Den svenska covidpandemi-strategin i skolan
Jag har just läst ett porträtt om Anders Tegnell i tidningen "Vi lärare" om pandemi-strategin att hålla skolor öppna, samtidigt som man (FHM) hade en relativt avslappnad attityd till hur mycket skyddsutrustningen verkligen skyddade för något som ändå kanske var oundvikligt.
https://www.vilarare.se/nyheter/portratt/anders-tegnell-det-var-aldrig-oppen-skola-till-varje-pris/
En strategi där superduktiga forskare inom det berörda området verkade stå med väldigt olika uppfattning om hur pandemin skulle hanteras, och där högljudda lärare kände att de offrades (kanske med lite mindre vetenskapliga belägg?). Men man hörde sällan hur barn/ungdomar upplevde det.
Själv tycker jag utvärdering av den svenska skolstrategin verkade dö ut i sanden. Är postcovid-syndrom mer förekommande bland lärare än bland andra yrkesgrupper i Sverige? Och är postcovid-syndrom mer vanligt hos svenska barn/ungdomar, än hos barn/ungdomar i länder som hade betydligt strängare regler (men länder med i övrigt hyfsat jämförbara samhällsstrukturer).
Finns överhuvudtaget sådana utredningar? Och ni som befann er i skolan under den här tiden, skulle ni vilja ha gjort på något annat sätt?
Det blev väl typ like stor smitta i alla länder?
Sedan är det skillnader i mående och beteende nu efteråt, särskilt bland unga människor och barn.
Problemet är att man aldrig tänkt att bygga skolor på ett sätt som skulle fungera i fall av en pandemi. Effektiviseringar har också bidragit till större klasser och fler undervisningstimmar för lärare. I stort sett var det bara att acceptera läget. Jag har också fått postcovid och känner inte lukter lika bra som tidigare. En kollega hade förlorat luktsinnet helt och hållet. På de flesta skolor som jag har jobbat på har ventilationen varit alldeles för dålig.
FHM kunde komma med ett direktiv om att skolorna skulle få en avvikande timplan. Genom att korta ner lektionerna och införa undervisning på förmiddagen och eftermiddagen i mindre grupper kunde man effektivt halvera antalet elever i klassen. Kommunerna borde få bidrag till att öppna skolor som hade stängs innan och till nyanställningar av lärare. Då kunde man kanske dela upp klasser. Alldeles intill min skola fanns det en tidigare fritidsgård, men den öppnades inte för undervisning trots att lokalen stod tom. Man kunde också införa undervisning på lördagarna.
Pieter Kuiper skrev:Det blev väl typ like stor smitta i alla länder?
Sedan är det skillnader i mående och beteende nu efteråt, särskilt bland unga människor och barn.
Det är lite så min lekmannauppfattning också har varit. Den enda funktion som den skyddsutrustning tillgänglig för allmänheten hade kunnat åstadkomma (ifall den hade rekommenderats av FHM) var att kapa smittotoppar. Mängden smittade över tid blev i slutändan, av fullt naturliga skäl, ändå ungefär densamma i alla länder. Och visst, lärare blev sjuka, men inte sjukare än andra. Att en lärare blev sjuk av skolan gör knappast läraren till ett större offer än lärarens familj som omedelbart blev smittade av läraren, eller lärarens familjs vänner, eller lärarens familjs vänners vänner etc etc. De enda som utan att bete sig egoistiskt borde ha kunnat begära att de skulle skyddas mer än andra, var de äldre och de med nedsatt immunförsvar.
