Feedback på min text
Här är början på en novell (? eller kanske nåt annat) som jag har skrivit.
Han rycker i min tröja och hans röst överröstar musiken. Sedan skriker han något i mitt öra som gör lite ont, bara lite. Att jag är finare i mörkret.
Jag tittar på mig själv i spegeln, snygga skor, snygg klänning, snygg jacka. Ändå känner jag mig inte riktigt snygg. Inte så där fulländad snygg. Du vet, som man kan känna sig ibland, eller sällan. För mig är det i alla fall sällan.
Eftermiddagssolen skiner på, snön glittar i gengäld till solens ljus och mina klackar låter tillfredsställande för varje steg jag tar i det hårda snöskalet.
Väl framme stiger jag av tunnelbanan och kollar mig omkring. Hon borde vara här vilken minut som helst. Fridhemsplans mammor, Fridhemsplans förskolebarn och Fridhemsplans andra flyger ostadigt omkring på perrongen. Jag kollar på min mobil, inga notiser. Ett "Heeej!" hörs och jag vet exakt vems röst det är. Jag tittar upp och får syn på Linnea. Hennes klänning har flärpar och volanger och spets, väldigt kort, lite nedanför rumpan. Hon har verkligen fixat sig. Förbipassernade stannar nog upp snart för att kunna beundra henne på nära håll. Håret är flätat på vissa ställen och glitter är noga placerat i håret precis där det passar. Fy fan, vad hon är snygg. Riktigt så där fulländad snygg. Linnea vs jag. Linnea vinner. "Hej!" Säger jag tillbaka. "Hur mår du?" Hon ler ett snett leende och svarar sedan: "Jo, ja. Helt ok, mycket på senaste, du vet. Hur mår du?" Hon svarar på ett sådant genuint sätt som nästan bara hon kan. "Helt ok." Jag orkar inte förklara att mamma precis har åkt in igen och jag orkar inte förklara varför jag ser ut som jag gör och jag orkar inte förklara. "Fan vad snygg du är!" Säger jag för att inte verka någorlunda deprimerad, vi ska ändå ha kul. Hon skrattar till och rodnar lite lätt. Linnea slänger sedan febrilt iväg sitt hår som i ett försök att likna en modell. "Du då?" Utbrister hon. Vi börjar gå. "Äsch!" Ropar jag tillbaka. "Snyggaste brudarna i stan!" Häver hon ur sig och jag skrattar. Vi skrattar och dansar teatraliskt över stationen fram till utgången vid spärrarna.
Dagen efter den tjugofjärde. Mamma ringer. Jag svarar. Först hörs det bara prassel. Efter att jag har låtit samtalet gå i typ tjugo sekunder så börjar hon prata. "Va fan. Hur funkar detta nu då?" Jag ser framför mig hur hennes händer darrar runt på mobilskärmen, som om de försöker leta sig fram, som om de befann sig i en slags labyrint. "Vad händer?" Frågar jag. "Nä, nu!" Hörs det från hennes sida. Prassel igen. "Så där ja! Hej Lykke." "Hej mamma. Hur mår du?" "Bra." "Är alla snälla?" "Ja." Har du ätit tillräckligt?" "Jag äter mig mätt, oroa dig inte." Men det går inte för jag är orolig, på riktigt. "Men herregud, du låter som en mamma." Säger mamma plötsligt. Hon börjar skratta, jag förstår inte vad som är så roligt. "Mamma?" Hon skrockar hej vilt. "Haha! Jag är din mamma, men du låter som min mamma!" Samtalet bryts. Jag stirrar ofrivilligt på min egen spegelbild som syns på skärmen.
