bokrecension
Hej! Jag har läst boken Svinalängorna och gjort en recension av den. Finns det fel i någonstans?
Svinalängorna – skräckfilm för socionomer?"
Svinalängorna kom ut 2006 och är Susanna Alakoskis första roman. Hon är utbildad socionom och har jobbat med socialt arbete innan hon började skriva böcker. Hon är född i Finland men uppvuxen i Ystad, där boken också utspelar sig.
Huvudpersonen är Leena, ungefär 6 år gammal när boken börjar. Hon bor i ett miljonprogramsområde i Ystad tillsammans med sina föräldrar och två bröder. Hennes familj är finsk, precis som många andra i området. Till en början verkar Leena ha det ganska bra. Hon har en bästa kompis som heter Åse och är duktig i skolan. Men ganska snart förstår man att allt inte står rätt till hemma.
Leenas föräldrar dricker mycket och det är ofta stökigt hemma. Barnen får klara sig själva och Leena försöker dölja hur det är, både för sin kompis Åse och för vuxna i skolan. Hon skäms mycket. Hon är rädd att om någon får veta, kommer socialen och tar henne från familjen. Hon vill inte det, trots allt. Det märks att hon älskar sina föräldrar, även när de gör henne illa.
Allt utspelar sig på 1970-talet i ett ganska tråkigt bostadsområde. Det finns många små detaljer som gör att det känns verkligt, till exempel vad de äter till middag, vad de har på sig och hur det luktar i trapphuset. Men man känner också att det här lika gärna hade kunnat hända idag. Det är inte direkt något som känns “gammalt”, snarare något som tyvärr fortfarande händer.
En sak som är intressant är hur boken jobbar med runda och platta karaktärer. Leena är så klart rund. Hon har både styrkor och svagheter, hon tänker mycket och förändras under berättelse
ns gång. Man hejar på henne, samtidigt som man ibland vill skrika åt henne att säga som det är. Föräldrarna är inte heller bara "onda". De är snälla ibland, de försöker, men klarar inte av det. Det gör ont att se. Åse, bästa kompisen, är kanske mer av en platt karaktär . Hon är mest där som kontrast till Leena. Hon har en stabil familj och ett lugnt liv, vilket gör att Leenas kaos känns ännu mer.
Berättaren är inte med i historien själv, utan vi får följa Leena och ibland andra personer genom en slags utifrånblick. Det är mycket detaljer, precis som i en film. Man får se hur saker luktar, hur möblerna ser ut, hur folk pratar. Det är inte alltid så mycket känslor i orden, men just därför känns det extra starkt. Det är som att det sorgliga händer tyst, hela tiden.
Det här är inte en skräckroman, men ibland känns det nästan som skräck ändå. Det handlar om att vara barn och inte kunna göra något åt det som är fel. Jag tror att författaren ville visa hur barn kan bli osynliga i samhället , fast de egentligen skriker inuti. Kanske ville hon också säga att det inte är barnens fel, och att man inte ska behöva skämmas för det som vuxna gör.
Jag tycker mycket om Svinalängorna. Det bästa är att den känns äkta. Man får lära känna Leena på riktigt, och även om mycket är sorgligt, så finns det också värme. Man märker att Leena har styrka – hon ger inte upp. Det är en bok som gör en ledsen, men också lite hoppfull.Jag tycker om boken just för att den är så ärlig och gripande, men gillar man inte tunga ämnen eller vardagliga, socialrealistiska berättelser, så kanske det här inte är rätt bok. 5/5
Svinalängorna – skräckfilm för socionomer?"
Svinalängorna kom ut 2006 och är Susanna Alakoskis första roman. Hon är utbildad socionom och har jobbat med socialt arbete innan hon började skriva böcker. Hon är född i Finland men uppvuxen i Ystad, där boken också utspelar sig.
Huvudpersonen är Leena, ungefär 6 år gammal när boken börjar. Hon bor i ett miljonprogramsområde i Ystad tillsammans med sina föräldrar och två bröder. Hennes familj är finsk, precis som många andra i området. Till en början verkar Leena ha det ganska bra. Hon har en bästa kompis som heter Åse och är duktig i skolan. Men ganska snart förstår man att allt inte står rätt till hemma.
Leenas föräldrar dricker mycket och det är ofta stökigt hemma. Barnen får klara sig själva och Leena försöker dölja hur det är, både för sin kompis Åse och för vuxna i skolan. Hon skäms mycket. Hon är rädd att om någon får veta, kommer socialen och tar henne från familjen. Hon vill inte det, trots allt. Det märks att hon älskar sina föräldrar, även när de gör henne illa.
Allt utspelar sig på 1970-talet i ett ganska tråkigt bostadsområde. Det finns många små detaljer som gör att det känns verkligt, till exempel vad de äter till middag, vad de har på sig och hur det luktar i trapphuset.
Men man känner också att det här lika gärna hade kunnat hända idag. Det är inte direkt något som känns “gammalt”, snarare något som tyvärr fortfarande händer.
