feedback och råd med en novell

Jag håller på med en novell och skulle behöva lite feedback och hjälp med hur jag ska göra

 

här är vad jag skrivit än så länge

 

"20e December

Det är bara några dagar sedan jag sist såg dig, jag har tänkt och tänkt på hur du såg ut när du gick. Folk frågar om dig, men jag kan inte minnas något utav värde för att hjälpa.

Jag minns att den kvällen satt vi där vid matbordet och spelade kort framför brinnande ljus och drack billigt vin och gin & tonic. Jag hade kollat på dig hela kvällen, du besvarade aldrig min blick. Men när vi sedan satt där ute i kylan på betonggolvet minns jag att jag tänkte att kanske är detta stunden jag får röra vid dig. Dina kinder hade blivit röda av de små kyssarna de kalla vindarna gett dig och fingrarna skakade som luften efter långa noter ur en orgel när du tände en cigarett sekunder efter du slängt din fimp över räcket för att försvinna i snön nedanför. Du såg så målmedveten ut när du rökte den kvällen, som om du bestämt dig för att röka ihjäl dig just denna kväll.

Jag vet inte vad du tänkte på där ute men jag vet att jag inte ville gå in igen, jag ville stanna där ute i kylan där vi delade på en filt och frös i tystnad. Där var det vi, bara vi och inga andra.

Jag minns stötarna jag kände gå från fingertopparna och ut i varje cell i hela min kropp när du tog min hand under filten, kanske var detta bara vänskapligt och isåfall ber jag om ursäkt för vad jag gjorde efter det. 

Nu i efterhand sådär kanske det var dumt av mig, jag borde ha frågat hur det var med dig, men i stunden märkte jag absolut inte något annorlunda med dig. Var det något fel? 

När du gick din väg långt efter alla hade åkt hem stannade jag där och tittade på när du gick längre och längre ifrån mig. Vinden var så stark och jag ville bara flyga med den som en vante och låta den dra mig till en plats långt bort.

Är du okej?

 

“hon har åskmolnsblå ögon,

och hennes ben under huden är de vackraste jag någonsin sett.

Jag vill plantera blommor mellan hennes revben 

och samla alla universums stjärnor och gömma dem mellan hennes ryggkotor, 

kanske finns dem redan där?”

 

23e December

Hej, hur mår du? Jag hoppas du är på en varm plats där tomten lämnat alla dina drömmar under julgranen. 

Jag hälsade på din mamma idag, hon bjöd på hennes fantastiska kaka, oroa dig inte, hon sa att hon frös ner en bit för när du kommer tillbaka. Hon sa att polisen inte hittat några spår på vart du befinner dig, vart är du? Alla här är oroliga. 

Jag hoppas att det är okej, men jag kollade in i ditt rum. Jag stod där i dörröppningen till rummet du växt upp i, där du stått framför spegeln så många gånger och undrat om den gröna eller blåa tröjan passar bättre till dina byxor. Där du skrattat, gråtit och spenderat så otroligt mycket tid i.

Jag klarade inte av att gå in, det var så obehagligt att se hur normalt rummet var, som om du bara skulle gå till jobbet för att sedan komma tillbaka. Men nu står det tomt.

24e december

Igår kunde jag inte sova, så jag öppnade fönstret och tittade ut, det var kallt ute och luften var vass mot mitt ansikte. Trots det stannade jag där och tittade på den mörkblåa himlen. Jag viskade all min oro och alla mina mardrömmar till stjärnorna som vaktade himlen. Trots att jag inte vet vart du är, vet jag att vi iallafall kan titta på samma stjärnor vart du än är i världen. Även om du är långt borta är månen iallafall aldrig större än min tummnagel när jag jämför dem och den är nästan 400 tusen kilometer bort. Om jag tänker så kan du inte vara så långt borta eller hur? 

Jag är så orolig, hur slutar man? Ditt försvinnande har fått mig ifrågasätta allt, och oron växer i mig, från ett litet frö som nu växt till en mörk skog fylld av vargar som väntar på att nya offer ska vandra in i skogen.

Kommer sjön rinna åt rätt håll nu när du är borta? Jag lovar att jorden har glömt bort hur man roterar på rätt vis. 

Sa jag något fel den kvällen?

Skulle jag inte ha kysst dig?

Är jag för mycket?

Kan du snälla höra av dig?

God jul.

 

30e december 

Jag läser alltid sista meningen i böcker innan jag börjar läsa, när jag blir nervös över hur det ska bli, hur huvudkaraktären tar sig ut denna situation eller om de kommer kyssa varandra hoppar jag bara fram ett par sidor för att se hur det blir.

Jag önskar att livet var som en bok, här kan jag inte hoppa fram ett par sidor för att se om du kommer tillbaka, om du lever eller vart du varit.

Det känns som om jag drunknar ute i havs, min räddningsbåt missade mig och jag ser ingen ny i sikte. Vad ska jag göra?

Vart är du?"

 

Jag vill inte att personen ska hittas eller komma tillbaka, vill fokusera på hur huvudkaraktären tänker. har ni några idéer på hur jag skulle kunna sluta denna novell? 

eller generella förbättringar jag kan göra?