5 svar
85 visningar
ingenviktig 46
Postad: 11 apr 22:39

Jag har skrivit en krönika och jag skulle vilja få kritik innan mitt prov. Kan någon assistera mig?

 

Mannen

Det är en solig lördag i slutet av augusti. Fåglarna sjunger och människor tjattrar när jag tar steget ut ur bussen, ner på det ljusa trägolvet på Vasaplan. Sjuan är runt hörnet och tiden går långsammare för varje minut som passerar. Jag tar mig bort till innerstans enda galleria i mina gamla skor, gräsligt passande collegetröja och mina trötta, håliga jeans. Men jag är glad, för jag är stor nu! Allt har fallit på sin rätta plats. Jag har mina kompisar, mamma och pappa älskar varandra och jag har läst extra mycket om högstadiets komplicerade matematik. 

Men så händer det. Jag går in i gallerian genom de automatiska dörrarna och finner mig in i min plats, en i mängden. Jag ställer mig i rulltrappan, med avsikt att köpa mig överstrykningspennor, ett anteckningsblock med förfärligt tryck som aldrig kommer att användas till mer än kladdpapper, och en bunt med sudd som alldeles snart kommer vara en av tre saker: Stulna, borttappade eller bortglömda. Men så ser jag honom. Mannen som kom att förändra mitt liv, utan att en enda gång ha vänt blicken mitt håll. Han ser ut som en ny version av mig, om än tio år äldre. En uppdatering. Glasögon, rakt hår, med ett ansikte präglat av tonårens acne-kris. Men snygg, konstigt nog. Han har på sig en brun kappa och han går med en självkänsla som är helt utom sig. 

Och om det inte hade varit för den lilla detaljen, att han bar en pride-väska, så hade det kanske inte varit något mer än en man som liknade mig. Jag hade knappt hört om Pride innan, och om jag hade det så var det definitivt inte med glada andemeningar.  Denna väska satte igång en kedjereaktion med tankar som resulterade i en insikt: Han är den jag skulle bli. Så, mitt arbete började direkt. Jag började gå som honom, klä mig som honom, och jag bytte till och med glasögon för att se ut som honom. Jag blev honom. Världen förändrades framför mina ögon. Jag började se världen ur ett nytt perspektiv, jag såg mina kompisar i en ny vinkel, mina intressen, mina föräldrar. Allt. Sedan försvann han i folkmyllret, precis som han kommit. 

Och med hans försvinnande så skulle det ta lång tid innan jag såg världen ur hans ögon igen. Men tiden gick, och sjuan följde. Världen var plötsligt full av andra mysterier och intriger jag så desperat ville greppa tag om, att jag gav upp handen som höll i mannen. Skoldagarna gick, och kvällarna kom. Jag började växa nu, och mannen sjönk längre ner i högen av släppta händer. Men på natten, när drömmarna kravlade ur sina gömmor, gjorde även mannen det. Han greppade tag om mig, men det var inte obehagligt. Det var tvärtom, som när en far kramar sin son. 

Förändring är i sig en förändrande sak. Förändring är aldrig stabilt, och man vet inte att det händer förrän man tittar tillbaka och det man var är nu ljusår bort. När jag tittar tillbaka på dessa händelser var det inte bara uppenbart, utan förväntat. Det var som att nutida jag, och jag om tio år, hade slagit följe och förvarnat mitt trettonåriga jag om hur livet skulle bli. Mannen när jag var tretton hade precis börjat universitetet och pluggade astrofysik. Mannen, när jag nu är femton, har en man och ett barn i New York City. Men vem vet om jag kommer bli den mannen? När jag tittar tillbaka på mig i femtonårsåldern kommer jag antagligen se att fotspåren, redan lagda, lyser klart och tydligt pekar åt en helt annan riktning.

Det enda som står tydligt i det hela är att jag oftare nu, än någonsin, ser igenom Mannens lins.  Jag släpper fram honom när jag kan, och jag går med självkänsla ingen tidigare har skådat. Jag bär kappor och svängiga jeans, och min acne håller på att försvinna. Vissa kompisar har jag släppt ner i högen av tappade händer, och andra håller jag kvar med all kraft jag besitter.