En sak som är intressant är hur boken jobbar med runda och platta karaktärer. Leena är så klart rund. Hon har både styrkor och svagheter, hon tänker mycket och förändras under berättelse
ns gång. Man hejar på henne, samtidigt som man ibland vill skrika åt henne att säga som det är. Föräldrarna är inte heller bara "onda". De är snälla ibland, de försöker, men klarar inte av det. Det gör ont att se. Åse, bästa kompisen, är kanske mer av en platt karaktär . Hon är mest där som kontrast till Leena. Hon har en stabil familj och ett lugnt liv, vilket gör att Leenas kaos känns ännu mer.
Berättaren är inte med i historien själv, utan vi får följa Leena och ibland andra personer genom en slags utifrånblick. Det är mycket detaljer, precis som i en film. Man får se hur saker luktar, hur möblerna ser ut, hur folk pratar. Det är inte alltid så mycket känslor i orden, men just därför känns det extra starkt. Det är som att det sorgliga händer tyst, hela tiden.
Det här är inte en skräckroman, men ibland känns det nästan som skräck ändå. Det handlar om att vara barn och inte kunna göra något åt det som är fel. Jag tror att författaren ville visa hur barn kan bli osynliga i samhället , fast de egentligen skriker inuti. Kanske ville hon också säga att det inte är barnens fel, och att man inte ska behöva skämmas för det som vuxna gör.
Jag tycker mycket om Svinalängorna. Det bästa är att den känns äkta. Man får lära känna Leena på riktigt, och även om mycket är sorgligt, så finns det också värme. Man märker att Leena har styrka – hon ger inte upp. Det är en bok som gör en ledsen, men också lite hoppfull.Jag tycker om boken just för att den är så ärlig och gripande, men gillar man inte tunga ämnen eller vardagliga, socialrealistiska berättelser, så kanske det här inte är rätt bok. 5/5
Vi skulle utgå från denna recensionen-
vampyr hjälper mobbad
Låt den rätte komma in kom ut år 2004 och är John Ajvide Lindqvists första roman. Tidigare har han jobbat som ståuppkomiker, trollkarl och författare av manus till tv-serier. Han är född och uppvuxen i Stockholm.
Huvudpersonen är Oskar,12 år. Han är mobbad i skolan och verkar vara väldigt ensam . Oskar brukar leka att han hämnas genom att hugga en kniv i ett träd som han låtsats är en av mobbarna. Han bor hos sin mamma och träffar sin pappa väldigt sällan. En annan viktig person är Eli. Det är en “tjej” som flyttar in i lägenheten intill Oskar. Hon är blek, mörkhårig och mystisk och verkar redan från början ha en del övernaturliga krafter. Men Oskar gillar henne. De brukar träffas på gården på kvällarna och ibland ligger de i sina rum och “pratar” med varandra genom att knacka i väggen. Eli bor ihop med en man som man först tror är hennes farsa. Han heter Håkan och är riktigt läskig.
Allt utspelar sig i en förort till Stockholm som heter Blackeberg. Det är en vinter på 1980-talet med mycket snö och kyla. Det finns en del detaljer som är typiska för just den tiden och staden, men i princip skulle det lika gärna kunna utspela sig nu och i vilken stad som helst.
Oskar och Eli blir alltså vänner. Samtidigt händer det saker i Blackeberg. Man hittar en mördad pojke som är tömd på allt blod. Vi förstår att det är Håkan som är mördaren, men det är ett tag innan vi fattar varför han gjort det. Lite senare sker ännu ett mord, den här gången på en A-lagare. En kvinna blir attackerad av ett mystiskt väsen, blir sjuk och börjar till slut brinna på sjukhuset. Oskar märker mer och mer att det är något märkligt med Eli. Hon luktar konstigt och verkar aldrig frysa. Till sist får han veta att hon varken är kille eller tjej utan en vampyr som måste ha människoblod för att överleva. Ändå fortsätter han att vara med Eli. Hon gör honom modigare. En dag vågar han slå tillbaka mot mobbarna i skolan. När de ska hämnas på honom får han hjälp av Eli på ett minst sagt blodigt vis.
Den som berättar historien finns inte själv med i handlingen. Han växlar mellan olika personer hela tiden och berättar vad de gör. Det är lite som i en film där de olika scenerna blir bitar i ett pyssel. Det är mycket detaljer med i beskrivningarna. Många av dem är helt vanliga, som vad folk äter för godis och vad de har för möbler. Det finns många noggranna beskrivningar av morden också.
Det här är en skräckroman.Men samtidigt handlar den om att vara mobbad och om att vilja ge igen. Jag tror att författaren tyckte att Oskar behövde hjälp och därför uppfann han Eli. Han vill ge mod till andra ungdomar som känner sig utsatta.
Jag gillar “ Låt den rätte komma in". Det bästa är blandningen av vanlighet och skräck. Man kan tro att det ska bli löjligt med en vampyr i Sverige, men det blir det inte alls. Skräcken funkar lika bra som i “riktiga” skräckböcker. Skillnaden är att här tycker man att vampyren är både läskig och schyst.
