Nationella prov - krönika

Hej!

Om en vecka ska jag skriva nationella prov i svenska. Jag kommer försöka att skriva en krönika eller resonerande text då jag upplever att de är enklast. Jag har skrivit en krönika som träning där jag gärna skulle ta emot lite feedback. Vad är det som ser bra ut? Vad kan jag utveckla?

Likes – vår tids guld

Varje morgon vaknar jag till en rad nya pushnotiser på telefonen; notiser från mina vänner som uppdaterat vad de gjort det senaste dygnet. Någon har varit på semester på Kanarieöarna, en annan har varit en vecka i Sälen, och en tredje har precis köpt den där nya telefonen som alla går och drömmer om. Jag borde egentligen gå upp och äta min frukost, men istället tillbringar jag en halvtimme för att uppdatera mig. Jag kommer ihåg vad en tjej i Stockholm åt till middag för en vecka sedan, men jag har redan glömt vad jag åt i morse. Det är viktigt att jag kommenterar, gillar och delar vidare varje inlägg – annars riskerar jag att hamna på efterkälken.  

När blev det så här? Varför är gräset alltid grönare på Instagram? Instagram lär knappast vattna sitt gräs mer än vi, ändå växer det så att det knakar. Vi spenderar otroligt mycket tid för att uppdatera oss om vad andra gör. Mitt i röran av alla videor och perfekta bilder på andras liv glömmer vi ofta bort oss själva. Ändå prioriterar vi starkt att visa intresse för vad andra gör online. 

I vårt sinne är likes mer värt än guld, och vi gör allt för att samla så många som möjligt. Vi spenderar timmar på att ta och redigera bilder, i hopp om att många ska dubbelklicka på skärmen när de ser dem. Vi vet alltså själva att inlägg på sociala medier endast visar en skev bild av verkligheten. Ändå glömmer vi det när vi blir attackerade av alla, overkligt perfekta, strandbilder där halvnakna personer poserar framför kameran. Istället frågar vi oss själva: “Varför ser jag inte ut så?”. Det är något inom oss som inte kan acceptera att allt vi ser inte är sant, oavsett hur mycket vi försöker övertyga oss om det. 

I havet av alla likes och kommentarer hinner vi inte prioritera oss själva. Det är inte lönt att lämna huset om inte bilderna blir perfekta, även om vi gör något vi faktiskt tycker om. När det har gått så här långt: att vi inte längre gör något för oss själva, ligger vi väldigt risigt till. Tyvärr har detta blivit normaliserat; att alltid vara uppkopplad och alltid svara inom loppet av tre millisekunder. Det har gått över en gräns där vi inte längre är mänskliga. Vem mår egentligen bra av detta? Finns det ens någon som gör det?

I andra länder, exempelvis i Australien, har sociala medier förbjudits för barn under en viss ålder. Reaktionerna där, och i omvärlden, är starka och oftast negativa. Det har blivit en så stor del av vår vardag att vi inte klarar att leva utan det; vi är helt enkelt beroende. Jag tycker att Australien gör det enda rätta i situationen; de värnar om sina medborgare – inte minst om barnen som faktiskt bär på framtiden. Samtidigt kan det diskuteras om barn borde ges begränsad tillgång till sociala medier, då det finns tydliga fördelar såsom möjligheten att hitta likasinnade eller behålla kontakten med vänner som bor långt bort.

Numera, efter att jag förstått den otroliga påverkan sociala medier har på våra liv, kastar jag mig upp ur sängen, med händerna för ögonen när jag går förbi min mobil. Det där monstret ska aldrig mer få komma i närheten av mig; jag har insett att Instagrams gräs nog trots allt är konstgräs!

Tacksam för hjälp =)