Hjälp!! Hur ska man beskriva miljön på ett bättre sätt av (Honey av johanna thydell ) Novellanalys?

Bättre på vilket sätt? Ska man ha läst novellen för att kunna svara? Det har jag inte gjort.

Laguna skrev:

Bättre på vilket sätt? Ska man ha läst novellen för att kunna svara? Det har jag inte gjort.

Hej!

Jag är väldight tacksom om ni hjälper mig? 

Tack för ni lägger er tid.

Här nedan kan ni see frågor som jag har fastnat på och själva texten. 

Vilket berättarperspektiv används i novellen? Motivera. Hur påverkar berättarperspektivet berättelsen och läsarens uppfattning av den?

Hur är berättelsens kronologi? Rak eller sönderbruten? Motivera. Finns det någon parallellhandling? Hur ser den ut i sådana fall?

Förklara hur novellens dramaturgiska disposition ser ut och vad som händer i varje del av dramaturgin. Vad händer i novellens anslag, fördjupning, upptrappning, vändpunkt och efterspel? Är det någon del av den dramaturgiska modellen som saknas? Är det någon del som är för lång eller för kort?
 

H-O-N-E-Y
Hej, ni måste läsa den här novellen som är skriven av Johanna Thydell. Bara läs den. För att kunna hjälpa mig
 
 
Honey brukade säga att det finns tre typer av människor.
   Dom som kör tåget.
   Dom som står och väntar bakom bommarna.
   Och dom som lägger sig på rälsen.
   Jag var en sådan som stod bakom bommarna, påstod Honey.
Jag var en sådan som lydigt stod och väntade tills någonting tvingade mig att gå eller stanna.

Egentligen hette hon Hanni, H-A-N-N-I.
   Men redan första dagen sa hon åt oss att alltid stava det H-O-N-E-Y.
   Det är amrikanskt, sa hon, och hon gillade amrikanskt, de verkade så lyckliga där! Solen i ansiktet, rollerblejdsen som plöjde sig fram genom den varma luften och så leendena.

Det var mig hon valde, Honey.
   På gympan, när alla skulle gå ihop två och två och passa en volleyboll mellan sig, hörde jag henne skrika: Ey blondie är du med!
   Jag hade tänkt bolla med Sara, men jag visste att jag inte hade något val.
   Efter den dagen slutade Sara prata med mig, och vi började ta sällskap till och från skolan, jag och Honey.
    Som om vi var små igen eller nåt.
   Vi valde ut en plats där vi alltid möttes och skiljdes åt och vi kallade det Stället.
   Det låg vi glasåtervinningen.
   Överallt ljusa och mörka krossflisor, som skimrande snöflingor i solljuset.

   Honey brukade följa med mig hem efter skolan. Hon sa att det var asjobbigt långt hem till henne.
   Efter middagen berömde hon mamma för den goda maten och sedan skrattade hon, nästan äkta, åt pappas tråkiga skämt om någon som hette Ove i Svängen och som jag inte kände.
   Jag tänkte att om man skulle ta ett foto nu så skulle dom se ut som en riktigt lycklig familj.
   Mamma, pappa och Honey.

Det enda Honey egentligen gjorde på lektionerna var att rita.
   Även på matten ritade hon, på det rutiga bleka pappret satte hon sin penna och fyllde i de tomma rutorna. Mörka färger.
   Mycket svart.
   Ungefär femton minuter innan lektionen tog slut viskade hon i mitt öra att nu var det dags att skriva av. Febrilt rörda hon sedan pennan över pappret, hennes huvud var nedböjt och hon hann alltid precis.
   Min hjälte, viskade hon när vi tätt bredvid varandra tågade ut ur klassrummet.

En eftermiddag när vi nådde Stället släppte inte Honey min hand.
   Hon bara fortsatte gå, helt naturligt, och jag följde med utan att ens tveka på steget. För varje minut vi gick kom jag längre och längre från huset där jag bodde.
   På något sätt kändes det som om jag höll på att hitta hem.

