Kovalent bindning

En kovalent bindning kallas även elektronparbindning, och det namnet beskriver bättre vad det är: en bindning som uppstår när två atomer delar på ett elektronpar. Detta inträffar när två icke-metaller ragerar med varandra, d v s två atomer som är bättre på att dra till sig elektroner än på att släppa ifrån sig elektroner. (Metaller är (mer eller mindre) bra på att släppa ifrån sig elektroner och bilda positivt laddade joner). Ta t ex två kloratomer. De har sju elektroner var i sitt yttersta elektronskal och strävar efter att få ädelgasskal, d v s de "vill" ha en elektron till. Båda kloratomerna "vill" ha en extra elektron, ingen av dem "vill" lämna ifrån sig en elektron. Om de båda atomerna delar på ett elektronpar, så har båda kloratomerna 8 elektroner i sitt yttersta elektronskal - 6 egna och 2 delade. En syreatomkan dela ett elektronpar med vardera av två väteatomer  - syret har 8 elektroner i sitt yttersta skal (4 egna och 4 delade) och väte har fullt elektronskal med 2 elektroner.

När det gäller klormolekylen, så är (naturligtvis) båda kloratomerna lika bra på att dra till sig de delade elektronerna, så elektronerna befinner sig i medeltal mitt emellan kloratomerna. Klormolekylen som helhet är symmetrisk vad det gäller laddning. I vattenmolekylen är det annorlunda - syre är mycket bättre på att dra till sig elektroner än vad väte är på att hålla emot, så elektronerna kommer i medeltal att vara närmare syreatomen än väteatomerna. Detta kallas en polär kovalent bindning, eftersom det innebär att bindningen har en negativt laddad ände /syreatomen) och en positivt laddad ände (väteatomen). Eftersom en vattenmolekyl är formad som ett Musse Pigg-huvud med väteatomerna som öron, kommer de båda positiva ändarna och den negativa änden av molekylen inte att ta ut varandra, utan vattenmolekylen har en positiv ände och en negativ  ände. Man säger att vattenmolekylen är en dipol och att vatten är ett polärt ämne.

Du har alltså rätt när du skriver att en polär bindning består av två poler, men polerna finns i samma molekyl (en molekyl är alltid oladdad), men det korrekta är att säga att polekrna har olika elektrisk laddning. Det är fel att säga att en kovalent bindning består av ... joner - joner är ju partiklar med laddning, och vattenmolekylen(exempelvis) som helhet är oladdad.

Är detta svar på dina frågor?

Smaragdalena skrev:

En kovalent bindning kallas även elektronparbindning, och det namnet beskriver bättre vad det är: en bindning som uppstår när två atomer delar på ett elektronpar. Detta inträffar när två icke-metaller ragerar med varandra, d v s två atomer som är bättre på att dra till sig elektroner än på att släppa ifrån sig elektroner. (Metaller är (mer eller mindre) bra på att släppa ifrån sig elektroner och bilda positivt laddade joner). Ta t ex två kloratomer. De har sju elektroner var i sitt yttersta elektronskal och strävar efter att få ädelgasskal, d v s de "vill" ha en elektron till. Båda kloratomerna "vill" ha en extra elektron, ingen av dem "vill" lämna ifrån sig en elektron. Om de båda atomerna delar på ett elektronpar, så har båda kloratomerna 8 elektroner i sitt yttersta elektronskal - 6 egna och 2 delade. En syreatomkan dela ett elektronpar med vardera av två väteatomer  - syret har 8 elektroner i sitt yttersta skal (4 egna och 4 delade) och väte har fullt elektronskal med 2 elektroner.

 

 Så dom delar alltså på en elektron från varje atom, alltså "fake ädelgasstruktur" De sitter ihop och det blir som om de båda får 8 i sitt yttra skal??

(Börjar med det stycket, det blir så fruktansvärt mycket att komma ihåg annars... Jag lär mig det du säger i det stycket och tar nästa efteråt) 

Stort tack. 

Ja, så kan man uttrycka det.