Läs uppgiftstext i högskoleprovet

Kan någon förklara detta?

Jag fastnar redan vid omslaget till boken Jan Lööfs serier: volym 1, blir sittande och studerar det en lång stund. Det här är inte Jan Lööf, serietecknaren, utan Jan Lööf, barnboksillustratören: mjuka, harmoniska former och varma inbjudande färger - ett fönster till en annan värld, inte olik vår egen men bräddfylld med äventyr och fantasieggande figurer. Och jag erinrar mig alla de timmar i slutet på 1960-talet och början på 1970-talet då jag försökte lära mig rita som Jan Lööf: samma enkla men oändligt uttrycksfulla figurer. Jag lärde mig aldrig - det skenbart enkla kan vara ack så svårt – men mina tillkortakommanden förmådde aldrig dämpa den fascination jag kände inför Felix fiktiva värld. Bokens bonusmaterial har samma effekt på mig. Lööf leker med datormanipulerade foton av sig själv, men jag har bara ögon för hans teckningar: kärleksfulla skivomslagsillustrationer och en utblick över ett nöjesfält som är som att slå upp barndomens portar på nytt. Och så hans fantastiska maskiner, konstruerade av skrotdelar, där varenda mutter är omsorgsfullt utritad och där det groteskt storvulna och det jordnära förenas pả ett sätt som övertygar mig om att de här maskinerna inte bara skulle kunna fungera, utan dessutom fylla en funktion.

Ville lämnar mig mera likgiltig. Teckningarna är både finurliga och fantasieggande, men jag lockas inte längre av själva historien med sitt alltför vuxna perspektiv. De allra första Felix-stripparna, där figuren fortfarande heter Fiffige Alf, har emellertid kvar hela sin naiva charmn. De tecknades av en Jan Lööf i 25-årsåldern, utexaminerad från Konstfack och med barnböckerna En trollkarl i Stockholm och Morfar är sjörövarei bagaget. Säkert var det dessa som fick danska PIB att ge honom chansen att göra en tecknad serie. Jag ler åt de många pricksäkra detaljerna: åt Halmhattens gorillor, som faktiskt är gorillor, och åt pelarhelgonet som i smyg använder sig av en docka som standin. Men också åt den pekpinneförnumstigt tillrättalagda världsbilden. Jovisst kan teckningarna te sig aningen valhänta och trevande så här i början, och den första historien saknar den rikedom på undertexter som snart skulle ge serien dess komplexitet. Det skulle dröja till slutet av den tredje historien - och den här volymen - innan Lööf slutgiltigt funnit sin form såväl bild- som berättarmässigt, men anslaget finns här och det gör magin också.

Carl Johan De Geer har sagt om Jan Lööfs serier att de är som gjorda för att förklara världen för utomjordingar. Och förvisso har Lööf en fantastisk förmåga att göra det specifika allmängiltigt och det tidsbundna tidlöst. Populärkulturella ikoner rör sig i det vardagsnära, tidlösa äventyr kryddas med samtidspolitik och högt blandas med lågt. I sällskap med dessa latinamerikanska diktatorer, grottmänniskor och robotar känner jag mig förunderligt hemmastadd.

Jag skulle uppskatta om någon kan förklara det som jag har markerat med fetstil? Det är väldigt målande beskrivet, och jag förstår inte mycket av det här. Har plockat fram definitionerna men förstår inte vad de försöker säga helt och hållet… exempel har vi denna citat:

Men också åt den pekpinneförnumstigt tillrättalagda världsbilden.

Jag tänker att förr i tiden hade läraren i skolan en pekpinne han kunde peka med på svarta tavlan när han undervisade klassen. Jag tänker att man ger någon en pekpinne när man undervisar personen on nåt, eller läxar upp henne om den gjort nåt fel. Uttrycket pekpinne har en känsla av lite översitteri, att den som delar ut pekpinnar ser sig som lite bättre än den han undervisar. Jag vet dock inte om förnumstigt försöker uttrycket, eller vad det lägger till?