Men mest av allt, ser jag världen klarare än någonsin.

Det är en alldeles utmärkt text. Jag skulle inte ändra någonting. 

Kunde jag skriva så bra i högstadiet kanske jag hade arbetat med någonting annat idag, flera decennier senare.

Fortsätt skriva!

Jag tillhör en annan generation och kanske har skrivregler och rekommendationer ändrats, men se över vad som gäller för "och", både i början av mening och efter kommatecken.

SaintVenant 3855
Postad: 12 apr 10:18 Redigerad: 12 apr 10:24

Se över denna mening:

Och om det inte hade varit för den lilla detaljen, att han bar en pride-väska, så hade det kanske inte varit något mer än en man som liknade mig. 

Fyra kommentarer:

1. Vissa anser att man inte "får" börja en mening med Och, trots att Strindberg gjorde det. Stilistiskt ser det bra ut, speciellt i detta fall, tycker jag. Men har du en nitisk och trist lärare som bedömer kan åsikten vara en annan.

2. Du har en dubbel-negation som gör att meningen kan uppfattas som otydlig, även om den är nödvändigt skriven så på grund av inledande frasen. Ett tips är att snarare skriva:

Utan den lilla detaljen, att han bar en pride-väska, hade det kanske inte varit något mer än en man som liknade mig.

3. Vidare kan man diskutera om vad detta något är, menar du situationen, tillfället, upplevelsen, det väsen du betraktar? Om du menar honom, kanske det är bättre att tydliggöra det, med ett adverb för att understryka:

Utan den lilla detaljen, att han bar en pride-väska, hade han kanske inte varit något mer än en man som enbart liknade mig. 

4. Slutligen kan vissa säkert diskutera om huruvida det ska vara något eller någon. Det beror lite på syftning och hur man använder "likna mig". Jag tycker det ska vara något, i detta fall.

Notis:

Detta är egentligen bara exempel, jag har inte gett det mycket eftertanke så du har fri lejd att välja något helt eget.

ingenviktig 46
Postad: 12 apr 13:04
sictransit skrev:

Det är en alldeles utmärkt text. Jag skulle inte ändra någonting. 

Kunde jag skriva så bra i högstadiet kanske jag hade arbetat med någonting annat idag, flera decennier senare.

Fortsätt skriva!

Tack! Det är en dröm av min att skriva texter, även om det kan kännas svårt ibland haha

ingenviktig 46
Postad: 12 apr 13:05
SaintVenant skrev:

Se över denna mening:

Och om det inte hade varit för den lilla detaljen, att han bar en pride-väska, så hade det kanske inte varit något mer än en man som liknade mig. 

Fyra kommentarer:

1. Vissa anser att man inte "får" börja en mening med Och, trots att Strindberg gjorde det. Stilistiskt ser det bra ut, speciellt i detta fall, tycker jag. Men har du en nitisk och trist lärare som bedömer kan åsikten vara en annan.

2. Du har en dubbel-negation som gör att meningen kan uppfattas som otydlig, även om den är nödvändigt skriven så på grund av inledande frasen. Ett tips är att snarare skriva:

Utan den lilla detaljen, att han bar en pride-väska, hade det kanske inte varit något mer än en man som liknade mig.

3. Vidare kan man diskutera om vad detta något är, menar du situationen, tillfället, upplevelsen, det väsen du betraktar? Om du menar honom, kanske det är bättre att tydliggöra det, med ett adverb för att understryka:

Utan den lilla detaljen, att han bar en pride-väska, hade han kanske inte varit något mer än en man som enbart liknade mig. 

4. Slutligen kan vissa säkert diskutera om huruvida det ska vara något eller någon. Det beror lite på syftning och hur man använder "likna mig". Jag tycker det ska vara något, i detta fall.

Notis:

Detta är egentligen bara exempel, jag har inte gett det mycket eftertanke så du har fri lejd att välja något helt eget.

Tack så mycket! Förr brukade jag vara den som klagade på och som början av en mening, men jag har vänt mig till den goda sidan nu

Svara Avbryt
Close