Askungen ur ett annat perspektiv. Man får ändra historian.
Uppskattar all respons! En uppgift där du ska skriva om askungen ur ett annat perspektiv. Historian får ändras till en viss del.
Askungen ur styvsysterns perspektiv
I ett land lång, långt borta bodde Beda med hennes syster och mor. Hennes lillasyster heter Ada och var bussig. De båda gillade att hålla på med deras hästar. Deras pappa dog i tidig ålder och de båda finns inget minne kvar.
Huset de bodde i en litet röd villa med röta knutar. Mor jobbade som odlare och hon har jobbat väldigt mycket sedan hennes man dog. Det var sällan barnen hade tid att umgås med sin mor. Intill det lilla huset fanns det ett stort stall med kor och får, men framför allt fanns det hästar. Syskonen älskade att hålla på med hästarna och rida på gården.
Beda och Ada hade förlorat deras pappa i ung ålder. Han som alltid var så snäll och omtänksam. ”Älskar er”, var de första orden Beda lärde sig men det sista hon hann att säga innan hennes pappa dog. Ada är 1 år yngre än sin syster. Deras mor kom in i stallet en kall, snöig vinterdag och berättade att hon ville ha en hustru för att hon var trött på att vara så ensam på dagarna. Barnen blev överraskade och visste inte riktigt vad de skulle säga.
Barnens mor träffade en rik och omtänksamt man. Han bor också på landet och jobbar i en fabrik. Han har ett litet barn. Dagarna gick och de två bestämde sig att flytta ihop. Efter ett tag gifter de med varandra och bestämmer att heta mannens efternamn, någonting hustruns barn inte gillade. ”Anderyd, usch, vem vill heta så”, sa Ada till Beda.
Barnen hade inte samma intressen, så det var inte så mycket med varandra på fritiden. Askungen var rädd för hästar, hon tycker att det är stora och otäcka. Hennes styvsystrar tyckte att hon var alldeles för ung och att de skulle skämmas för henne. Askungen jobbade väldigt mycket med sin pappa som jobbade i fabrik, utav det blev hon sotig och smutsig. Därför kallade hon för Askungen. Styvsystrarna var avundsjuka på henne trots att hon var sotig, var hon väldigt söt. Men det viktigaste är att min mamma tycker om sin man, tyckte Beda. Ada tyckte inte detsamma, för då fick hon mindre tid att umgås med sin mamma.
”Varför är du så negativ över att mamma har gift sig? ”, sa Beda till Ada. Ada stod tyst och visste inte riktigt vad hon svara.
”Ehm, vi kommer inte ha lika mycket tid att spendera med mamma.”, svarade Ada med en svag röst. ”Ja, men om mamma mår mycket bättre.”, sa Beda med en ilsken röst. ”Beda du tänker för mycket på andra.”, sa Ada. ”Vadå?”, sa Beda tillbaka. ”Jag kommer inte att ha någonting att göra.”, sa Ada. ”Vi har jättemycket, hästarna, Askungen och vår nya styvfar”, svarade Beda. Ada visste inte rikligt vad hon skulle svara. För Ada fick aldrig få en uppfattning av sin pappa, så mamma var jätteviktigt för henne.
”Det är sant”, svarade hon men en obestämd röst.
Ada blev upprörd. Ända sedan hennes pappa dog har tiden alltid blivit tufft. Det enda som finns kvar av sin pappa är ett minne blått och en gravsten som inte betydde så mycket. Hon hade aldrig velat ha en extra pappa för att hon aldrig skulle vara så ledsen igen som hon blev när hennes pappa dog. Beda hade aldrig varit så ensam som hon var sedan hennes pappa gick bort, så hon var bara glad.
Askungens mamma hade också dött i hennes tidiga ålder. Det enda minnet hon har kvar är ett träd som hon bad henne att plantera som ett minne, som hon skulle skaka om hon ville ha någonting eller ha hjälp. En varm sommardag kom Askungens styvmor och säger, ”Din pappa har dött i dag”.
- ”Nu skämtar du!”, svarade Askungen.
- ”Nej, men jag lovar, vi har kommit överens sedan tidigare om att jag kommer att ta hand om dig.”, svarade hon.
Dagarna långa som månader och veckor som år, tyckte Askungen. Hon hade aldrig tyckt att tiden har gått så långsamt som det gick. Ada blev nästan glad att hennes styvfar hade lämnat. De hade åldrigt riktigt haft tid att känna varandra. Beda hade gråtit dagarna efter. Systrarna blev mer avundsjuka, för nu jobbade inte Askungen, så hon var fin och söt hela tiden. Systrarna ville inte att sin styvsyster skulle vara mer attraktiv än dem själva. De satte henne i jobb, tvingade henne att tvätta hästarna.
