Krönika

Hej, jag har skrivit en krönika och jag skulle uppskatta en feedback på det jag skrivit :) 


Att ständigt packa ner sitt liv i kartonger och omlokalisera sig är en upplevelse som för många andra innebär spänning och nya möjligheter. Men för mig är det en konstant kamp mot rotlöshet och att aldrig riktigt känna sig hemma. Att flytta mycket kan kännas som en konstant berg- och dalbana, och för mig kan den känslan bli överväldigande. För mig hade livet känts enklare om jag hade kunnat undgå att flytta från plats till plats. 
 
Det är något visst med att kalla ett ställe för “hemma”. Det är mer än bara en fysisk plats; det är känsla av stabilitet och gemenskap. Men när du byter hem som andra byter kalsonger blir den känslan svår att bibehålla. Just när du börjat vänja dig med rösterna från dina grannar och vägen till skolan, så slits du bort och tvingas anpassa dig till en ny vardag.  
 
Att packa och packa upp kartonger blir en form av vana, däremot är det en vana jag helst skulle vilja avstå ifrån. Jag drömmer om att ha ett hem där jag kan slå mig ner, skaffa minnen för livet och skapa en plats där jag verkligen känner mig hemma. Istället lever jag i en konstant cykel där packar upp för att sedan packa ner igen, alltid redo för nästa flytt.  
 
Trots allt besvär med att flytta mycket finns en insikt: varje plats har något unikt att erbjuda. Varje flytt är ett tillfälle att lära sig något nytt om sig själv och världen runt omkring. Det är som en påminnelse om att livet är en resa och inte bara en destination.  
 
Så, trots de jobbiga stunderna och perioder av rotlöshet, väljer jag att se flyttandet som en form av personlig tillväxt. En dag kommer jag kanske att finna den plats där jag vill slå mig ner för gott. Tills dess fortsätter jag packa och packa upp, med förhoppningen om att varje flytt tar mig närmare ett hem, där jag kan känna mig trygg och hemmastadd.