Kommer det alltid att finnas en gravitationskraft? (Kuriosa)

Tänker att Einstein sa att gravitationen inte är en kraft i sig, utan en krökning av rumtiden. Skulle anta att (för den modellen du presenterar) pennorna kommer röra sig mot varandra, förutsatt att de placeras inom ett visst avstånd mellan varandra. Om avståndet skulle vara tillräckligt stort så känner pennorna inte av gravitationen från den andra, men dem själva borde fortfarande uppvisa en gravitationskraft. De kröker ju rummet, bara att ingen känner av det i så fall.

Sett från Newtons lag där kraften är omvänt proportionell mot r² så tänker jag att om $r²\to \infty$ så går kraften mot noll, men den blir ju inte exakt noll.

gärnaostbågarmedchili skrev:

Tänker att Einstein sa att gravitationen inte är en kraft i sig, utan en krökning av rumtiden. Skulle anta att (för den modellen du presenterar) pennorna kommer röra sig mot varandra, förutsatt att de placeras inom ett visst avstånd mellan varandra. Om avståndet skulle vara tillräckligt stort så känner pennorna inte av gravitationen från den andra, men dem själva borde fortfarande uppvisa en gravitationskraft. De kröker ju rummet, bara att ingen känner av det i så fall.

Sett från Newtons lag där kraften är omvänt proportionell mot r² så tänker jag att om $r²\to \infty$ så går kraften mot noll, men den blir ju inte exakt noll.

Precis, den blir ju inte 0, den blir nästan 0. Men om universum var oändligt stort eller om vi hade oändligt tid då kan jag vara med på att de inte rör sig mot varandra. Men jag tror fortfarande att de kommer röra sig mot varandra... ksk. Annars är det så att formeln inte är helt 100% ty gymnasieformel. Jag tänker lite samma med vågor, vågor förlorar energi ju längre bort man kommer och då krävs inte oändligt med distans. Fast det är en annan grej. Har hört om att det finns komplexa modeller tydligen som kan räkna med mycket inom kvantum världen men har svårt att få med "gravitations-kvark-partikeln" eller så... det är något riktigt konstigt.

Ja, det blir en svår fråga, om jag skulle gissa så skulle jag säga att sett från det observerbara universumet så finns det gravitationen där. Vid ett oändligt universum bortom det observerbara så blir det såklart en svårare fråga. Här spekulerar jag bara, men skulle anta att, om Einstein har rätt så är gravitation en effekt av föremåls krökning av rumtiden. Spontant tänker jag att det är massa och energi som orsakar denna krökning. Om det är så, så får jag svårt att se hur avståndet påverkar. 

Frågan är kanske just om själva ordet, "gravitationskraft" förutsätter en kraft mellan föremål? Blir kanske mera filosofiskt, men om vi tänker oss ett universum där fysikens lagar råder. Det enda föremål som en extern observatör kan tänkas se, råkar vara en liten planet eller något. Observatören påverkas av någon okänd anledning inte alls av lagarna i detta universum & påverkar därmed inte heller detta universum. Skulle denna planet känna av en gravitationskraft? Förutsatt att den har massa, så borde den kröka rummet och därmed uppvisa gravitation. Men en gravitationskraft...?

Även om vi skulle introducera en till planet i vårt tanke experiment med samma massa och allt. Enda skillnaden här, är att det är ett "oändligt avstånd" mellan dem. Om observatören skulle vara odödlig, så kanske det skulle bli en jätte kul serie händelser att se när planeterna väldigt sakta rör sig mot varandra. Eller så blir jätte tråkigt, då de kanske inte rör sig så mycket alls. 

Personligen skulle jag nog säga att det blir ganska tråkigt för observatören. Min gissning skulle vara att objekt med ett oändligt avstånd emellan dem skulle vara opåverkade av varandras krökningar av rumtiden. Därmed skulle de inte ha någon naturlig bana att följa.  

Se det tror jag också. Oändligt är stort. Hur stort? Ja du vet, oändligt stort. Vi kan inte föreställa oss eller genuint förstå förstå massvis med stora tal. 

Vad det gäller gravitationen. Är det verkligen en kraft? Jag håller med dig helt, det är värt att tänka på det, en uppvisad kraft låter konstigt. Det känns mer logiskt, då kraft inte är synligt, att det istället är tid och rum som böjs. Däremot är inte tid i rum heller synligt, vilket är varför vi kallar det här för teorier, men dess effekter är synliga då man kan se hur ljus kröker sig runt objekt med större massor (tänk ett svart hål eller att stjärnors positioner ut att skifta). En annan teori var ju det med gravitationspartiklarna och string teorin (jag tycker båda är konstiga, liksom hur kommer man ens på det)?

