit att se dessa som satselliper(satsförkortningar) såsom SeriousCephalopod skriver
exempelvis
"Han är äldre än jag (är)"
"Det finns inte någon som jag (är)"
"Vem är som jag (är)"
Då brukar man argumentera med att även när man förkortar satsen så låter man "jag"(i subjektsform) stå kvar.
I talat språk gör vi dock allt som oftast så att vi utelämnar verbet "är" och tänker knappt ens på att vi gör det. Det gör att orden "som" och "än" blivit till eller i alla fall ses av vissa istället som fristående prepositioner(även om de från början är konjunktioner som binder ihop satser). Därför kan man argumentera för att när dessa står ensamma utan en sats efter sig så ska de behandlas som prepositioner och då ska pronomenet efter stå i objektsform alltså "Vem är som mig?"
Kort och gott. Båda kan ses som rätt och så även enligt språkvården. "Jag" är det som förr endast varit korrekt medan "mig" numer också anses som korrekt. Däremot finns en del lärare, konservativa, äldre människor och språkpoliser som endast tycker att det ska heta "än jag"," "som jag" och kommer hävda att det andra är fel.
Själva analysen (med det utelämnade "är") har jag alltid betraktat som en efterkonstruktion. Man ser ett fenomen och vill passa in det i språkets övriga grammatiska beskrivning, och sedan har man en "regel".
Det som frågeställaren vill, att få en förklaring till varför något visst betraktas som korrekt, är i allmänhet omöjligt. Man kan ta vilken mening man vill som man själv och de flesta andra tycker är rätt, och sedan försöka hitta en förklaring till att den är rätt. Går det?
Jag vidhåller att om man betraktar "vem är som jag" som konstigt och "vem är som mig" som naturligt, så har man missat en stor del av språket i sin omgivning (många vuxna, många unga, tidningar, radio, böcker). Man kan moralisera, men det behöver man inte, det räcker att säga att det är synd om majoritetens språk känns onaturligt. Förvisso lever de flesta människor i någon sorts omgivning där det vanliga språket inte är samma som i andras (idiolekt kan vara ett bra ord här), t.ex. skolelever, akademiker, tja, klass kanske är rätt ord också.
Att man behärskar eller förstår flera idiolekter är för övrigt inget konstigt ("code switching" på engelska). De flesta gör det i någon mån. I en del fall är det extra tydligt, som t.ex. när folk pratar s.k. rinkebysvenska med varandra, men mycket väl behärskar (och varför inte trivs med) rikssvenskan. Den som bara behärskar rinkebysvenska och inte rikssvenska har i mina ögon blivit lurad, sviken, bortglömd, av skolan och den övriga officiella omgivningen.
Allt detta under antagandet att man har svenska som modersmål. Om man har svenska som andraspråk så är det förstås inget konstigt med att en del konstruktioner i modersmålet är möjliga men konstiga på svenska.
Detta går väl lite hand i hand med han/honom och hon/henne?
