Återkoppling sökes på kortnovell

  Någon som är sugen på att läsa en novell och ge lite feedback?

Novellen: 

            Hemligheten 

Snötunga moln skymde solens sken. Tunga, klumpiga snöflingor föll mot marken. Måndagsmorgonen tog sin början. Bara en tunn strimma sol nådde in i det lilla rummet – en vrå i en lägenhet på tredje våningen, i utkanten av ett ombonat Karlstad. Den lilla ljusstrimman hade kraft nog att irritera. Den letade sig fram till en trött tonårstjej som låg och väntade på att väckarklockans pip skulle bryta tystnaden. Solstrimman strålade precis i hennes ögon, vilket naturligtvis gjorde hela alarm situationen meningslös; det var dags att vakna.

Tonårstjejen kliar sömnen ur ögonen, sträcker sig åt höger, vänster, ner och uppåt – och nuddar vid det låga taket. Hon skakar av sig ännu en del av tröttheten och tar till sist ett kliv framåt. Ett kliv mot spegeln, den som döljer alla hennes hemligheter: känslor ingen annan lyckas få fatt i, inte ens hon själv. Ledsnaden, ilskan, avundsjukan och skammen. Spegeln visar bara en maskerad version av henne själv. Någon hon bara kan önska att hon vore, någon hon aldrig någonsin kommer att kunna bli. Någon med mod. Mod i bemärkelsen att våga bevisa vem hon faktiskt är, vad hon står för och vad hon egentligen vill göra. 

Omedelbart väller en våg av starka känslor fram. Gråten sitter fast i halsen som en vass klump. En enda suck skulle räcka för att släppa loss tsunamin. Inte nu, tänker hon, inte nu. Snart ska hon stå i skolan.En forcerad sväljning lyckas dämpa känslan. Skönt. Hon blickar snabbt på den enkla klockan – en skruttig väckarklocka, inköpt i en närliggande secondhandbutik.  Tjugo minuter kvar. Skynda, tänker hon. Hon drar på sig gårdagens slitna byxor och den lätt svettluktande t-shirten – som tur är lyckas hon dämpa lukten med en spraydeodorant – tillsammans med en unkig, mossgrön collegetröja. Hastigt fortsätter hon ut ur rummet. Hon hälsar på småsyskonen – John, Maria, Moses och Josef – med en snabb slängkyss. Ger mamma en hastig kram, rycker åt sig en torr knäckemacka och sticker ut. Farsan är redan på jobbet  

Ut, ut ur huset. Hon skyndar nerför de oändliga trapporna. Trapporna som trots allt har stärkt hennes ben rejält – något hon ofta har haft nytta av i knipiga situationer. Med ett lätt tryck öppnas dörren och vintermorgonens kyla träffar henne med en smock. Morgonvinden blåser utan hinder igenom collegetröjan. Snabbt lägger hon armarna om sig och försöker så gott hon kan att värma de röd-irriterade, spruckna händerna. Klampandet genom lössnön fortsätter. Snart framme, tänker hon.

Efter sisådär tio minuter kommer hon äntligen fram. Fram till igenkännandet. Fram dit förståelsen finns. Fram dit alla finns med lika förutsättningar. Hon drar fram en lätt vinglig stol, sätter sig och diskuterar fram hur grupparbetet ska genomföras, var alla ska befinna sig, när, och den exakta tiden som var och en av dem behöver. Enkelt kommer de överens: hon ska få vara dagens stjärna, dagens mittpunkt. Dagen är kommen. Äntligen, äntligen får jag visa vad jag går för.

Äntligen får jag visa vad jag går för”. Tanken spinner om och om igen i huvudet. Det är livsavgörande, hon är trots allt hyfsat ny i gruppen. Gruppen kallar sig Karlstadskartellen, vilket enligt henne är hyfsat fränt.

Planen tar sin början. De förflyttar sig och anländer till platsen. Smidigt smiter hon in – nu är det action. Hon bär en pampig, glittrig och iögonfallande jacka som hon fått låna av en kompis. Med stora höftsvängningar och modiga steg anländer hon till slut och börjar diskutera. Håret fladdrar hit och dit, en armbåge puffar till någon – han ser glad ut, hon ser ut att lyckas.

Tio minuter senare kommer de tillbaka till ursprungsplatsen – trygghet, säkerhet och bekvämlighet. Plötsligt plingar mobilen i fickan. Hon rycker fram den, klickar in koden, bläddrar fram till meddelandeappen och skummar igenom meddelandet från mamma.

Det står något i stil med: ”Var är du? Du fick frånvaro.”

Vem bryr sig, det är ändå inget för mig. Jag kommer ändå inte komma någon vart i livet genom de där. Allt detta är enklare, tänker hon, samtidigt som hon blickar runtomkring sig. Runtomkring på alla kompisar som hon äntligen känner någon sorts tillhörighet med.

Hon behöver inte veta, tänker hon, mamma klarar sig utan. Hemligheten är tryggare hos oss.