1 svar
475 visningar
mirre94 15
Postad: 2 okt 2017 Redigerad: 3 okt 2017

SNÄLLA HJÄLP!!!!!

Hej jag har skrivit referat, men den var inte bra tyckte läraren. Jag har kollat överallt på nätet om hur man skrivet akademiskt. Men jag förstod inte riktigt för att jag har svårt med svenska spårket. Skulle någon vara snäll och rätta den åt mig så jag vet till nästa gång hur jag ska skriva??

 

Här är min text:

I boken ” Det pedagogiska kulturarvet” skriven av Hartman berättar att barn med funktionshinder eller med andra olika funktionshinder mellan 1800 -1900 talet blev klassade som onormala, ibland kunde de barn som inte passade in splittras och bli inlåsta säger han.

Hartman berättar att det var många barn under den tiden som fick gå kvar i en vanlig klass fast än de var funktionshindrade, fast än det var en kortare skolkurs som var på deltid. Hartman menar att de som gick på det korta skolkurserna var de som hade en långvarig sjukdom eller som inte hade råd, de som jobbade på jordbruket. De delade också in barnen på ett systematiskt sätt det, det var dom långsamma och utvecklingstörda eleverna förr skriver berättar Hartman.
Vidare räknar han upp klasser som skapades för obs-klasser, synklasser, hörselklasser och för rörselsehindrade. 1990- talet konstaterar Hartman att det utvecklades skolor med särskilda organisationer och det var specialklasser, skadeförlagda kliniker och särskilda undervisningsgrupper.

Hartman (2012 s.102) berättar också om en rektor som heter Johan Prawitz som jobbar på Manillskolan under många år för de döva barnen (1885-1937). Han poängterar att Prawitz var sedd bland de döva, för att han kunde använda sig av det två språkig undervisning där han tecknade för att kunna göra en fullständnig undervisning som stödde den talade svenskan.
Det uppmärksammas att Prawitz hade en fru som också var döv och jobbade som lärare för de döva. Hartman säger Prawitz hade en bra kontakt och ett bra samband med den döva organisationen och var mycket duktig på teckenspråk.

Under andra världskriget nämner han att det var många soldater som drabbades av hörselskador, som berodde på så mycket bomb ljud så trumhinnan skadas. Det var måmga möjligheter och hjälpmedel som började utvecklas för att mäta patienternas hörselskador. Tekniken för hörapparater ersatte för de hörselskadade berättar Hartman.
Med denna kunnande teknik blev dövundervisningen till del och det blev mer fokus på diagnoser och en ersättning för träningsprogram för de barnen nämner han. Så det blev mindre pedagogik och mer medicin och audiologi.
Dövundervisningen har varit en stor fråga i många år berättar Hartman, skulle det undervisas och kommuniceras med elevernas egna språk, teckenspråk, eller skulle det undervisas på svensk talande språk, eller undervisa på båda sättet, en kompination av teckenspråk och svensk talande påpear han.
Senare så startade varje landsting sin egna skola för de döva barnen/eleverna. Men det blev ett annat prolem som kom upp i huvudet. Skulle eleverna bo på internat knutna till skolan, eller ha ett externatsystem då eleverna kan bo kvar hemma eller bo hos andra privatpersoner? I den frågan fick landstingen själv bestämma hur det skulle bli säger Hartman.

Hartman berättar idag är dövundervisningarna på teckenspråk, man kan ha undervisningarna på video eller använda viktiga tekniska datorer som hjälpmedel, Hartman menar att det har utvecklats mycket för det döva. Internat har ändrat på Manillskolan och andra döva skolor , och eleverna pendlar till skolan.
Hartman uppmärksammar att under 1874 ordnades det ett dövlärarseminarium på Manillskolan. Semenariumet fanns kvar till 1967 då yrket ändrades till ett speciallärarlinje på vissa lärarhögskolor i landdet, med det ville man att utbilningen blir mer högsklemässigt.

Tråd låst. Korspostning är inte tillåten. /moderator

Tråden är låst för fler inlägg

Close