Jag kommer ihåg under gymnasietiden att min fysiklärare sade: "Än idag har vi inte kunnat visa några fenomen som motbevisar att Newton har fel om krafter." Jag tycker det är vackert, men också skeptiskt, att vi kan ha sådana simpla formler och att de konstaterades och godkändes som HELT korrekta. Däremot så gjorde han experiment för att få fram dessa resultat (replikerbar) och att de kommer alltid stämma då det är vårat universums fysikaliska lagar (inne på mekanik).

"Vetenskap är en religion, det är bara den enda som är korrekt", ville bara säga det då vi ändå pratar om replikerbarhet :)

Hursomhelst, så tror jag också det blir tråkigt att kolla på. Låter som att se färg torka... OM det ens hade torkat, så det är inte garanterat. Det bästa sättet för att ta reda på vad som hade hänt är genom att ha en odödlig person och oändligt med tid och rum (ksk) fast då betraktas allt som homogent på den skalan (tänk dig vår planet om man zoomar ut eller en biljard boll när man zoomar ut. Ytorna spelar ingen roll och de anses vara homogena och släta, samma gäller för något större, som vårat universum). Däremot så har vi inte de sakerna (i.a.f än och vad vi vet) och därför spekulerar vi. Alla matematiska konstruktioner är spekulationer, matematiken är ett språk vi har kommit på (på vårat sätt) och för att godkänna spekulationer så börs ofta experiment göras. Ett sådant experiment låter omöjligt. Det kanske haverar helt när vi har en planet bara exempelvis eftersom vårat universum inte har det ty anledningar, så sådana här teorier kan anses vara orealistiska från första början. Det är la därför vi kallar det en lag (och då antar jag att vi menade först en lag för våran planet från första början, sedan blev det för solsystemet, sedan galaxer och sedan observerbara universum och sedan hela universum. Det ska gälla överallt men vi vet ju inte egentligen vad som händer bortom det observerbara universum. Behöver vi veta eller kan man lära sig allt från den plats vi befinner oss på nu? Vi har ju redan kommit så långt där vi är nu så kanske. Liksom hade det fortfarande varit samma universum om det bara fanns en planet eller hade det varit någon annan just för att vårat universum inte ser ut så, även om det tar plats inom samma universum? Är det möjligt (nej antar jag väl)? En annan grej är att om universum är oändligt stort så finns det inte plats för andra universum. Det finns bara ett universum och därmed så finns inte parallella/alternativa universum då det inte finns plats för andra universum... om inte universum kan förekomma någon annanstans (inuti andra universum)). 

Jag håller med, får mig att tänka på ett citat som brukar tillskrivas Richard Feynman, "It doesn't matter how beautiful your theory is, it doesn't matter how smart you are. If it doesn't agree with the experiment, it's wrong". Att Newtons lagar av många förklarades vara absoluta känns, i alla fall idag, för mig helt sjukt. Samma sak med Einsteins teorier osv...

"Behöver vi veta eller kan man lära sig allt från den plats vi befinner oss på nu? "

Det är frågan, det. Kanske beror det på person till person... I slutändan kan det kanske vara så att det finns någon typ av gräns utanför det observerbara universumet där gravitationen mystiskt "försvinner". Om det inte påverkar oss, våran del av universum och om vi inte kan se det, händer det då verkligen? Hoppar återigen till dem här filosofiska frågorna, när jag var ute på internet för ett tag sedan så såg jag en fråga, "om ett träd faller i skogen, ingen hör det, ingen ser det. Kan vi då veta att det faller?". Det var inte exakt så frågan löd, men du fattar. 

Wow, vackert sagt av Feynman och bra att du mindes. Har fått höra flera gånger att hans föreläsningar finns gratis online att titta på, inte gjort det men kanske borde någon gång. Jag tänkte precis säga det också att oavsett om man är astronaut, astrofysiker eller forskare (osv), så är man inget mer än människa. Även om man inte är människa (robotar och AI), så är ändå frågan fortfarande om de är tillräckliga för att reda ut dessa frågor. 

Jag har aldrig tänkt på det innan med universumet och trädet. När jag först läste "Om det inte påverkar oss, våran del av universum och om vi inte kan se det, händer det då verkligen?" så undrade jag vad du menade och tänkte det är klart det gör. Men det är inte klart och det var bara initial responsen. Det känns självklart för man vill eller utgår från att det oftast brukar vara så eftersom det är vad man oftast har sett. Det påminner mig lite om Schrödingers katt, ingen vet tills man öppnar lådan. Samma gäller universum och trädet, ingen vet vad som händer tills det observeras. Jag vill verkligen säga "ja, så är det" men hör man någon säga det så törs man ställa frågan "Hur vet du det?"

Det får mig att tänka på "the double-slit experiment" eftersom när elektroner observeras så beter de sig som partiklar men när de inte observeras så beter de sig som vågor och därmed bildar interferensmönster. Jag tror fortfarande inte att vi har ett konkret svar till varför det blir som det blir men jag gillar att säga att elektroner är blyga och inte gillar när någon kollar på. Detta tror jag kommer in på "Uncertainty Principle".