En sak jag undrande angående Hydroxidjoner
Så jag vet att Vätejoner är frätande för att de tar elektroner från andra ämnen men varför är hydroxidjoner det? Vad är det som gör att de är frätande, är det för att hydroxid joner tar vätejoner eller? Vill de oxå uppnå ädelgasstruktur? Har prov imorn, drf undra jag. Korrigera mig gärna ifall något av vad jag har sagt är fel.
Flyttade fråden från Övriga diskussioner/Om skolan, där den absolut inte hör hemma, till Natur och teknik/Kemi/grundskola, som jag gissar är rätt nivå med tanke på frågans formulering. /Smaragdalena, moderator
Välkommen till Pluggakuten!
Det där har du missuppfattat helt. Syror och baser har inte direkt med elektroner att göra (de reaktioner där något avger en eller flera elektroner kallas redoxreaktioner, inte syrabasreaktioner).
Syra/bas är (ursprungligen och fortfarande i grundskolan och på gymnasiet) ett sätt att sortera ämnen efter hur de reagerar med vatten.
En del ämnen avger en elektron, som tas upp av en vattenmolekyl så att det bildas en oxoniumjon H3O+. Dessa ämnen kallas syror. En vattenlösning som innehåller ett överskott av oxoniumjoner kallas en sur lösning. Alla sura vattenlösningar innehåller oxioniumjoner, och dessa reagerar med många andra ämnen. Du kallar det att "vätejoner" - som man ibland slarvigt kallar det, men det är inte riktigt korrekt - är frätande, jag skulle säga att de är reaktiva.
Andra ämnen kan ta upp en elektron från en vattenmolekyl, så att bildas en hydroxidjon OH-. Dessa ämnen kallas baser. En vattenlösning som innehåller ett överskott av hydroxidjoner kallas en basisk lösning. Det känns lite som fusk att det finns en del ämnen som innehåller "färdiga" hydroxidjoner, eom inte behöver reagera med vattnet för att göra en vattenlösning basisk. Även hydroxidjoner är reaktiva.
Om man blandar precis lagom mycket av en sur och en bsisk vattenlösning, så kan varje oxoniumjon reagera med en hydroxidjon så att det bildas två vattenmolekyler istället. Detta kallas en neutralisation.
Både oxonimjonen och hydroxidjonen har ädelgasstruktur, precis som vattnet, så den modellen fungerar inte för att förklara syror och baser.
Var detta svar på dina frågor?
Jag tycker Vick i princip är rätt på det!
Vätejoner kan ta upp elektroner från andra ämnen, t.ex. metaller, och när det händer blir dessa andra ämnen plusladdade och kan då få helt andra kemiska egenskaper. Lägger du en bit magnesium i syra kommer reaktionen
Mg + 2 H^(+) ---> Mg^(2+) + H2
att ske, och magnesiumet förvandlas från fast magnesiummetall till upplösta magnesiumjoner. En dramatisk förändring! Rent fysiskt ser det ut som att magnesiumet "äts upp" av syran, och det är väl typ det man menar när man säger att syror är frätande.
Men det som gör vätejoner farliga för oss människor är inte att de kan sno åt sig elektroner, utan snarare att de kan sätta sig på andra molekyler, göra dem plusladdade och på så vis ändra deras kemsiska egenskaper. Det kan t.ex. handla om proteiner i huden om man spiller syra på händerna. Just proteiner är extra känsliga för detta, eftersom ett proteins form och funktion ofta är extremt beroende av att olika delar av proteinet är plus-/minusladdade, så om någon del som inte ska vara det plötsligt blir plusladdad kan det få stora konsekvenser.
Dessutom så finns det en del molekyler i huden som blir dessutom kemiskt instabila när de blir plusladdade och riskerar att gå sönder (hydrolyseras) till mindre delar som löser upp sig i vatten. Det är den här typen av nedbrytning och tidigare nämnda funktionsstörande laddningförändringar som gör att man får frätskador om man får en syra på huden.
När ser gäller hydroxidjoner har du rätt i att den främsta anledningen till att de är farliga är att de kan också sno åt sig vätejoner från andra molekyler, t.ex. proteiner, så att det uppstår negativa laddningar som påverkar ämnets kemiska egenskaper eller rent av får molekylen att gå sönder.
Hydroxidjoner kan förutom detta även göra så kallade "nukleofila attacker" (mer om detta om du läser kemi på gymnsiet!) på vissa typer av ämnen, t.ex. fetter och proteiner, så att dessa bryts ner till mindre, vattenlösliga bitar. Så det är ungefär samma faror med hydroxidjoner som med vätejoner: funktionsstörande laddningsförändringar och nedbrytning till vattenlösliga småmolekyler.
Hydroxidjoner kan skada huden på ytterligare ett sätt - genom alkalisk esterhydrolys. Då reagerar jonerna med fettet i huden och bildar tvål (salter av karboxylsyror). Det är därför som baser känns hala när man får dem på huden.
Edit: Det är delvis detta som oggih menar med nukleofila attacker, men nu blev det ytterligare konkretiserat :)
Tack för svaren. Ni gjorde det mer klart för mig o provet gick bra. cheers. ;d
Grattis!