Hemma hos Honey hängde cyklar i taket. Det var cyklar som det inte gick att cykla på längre.
   Men varför slänger ni dom inte istället? undrade jag, men då fräste Honey ett snabbt schhhh, det var visst viktigt att den där pappan med den lite konstiga blicken inte skulle höra. Han satt på golvet och mekade med en sliten trehjuling. Under honom låg tidningspapper och runtom, knöliga högar och fläckar av nånting svart.
   Mamman, hon var visst någon annanstans.

Kom vi går upp på mitt rum, sa Honey och först nu märkte jag att vi fortfarande höll varandras händer.
   På lekis sa dom alltid åt en att man skulle gå två och två. Att ordentligt hålla fast i varandra. För om man släpper kan allt hända, i en enda sekund kan världen förändras för alltid.
   Vi gick inte på lekis nu.
   Små kulor av handsvett hade bildats i mina handflator, det visste jag och jag skämdes.
   Men hon släppte inte, Honey.

Jag förlorade snart mina andra kompisar. Honey ville inte att det skulle vara fler än vi.
   Kommer ni på fredag eller? sa Lukas till mig och Honey där vi satt på en bänk på skolgården.
   Vadådå, svarade Honey.
   Ah men det är ju FF, sa Lukas och skrapade med skon. Nu på fredag.
   FF, hånade Honey. Hur gammal är du egentligen? Tretton?
   Men skit i det då, sa Lukas.
   Han gick därifrån med snabba steg och jag såg hur de blossade, hans kinder.

Jag sket i att alla andra började tycka att vi var konstiga och rentav dumma i huvudet.
   jag sket i dem så länge Honey gick bredvid mig.
   Hon fick det att kännas som om man skulle kunna springa hur långt som helst.

Vår speciella plats: att ligga mitt på fotbollsplanen när alla spelare slutat springa, när immiga vattenflaskor plockats bort från sidlinjen, när uppsparkade grästuvor äntligen fått ro i hörnen.
   Stjärnor, där uppe på himlen.
   Vad synd att vi missar Lukas fest! sa Honey ironiskt. Jag menar det var ju FF, jag menar Gud vad spännande, vi missar säkert nåt alldeles extra!
   Jag skrattade och höll med, aldrig att man skulle gå hem till Lukas på hans lilla töntiga fest!
   Jag ville inte säga att om inte Honey legat bredvid mig just nu så hade säkert även jag suttit och spytt i en toalett nånstans, medan någon stått och hållit ihop mitt hår i en svettig knut.
   Sara kanske.
   Eller Lukas.

Honey hade planer.
   Jag ska bli något stort, sa hon, där hon låg på ryggen mitt på fotbollsplanen, och hon hade armarna utsträckta som en fågelskrämma.
   Jag tvivlade inte på henne. Aldrig.
   Vadå nåt stort? sa jag. Typ konstnär eller?
   Skitsamma, sa Honey med blicken långt bort. Nåt stort, bara.

Du kanske borde gå med dom, sa Honey en fredag efter skolan, när Sara och Lukas och alla andra pratade högt om att man borde gå ner och ta en fika på Kjellmans.
   Varför då, sa jag.
   Jag kommer kanske inte alltid vara här, sa Honey.
   Men vart ska du då?
   Det kan jag inte säga.
   Inte ens till mig?
   Inte ens till dig.
   Kan inte jag få följa med då?
   Nej. Du är en sån som står och väntar bakom bommarna. Det vet du ju.

Några dagar senare bad jag Honey att i alla fall säga till mig innan hon skulle försvinna.
   Det lovade hon.

