Jag håller på att skriva en debattartikel i Svenska 3 kopplad till mänskliga rättigheter
Hej! Jag håller på att skriva en debattartikel i Svenska 3 kopplad till mänskliga rättigheter. Min artikel utgår från FN:s artikel tre (rätten till liv, frihet och personlig säkerhet). Uppgiften kräver att jag: är tydlig med mina åsikter använder etos, logos och patos använder källor och referatmarkörer kopplar till artikel tre och Sverige skriver i debattartikel-stil har en tydlig tes, argument och avslutning Jag skulle vilja få hjälp med feedback på språket, tydligheten i argumentationen och hur väl jag kopplar till artikel tre, samt om strukturen passar en debattartikel på Svenska 3. Tack på förhand!
Sverige måste återupprätta rätten att leva i trygghet
I en tid där skjutningar, sprängningar och våldsbrott blir en del av människors vardag måste vi ställa en avgörande fråga: vad är egentligen våra mänskliga rättigheter värda om människor inte vågar leva sina liv utan rädsla? FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna förklarar i artikel tre att varje människa har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Detta är inte en rekommendation, utan en universell princip. Trots detta ser vi i dagens Sverige hur dessa rättigheter hotas i praktiken. Jag menar därför att Sverige måste ta ett betydligt större ansvar för att skydda människors rätt att leva i trygghet.
Hur denna rättighet hotas blir tydligt i svenska bostadsområden. I Aftonbladets reportage från 2024 berättar Karin Olsson, boende i Granängsringen i Tyresö, hur hon hörde skott i sitt bostadsområde och hur detta påverkat hennes vardag. Enligt Olsson undviker hon att vistas ute sent och överväger om hennes barn ens ska få gå ut själva. Detta är ett starkt exempel på hur otryggheten begränsar människors rörelsefrihet, och därmed deras frihet i stort. När familjer tvingas planera sina liv efter risken att utsättas för våld är tryggheten inte längre en känsla, utan en konkret rättighetsfråga. Jag anser att det är djupt problematiskt att människor i Sverige lever med sådan rädsla. Detta står i direkt konflikt med artikel tre, eftersom rätten till personlig säkerhet inte uppfylls i praktiken.
Enligt regeringen är det staten som har det yttersta ansvaret för att skydda individers mänskliga rättigheter. I publikationen Vad är mänskliga rättigheter? (Regeringen, 2018) framhåller regeringen att mänskliga rättigheter reglerar förhållandet mellan individen och staten, och att staten är skyldig att säkerställa att dessa rättigheter förverkligas. Detta innebär att staten inte bara ska stifta lagar, utan också se till att människor faktiskt kan leva sina liv på ett tryggt sätt. Jag menar att detta ligger helt i linje med artikel tre, eftersom rätten att leva i säkerhet är en förutsättning för att människor ska kunna utöva andra fri- och rättigheter. Om individer tvingas anpassa sitt beteende utifrån rädsla för våld förlorar de i praktiken möjligheten att själva forma sina liv.
Trots detta finns det kritiker som varnar för att trygghetsskapande åtgärder kan inskränka individens frihet eller privatliv. Argumentet bygger på idén att ökade resurser till polis, kameraövervakning eller sociala insatser hotar personlig frihet. Men enligt regeringen (2018) kräver ett rättssamhälle inte bara frihet, utan också ett fungerande rättssystem som skyddar utsatta grupper. Enligt min uppfattning är det därför inte trygghetsåtgärderna som hotar friheten, utan våldet som redan begränsar människors rörelsefrihet. Som i fallet med Karin Olsson är det otryggheten som gör att hon undviker sitt eget bostadsområde. Det är denna begränsning av frihet vi borde oroa oss för. När staten inte aktivt skyddar människor riskerar vi en situation där de starkaste och mest resursstarka får större handlingsutrymme än andra, medan resten tystnar av rädsla. Det strider mot både rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.
Rätten till liv och personlig säkerhet är dessutom inte bara en av många rättigheter, utan själva grunden för alla andra. Ett samhälle där människor lever i rädsla kan inte förväntas upprätthålla yttrandefrihet, demokratiskt deltagande eller socialt liv. Människor som är rädda deltar mindre i samhället, undviker offentliga miljöer och tappar tilliten till staten och rättssystemet. Jag anser att detta skadar den demokratiska ordningen i Sverige. Artikel tre framstår därför inte bara som en moralisk princip utan som ett fundament för resten av rättighetsstrukturen. Utan rätten till liv och säkerhet faller alla andra rättigheter, eftersom de inte kan användas i praktiken.
Avslutningsvis är det uppenbart att otryggheten i Sverige inte bara är en fråga om kriminalitet, utan en fråga om mänskliga rättigheter. Jag menar att Sverige måste återupprätta artikel tres löfte om rätten till liv, frihet och personlig säkerhet. Ett samhälle där människor begränsar sina liv av rädsla är inte ett fritt samhälle. Därför måste staten ta ett större ansvar, inte bara för att bekämpa brott, utan för att skydda människors rättigheter. Om Sverige vill fortsätta kalla sig en rättsstat måste vi se till att rätten att leva i trygghet inte bara finns i FN:s dokument, utan i människors vardag.