Det regnade, alla tre satte inne och kollade på morgontidningen under tiden mor jobbade. Där står det att prinsessan har lämnat världen. Då bestämde sig prinsen att ha en bal. Han visste inte riktigt vem han skulle bjuda in. Men en dag kom det hem ett brev, i det stod det att han hade bjudit in Beda, Ada, systrarnas mamma och Askungen. Beda, Ada och deras mamma var glada men samtidigt avundsjuka på Askungen. De försökte att hindra Askungen ifrån att gå på det.
”Kan inte du sy din egen klänning, du som syr så fint”, sa Askungens styvmor till henne.
”Ja, det kan jag väl”, sa Askungen.
De satte henne i jobb under tiden hon skulle sy sin klänning. De ville inte att hon skulle ha en klädning så att hon kunde hänga med. Dagarna innan var det regnigt, hösten började närma sig och det var en årstid ingen gillade. Askungen hade ingen klädning, men hon ville träffa prinsen. Han var full av stress, hon kom på att hon skulle kunna skaka på trädet som finns där mamma var begravd. Askungen skakade till trädet och sa, ”jag skakar dig, snälla, jag behöver en fin klädning”. Ner från trädet faller en fin klädning som är blå med vita sömmar. Hennes styvmamma visste inte om trädet, så hon blev förvånad när hon kom med en fin klädning. ”Vart har du fått den ifrån?”, sa styvmodern med en förvånande röst. Askungen visste inte vad hon skulle svara, ”ehm jag”. Elak nog tog styvsystrarna den senare. Återigen går hon till trädet, ”Jag skakar dig, jag behöver en fin klädning”, sa askungen. En ännu finare klädning ligger på marken. Samtidigt som den fina klädningen föll, föll de gröna löv, det finns inte många kvar. När hon kommer hem senare samma dag blir systrarnas mor nyfiken när hon fick blicken fastnad på klädningen som har samma färg. Den här gången sprang hon upp på sitt rum och gömde den direkt. Senare samma dag så såg styvsystern att Askungen försökte att gömma någonting. ”Har du fått en ännu till klädning?”, sa Ada elakt. ”Nej”, svarade Askungen säkert. ”Försök aldrig att gömma någonting för oss”, sa Beda. Askungen visste inte riktigt var hon skulle ta vägen. Löven var få på trädet och hon undrade hur hon skulle önska sig. Kanske att få tillbaka min pappa, tänkte Askungen. Beda såg skarpt på Askungen, ”Vart ska du?”, frågade Beda. ”Jag ska ut”, svarade Askungen. Hon gick ut genom den skruttiga ytterdörren som knarrande så fort man rörde den. Efter ett tag blev Beda fundersam. Snön hade kommit i oktober så Beda såg fotstegen. Hon följde efter fotstegen ner för en backe och en bit bort står Askungen fundersamt hur hon ska komma ut sin situation. ”Askungen?” Rösten blev mer uppfordrande. Hon visste att hon var här, så det var ingen idé att försöka att komma undan. ”Är du sinnessjuk?”, sa Beda. Just där och då var Askungen i chockad. Det snöade och var nollgradigt, Askungen stod i sin klädning, hon visste inte riktigt var hon skulle ta vägen. De båda går hem oense, Askungen först och Beda bakom. Väl hemma berättar Beda för hennes mor vad som har hänt. Hon blir arg och satte Askungen direkt i jobb. ”Gör aldrig om det!”, sa Bedas mor skarpt till Askungen.
Askungen hade svårt att sova. Hon kunde aldrig fatta att hon inte ens är 10 år och båda hennes föräldrar är döda. Beda var glad över att hon inte kunde hänga med till prinsens bal. ”Mor hade gav henne en utskällning, hon berättade även att hon inte skulle få hänga med”, sa Beda till Ada.
Några dagar innan balen, så försvinner Askungen. Det sista det såg av henne var att hon gick och lade sig. Utanför dörren fanns inga fotsteg. Beda var glad men hennes mor tyckte inte samma. ”Gud, jag har inte gjort som min man sa”, tänkte hon högt. De hade inte hittat henne. Beda sprang till trädet som Askungen hade stått några dagar innan – alla löv var borta. Hon gick fram till trädet och det var då hon förstod att hon hade skakat trädet för att önska sig någonting. Önskan var att lösa problemet. Trädets lösning var att trolla bort henne. Väl där framme stod Beda och grät över att hon alltid har varit så taskig.
