Krönika som behöver feedback!

Hej! Behöver feedback på denna krönika. Är den tillräckligt underhållande/humoristisk eller för allvarlig. Är det tillräcklig uppdelning mellan egna tankar och allmänna tankar? Tack på förhand! 

Jag minns hur jag som barn alltid tjatade om att få vara uppe längre. Det verkade orättvist att vuxna fick sitta i soffan och kolla på film medan jag tvingades i säng som om jag var en gammal mobiltelefon med dåligt batteri. "När du blir äldre får du bestämma själv," sa mina föräldrar. Det lät så enkelt, som en dröm. Bara att vänta ut tiden och vips - total frihet! Men ingen berättade att friheten kom med ett pris – att få vara uppe sent betydde också att jag själv måste ta ansvar för att orka upp dagen efter. Känslan var inte lika härlig när klockan ringde 06.30 morgon därpå och jag stapplade upp som en zombie med minimalt batteri. Var det därför föräldrar aldrig såg glada ut när de var uppe sent? Var det därför de drack kaffe som om det var livets botemedel? Detta fick mig att tänka på hur vi ofta vill ha det som är orealistiskt, utom räckhåll och osannolikt - full frihet utan ansvar. 

Det är en konstig motsägelse. Vi längtar efter frihet, men så fort ansvaret knackar på dörren gömmer vi oss snabbare än när någon ropar “Vem vill diska?”.  Vi vill ha mer makt över våra liv, men suckar över att ta tag i de tråkiga sakerna som att sortera tvätt, slänga sopor eller betala räkningar. Vi drömmer om att köra vår egen bil genom livet, men när vi ser benisinpriset överväger vi att bara stanna kvar på parkeringen. Hur kan vi tro att vi kan flyga högt som en fågel om vi vägrar flaxa med vingarna? Jag har alltid fått höra att vara vuxen betyder att kunna ta hand om sig själv. Men sanningen är att det inte räcker att bara kunna. Man måste faktiskt göra det också. Ingen kommer påminna mig om att boka tandläkartider, tvätta mina kläder eller laga mat när jag är hungrig. Visst, jag skulle kunna strunta i det. Men då får jag också leva med konsekvenserna – hål i tänderna, illaluktande kläder och en hungrig mage som inte gör friheten särskilt lockande.

Samtidigt är det lätt att förstå varför vi känner så här. Vi har växt upp med en bild av att frihet är problemfri och en synonym med att göra vad man vill, när man vill. Filmer och sociala medier målar upp en bild av unga vuxna som lever obekymrade i sina egna lägenheter med perfekta växter, dricker cappucino på soliga uteserveringar och reser runt i världen. Ingen visar när de kämpar med att skruva ihop IKEA-möbler, svettas över räkningar eller fundera på om de kan sno med sig toapappren från jobbet för att spara pengar. Men störst av allt stressen över att hitta balans mellan allt.

Så står vi där, med ena foten i vår barndomens bekväma värld, där någon fixade middag och sa åt oss när det var dags att lägga sig. Andra foten  i vuxenvärlden, där vi måste bestämma saker själva och upptäcker att allt kostar pengar. Då undrar vi varför det inte är så enkelt som vi trodde. Varför känns det ibland som att vi bär en ryggsäck fylld med massa förväntningar, samtidigt som vi desperat försöker balansera på en tunn lina av självständighet?

Men kanske är det just där svaret ligger, att inse att frihet och ansvar inte är motsatser, utan två sidor av samma mynt. Vi kan inte ha det ena utan det andra. Precis som när du köper en mobil: du får frihetern att använda den hur du vill, men du får också ansvaret att ladda den. Betala abonnemanget. Samt försöka att inte tappa den i toaletten. Kanske, bara kanske, kan vi då börja se ansvaret som en del av den frihet vi så länge har velat ha. Istället för en börda vi behöver släpa på. 

Så nästa gång du suckar över att du måste dammsuga, laga middag eller betala en räkning , tänk så här: det är priset för att styra ditt eget liv och inte hamna på gatan. Med lite tur kan du i alla fall dricka kaffe till. Kanske, bara kanske, är det också värt det.