Tips på förbättring- novell

Hej! Vi skulle skriva en novell med ca 500-1000 ord. Det här är vad jag har skrivit än så länge. Jag har skrivit slutet och inledningen och det emellan. Nu behöver jag bara hitta ett snyggt sätt att sätta ihop dem.

 

Relationer

 

Han var död. Stendöd. Han såg så ynklig ut där han låg på golvet och förblödde. Jag kände mig nöjd med vad jag hade gjort, men en växande del av mitt undermedvetna tyckte tvärt om.

Plötsligt brast jag ut i gråt. Vad fan hade jag gjort? Jag hade faktiskt mördat honom. Jag kände en enorm skam. Vad skulle jag göra nu? Polisen hade alla bevis de behövde, och att ruttna bort i en fängelsecell var ett ännu värre öde. Jag drog ut kniven ut hans bröst och såg på dess vassa egg. Den glänste i det svaga ljuset. Det behövde göras. Jag höjde kniven upp till mitt bröst med beslutsamhet

***

Det var en vanlig dag på jobbet när mannen klev in i cafét. Det doftade nybakade kakor och bullar, ljudet av det lugna duggandet på uteserveringens bord hördes in genom fönsterna. De skrikiga ljusblå väggarna var nästan hypnotiserande efter att man har stirrat på dem i flera timmar. Det satt några högljudda ungdomar i hörnet och en familj med sin son som såg ut att vara ungefär sju år och kollade på sin Ipad. Han hade en bister uppsyn och bruna kläder. [beskriv hur mannen ser ut mer detaljerat] Kvinnan bakom disken kunde inte låta bli att kolla lite extra på honom. [beskriv hur kvinnan ser ut] Hon trodde sig känna igen honom, men mindes inte från var. Sedan rättade hon sig och frågade hastigt vad han ville ha. ”En latte tack”, svarade han och satte sig vid ett bord och fällde upp sin dator. Han kunde inte heller låta bli att kolla tillbaka. Han var stolt över henne, vad hon hade blivit.

                      Efter en minut kom hon ut och serverade mannen. Han satt där i flera timmar och jobbade medan kunder kom och gick. Varje gång hon fick möjlighet att kolla på honom gjorde hon det. Hon var säker att hon kände igen mannen. Var har jag sett honom? Var han min lärare? Min pappa? Hon skrattade lite för sig själv. Bäst att återgå till jobbet. När inga kunder beställde gick hon in i bageriet bakom och hjälpte sina kollegor att dekorera sina tårtor och bakelser.

                      Vid dagens slut gick mannen, men redan nästa morgon kom han tillbaka. Den här gången beställde han en espresso att ta med. När han fick den tackade han för sig och skyndade sig i väg. På den tredje dagen kom han tillbaka igen, men den här gången satt han där hela dagen och jobbade. Baristan kunde fortfarande inte skaka av sig känslan av att tycka sig känna igen honom, men hon bestämde sig för att ignorera den för tillfället. Hon bestämde sig för att inleda ett samtal med honom, inte om något speciellt utan bara vanligt småprat. Hon frågade vad han hette och vad han jobbade som. Han berättade att han hette Magnus jobbade som arkitekt. Han berättade också att han jobbade hemma de flesta dagar så han gick dit för att det var lite roligare. Kvinnan svarade att hon hette Liza fast han redan visste det, eftersom det stod på en liten namnbricka fäst vid bröstet.

                      Allt eftersom dagarna gick och mannen återkom blev de mer och mer bekväma med varandra tills en dag då de kom in på samtalsämnet familjer. Magnus sa att han hade en fru och två barn. ”Du då, berätta om din familj!” uppmanade han, fast han egentligen inte behövde det. För han visste redan allt om hennes familj, vem hennes pappa var, hennes mamma och hennes syskon. ”Jag är adopterad, min pappa lämnade oss när jag bara var några månader gammal. De fick mig när de bara var 17 och 18”, svarade hon. ”Efter det blev min mammas depression värre och på grund av det började hon ta droger. Vi hade inte mycket men vi levde relativt lyckliga i några år. Sen en dag, när jag var sju, dog hon av en överdos. Jag borde på ett barnhem i ett år innan mina adoptivföräldrar adopterade mig”, fortsatte hon. ”Oj, det måste ha varit jobbigt”, svarade mannen. ”… missförstå mig inte, jag älskar verkligen mina adoptivföräldrar. De är hundra gånger bättre än min mamma men fortfarande så saknar jag henne. Om bara inte pappa hade lämnat oss, den där jävla själviska, dumma, patetiska, skitballen. Då kanske mamma fortfarande skulle leva…” rabblade hon på, utan att märka att han svarade. Hon fortsatte att slänga förolämpningar mot sin pappa. Det var som att nu när någon hade dragit ur proppen kunde hon inte sluta prata. Magnus rynkade pannan fundersamt. Det här hade satt käppar i hjulen för hans plan. Hur ska jag kunna berätta för henne nu när hon beskyller mig för att Annie dog? Jag visste inte ens att hon var död. Han harklade sig och ursäktade sig snabbt hem.

                      Dagen efter kom han inte tillbaka som Liza förväntade sig, och inte dagen efter det, eller dagen efter det. Det dröjde så länge att Liza nästan hade glömt bort om mannens existens, nio månader, innan han dök upp igen. Det var en mörk novemberkväll och månen stod i nedan. Inte för att det spelade någon roll, hela himmelen var ändå täckt av ett tätt molntäcke som vägrade ge sig av på flera veckor. Gatan utanför kaféet var helt öde. Klockan var 18:58, två minuter innan stängning. Det enda ljuset kom från en svag lampa i köket vid bakdörren och från gatlyktorna. Från gatan sågs kvinnan plocka undan och städa upp efter dagen. Mannen stod utanför dörren och tvekade. Han hade inte fångat Lizas uppmärksamhet. Inte än. Okej, nu gör jag det här. Det kommer gå bra. Hon förtjänar att veta. Han tog ett djupt andetag och klev in. Et klocka plingade när han öppnade dörren och dottern kollade upp.

 

Byta pronomen till ”dottern” och ”fadern” på slutet(?)

 

Magnus käppar i hjulet för plan att avslöja…

Till slut säger han efter flera månader

 

Första gången jag såg honom var för nio månader sen. Jag jobbade som vanligt när mannen kom in i caféet.

Jag har alltid vetat att jag är adopterad. Redan när jag var liten märkte jag ju att jag inte såg ut som mina föräldrar