Bestämma täthetsfunktion m.h.a. faltningsformeln: Varför är 1 en "magisk" gräns?
Hej!
Jag håller på med nedanstående uppgift (4.25 i Gunnar Blom m.fl., Sannolikhetsteori och statistikteori med tillämpningar):
Bestäm täthetsfunktionen för givet att oberoende och har täthetsfunktionerna:
* om
* om
Ledning: Skilj på fallen och , när faltningsformeln tillämpas.
Min fråga här kommer varför just ettan blir det intressanta i falluppdelningen, dvs. varför det spelar roll om eller ej.
I en videolösning till uppgifterna som min kurs publicerat, så ritas följande bild upp:

Här förklaras att i det blåa området () så kan vi integrera med gränserna i -led från 0 till 1 (endast integralen i x-led beror på ). Men i det röda området så kommer integrationsgränserna i både och -led vara beroende av .
Det är jag med på. Följdfrågan är bara varför det är just vid som gränsen går? Det kanske är trivialt men jag har missat det isåfall.
För den som söker en fullständig lösning till uppgiften, här är det lösningsförslaget säger

Tack!
Du har inte fått något svar så jag skriver fastän mitt minne av faltningar är blekt. Läs på egen risk, jag kanske bara rör till det.
Vi lägger ihop två tal. X kan vara vilket positivt tal som helst, Y är mellan noll och ett. Hur ser fördelningen för summan ut?
Min tanke är att man startar med Y. Låt Y gå från 0 till 1. För varje Y på vägen ser man hur fördelningen av X-värdena påverkar summan.
(Man kan förstås börja med X också, men det blir inte lika intuitivt.)
När Y har landat på 1 så är vi klara. Det verkar ganska naturligt att 1 är en viktig gräns.
Nu betraktar jag raden i lösningen ”Om z > 1 så är…”:
Säg att Z = 3.
Om Y är noll så ska X vara 3, hur troligt är det?
Om Y = 0,4 så ska X vara 2,6, hur troligt är det?
Om Y = 1 så ska X vara 2, hur troligt är det?
Detta är slappt språkbruk, jag vet. Sannolikheten att Y = 0,4 och X = 2,6 är såklart noll, men vi jämför tätheter. Bortser vi från det omatematiska språket så tycker jag att min tankegång avspeglas i integralen;
Y (dvs u) glider från 0 till 1 och X tar värdet 3–Y i faktorn e–(3–Y).
På nästa rad, ”för 0 ≤ z ≤ 1…” så har vi samma procedur, men nu får Y vara högst Z.
Jag tycker resonemanget går att förstå även för den som inte sett faltningar sedan Hedenhös. Men jag skriver som sagt omatematiskt, blandar säkert stora och små x, y, z, och talar om ”sannolikheter” där jag skulle varit tydligare.
Jag förstår att bilden är relevant, men jag kan inte riktigt se hur den hjälper mig att skriva upp faltningsuttrycken.
Givet för och för , så får man
.
Nu är frågan vad ska vara så att båda faktorerna och blir nollskilda:
- kräver att (härifrån kommer det magiska värdet 1)
- kräver att , d.v.s. .
Härmed har integrationsgränserna hittats:
- är undre integrationsgränsen
- Eftersom och samtidigt krävs, så är det det minsta av och som är övre integrationsgränsen.
(Om , så finns det inget utrymme för som ska ligga ovanför dock under , så då )
Det kan bli lite besvärligt att beräkna integralen där övre integrationsgränsen är antingen 1 eller z beroende på vad som är minst, så man gör en falluppdelning. Antingen är 1:an minst (d.v.s. ), eller så är :t minst (d.v.s. )
Även om det är sant per definition så borde nedre gränsen i

vara 0 då det på raden ovan konstateras att X+Y ligger i [0,oo).
Coffeeshot, har du fått svar på frågan vad det är som gör talet 1 så speciellt?
Vi söker fördelningen för summan Z. Om Z är mindre än 1 så kan både X och Y variera från 0 till Z. Om X är större än 1 så kan X bara variera mellan Z–1 och Z, samt Y bara mellan 0 och 1.
Jag har fått svar! Ni hjälpte mig dessutom att inse hur jag ska tänka när man använder faltningsformeln. Enormt hjälpsamt. Tack så jättemycket!