Honey gillade inte överraskningar.
   Det lärde jag mig den där dagen när jag gjorde spexiga ljud med hennes dörrklocka utan att vara inbjuden. Dörren öppnades med mer kraft än vanligt och jag tappade balansen och höll på att falla bakåt. GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN! skrek jag. Visst är den idag? Jag tjuvkikade i din kalender!
   Därinifrån, dova läten och långsamma snyftningar.
   Inte läge nu, svara Honey och stängde om sig.
   Titthålet i dörren betraktade mig liksom hånfullt.

Ibland kom inte Honey.
   Länge väntade jag vid Stället, tills jag insåg att det skulle bli en dag då jag fick vandra ensam. Inte för att det gjorde mig så mycket, hellre gå ensam än att hänga med dom som sprang runt och ylade om tråkiga saker som inte var ett dugg viktiga. Vargarna, som vi kallade dom.
   Ångrar du dig nu, sa Sara.
   Hon höll i sin röda matbricka men det såg inte ut som om hon tänkte sätta sig. Vargarna satt alltid längst bort, längst in. Som längst bak i bussen när man var elva och skulle till simhallen.
   Vad ska jag ångra menar du? svarade jag.
   Synden straffar sig eller hur man säger, sa Sara och gick.

Hola! sa Honey några dagar senare och hoppade fram från en grön glob där man skulle lägga tomflaskor som var färgade.
   Du skulle ju säga till om du försvann! fräste jag och kände att jag inte kunde glädjas riktigt ordentligt.
   Men jag har ju inte försvunnit, sa Honey, skrattade och ryckte på axlarna.

I mökret, på fotbollsplanen. Honeys siluett, hon låg ner. Håret som slingrade sig i det grodgröna gräset, hennes smala fingrar som grävde bland småtuvorna.
   Läpparna i mörkret.
   Jag ville röra dem, dra med fingret över det rödrosa, men jag vågade inte.
   Jag ville krypa intill henne, lägga min näsa i hennes varma halsgrotta och stanna där, för alltid.
   Jag gjorde inget av det där.

Är ni typ ihop eller? kom det en dag från en av vargarna och sedan var det vad alla sa.
   Att vi var lesbiska. Lesbianer. Homofolk. Gejjar.
   Stör det dig inte? frågade jag Honey.
   Har inte vi viktigare saker att tänka på? svarade Honey.
   Jag nickade. Det jag mest tänkte på var allt jag ville att jag och Honey skulle göra tillsammans. Allt jag ville att vi skulle se. Det jag mest tänkte på var allt jag skulle säga till henne när vi träffades, alla skämt jag skulle dra när vi sågs.
   Men allt som oftast blev det att jag inte sa så mycket.
   Det kom inte riktigt fram.
   Oftast låg vi bara där på fotbollsplanen och funderade på saker, liksom på var sitt håll.

En kväll kom hon inte, Honey.
   Jag låg ensam på fotbollsplanen och väntade, jag väntade länge. Hennes mobil var visst avstängd och i hennes lägenhet där det hängde cyklar och dinglade i taket svarade ingen.

 När ett gäng med moppar och ölkassar närmade sig lämnade jag fotbollsplanen.
   Ey tjejen, var med på lite fest! ropade de efter mig.
   Jag sparkade ilsket grästuvor när jag gick.
   Ses vid tie, hade hon sagt och blinkat.

Hon hade planer, Honey, men hon lyfte inte.
   Kanske hade hon för mycket att bära på.
Kanske behövde hon bara någon som blåste, om än bara lite, under hennes tunga vingar.
   Jag misslyckades med det.

Om jag hade känt Honey ordentligt kanske jag hade kunnat göra något. Kanske hade jag kunnat hindra henne. Om jag hade lärt mig att skilja på hennes miljoner olika underbara skratt, kanske jag hade kunnat höra när skrattet var falskt.
   Eller när det ropade på hjälp.

Honey brukade säga att det fanns tre typer av människor.
   Hon brukade säga att jag var en sådan som stod och väntade bakom bommarna.
   Jag frågade henne aldrig vad hon var.
   För mig vad det alltid självklart att hon var en sådan som körde tåget.
   Jag hade fel.