Feedback på krönika
Förbjuden känsla
Vad är avundsjuka egentligen? För de flesta är det att vilja ha det andra har, oavsett om det är pengar, relationer eller berömmelse. Som barn har jag känt avundsjuka till mina vänner, när de fick de nyaste leksakerna eller när de ritade finare teckningar än mig. I och med sociala mediers framväxt har denna avundsjuka förändrats, numera så finner jag mig själv känna avundsjuka till kändisar och människor jag inte har någon relation till. Att scrolla på sociala medier och för varje sekund bli matad med bilder och filmklipp kring andras “perfekta liv” är tröttsamt. Det är som ett oändligt kretslopp som aldrig tar slut. Detta fick mig att tänka på hur tidigt sådana känslor kan börja formas, redan som barn, när vi leker med leksaker, så har en del av oss känt girighet och velat ha det andra har.
Vem har som barn inte haft en -mer eller mindre- växande känsla av avundsjuka när man såg sina vänner rita finare teckningar än en själv? Jag tror att detta är en universell erfarenhet som hänt de flesta av oss. Men, hur stoppar vi denna känsla från att bli en del av oss? Från att bli en del av vår personlighet där vi förtränger andra känslor och bär runt på avundsjukan? För att lyckas med detta måste vi hantera våra grundläggande problem, frågan kring var avundsjuka egentligen kommer ifrån. Är det att människor är onda eller är det människans naturliga tendenser? Jag tror att det beror på att vi i grund och botten inte är nöjda med det vi själva har, vi vill alltid ha mer. Detta är girighet och är naturligt, men vi måste lära oss hantera den så att den övergår till andra känslor. Avundsjuka är som en tickande bomb i väntan på att explodera som gör det svårt för oss att hantera våra känslor. Ett sätt att hantera det hela kan vara att börja nöja sig med det man har samt förstå att alla inte kan ha allting. Att sluta scrolla på sociala medier och jämföra sig själv med andra, med människor vars yrke är att framställa ett perfekt liv på sociala medier. Sociala medier och det ständiga jämförandet kan göra att människor omedvetet känner avundsjuka även fast de egentligen är nöjda med sina liv. Jämförandet skapar alltså en känsla otillräcklighet. Om jämförandet inte upphör kommer man för alltid fortsätta vara osäker angående sig själv.
Ibland kan avundsjuka vara positivt. Som den gången när jag var avundsjuk på min vän som ritade finare teckningar än mig i lågstadiet, avundsjukan motiverade mig snarare än göra mig ledsen. Det fick mig att vilja rita finare teckningar. Så jag satt hemma och övade och övade, tills jag kände mig nöjd, för att bli bättre. Likt allt annat så började det med att jag jämförde min ritning med hennes och viljan att min skulle bli lite bättre växte fram. Jag var nödvändigtvis inte ledsen utan ville bara göra bättre av mig, med henne som min motivationskälla. En viktig lärdom är dock att man inte ska låta avundsjukan förtära sina känslor utan att kontrollera den. Jag var inte arg på min vän för att hon var bättre, men lyckades vända på min avundsjuka för att utveckla mina egna erfarenheter. Det är så det ska vara.
Känslor formas hela tiden och har inget startdatum eller utgångsdatum, avundsjuka är likt andra känslor en känsla alla kan uppleva. Oavsett ålder. Precis som jag förr lyckades överkomma avundsjukan när mina vänner fick nya leksaker och idag lyckas göra det när jag scrollar på sociala medier, kan ni också. För att överträffa avundsjukan och vara starkare än den, så att den inte konsumerar våra vardagar gäller det att vi först och främst accepterar att det är en känsla vi inte kan få bort helt. Den finns och kommer alltid finnas. Men vi kan börja med att förstå att vi inte behöver låta det vara en negativ sak utan kan vända på det och få det att bli positivt. Det är dags att tillämpa ett positivt tankesätt. Om jag kan så kan ni med!
