Novell

Förälskad i idioter

Jag vet hur det känns att älska någon som inte älskar dig tillbaka. Jag vet också hur det känns att vara vilse, att känna sig fullständigt trasig inombords. Under mina år i tvåan och trean omgavs jag av vänner som inte förtjänade att kallas vänner. Det är svårt att med ord beskriva hur grymma och elaka de var mot mig. De tycktes njuta av att förstöra mina dagar, och ångesten smög sig alltid på när jag tvingades umgås med dem.

Smärtan jag bar inom mig var som en sten i magen, tung och obeveklig. De krossade mitt hjärta i hundra bitar och lämnade mig i spillror. Varje dag fylldes mina ögon av tårar – bara på grund av dessa små, illvilliga råttor. Jag var som en pusselbit som inte passade in någonstans. De talade illa om mig bakom min rygg, spred rykten som skapade problem för mig överallt. När de vände sig emot mig, kändes det som om hela världen gjorde detsamma.

En dag kom, en dag jag aldrig hade kunnat förutse, en dag som färgade hela min värld i svekets dystra nyanser. Det var en dag då jag kände mig fullständigt desorienterad, vilse i mig själv och i livet. Jag avskydde att bråka med dem, men även när jag visste att jag hade rätt vågade jag aldrig försvara mig. Istället gick jag emot mig själv, svalde stoltheten och gav dem makten. Jag var förälskad i idioter.

När vi hade prov flockades de kring mig som små råttor, ivriga att utnyttja min hjälp. Orden som alltid ekade från deras munnar, "Asså Ghada, du är bäst, kan du hjälpa oss?", fick mig att för en stund tro att de verkligen tyckte om mig. Jag var så naiv. Jag hjälpte dem gång på gång, utan att blinka. Men så fort rasten kom, låtsades de som om jag inte existerade, och jag kände inte igen dem heller. De målade min värld i grått och svart, en gång levande minnen förvandlades till djupa sår, och den smärtan bar jag med mig i åratal.

Varje kväll när jag kom hem satt jag på sängen och försökte torka bort tårarna. Jag önskade att jag hade riktiga vänner, sådana som kunde förstå hur jag kände mig. Men jag såg ingen som förstod mig; ingen verkade se hur jag långsamt krossades inombords. Jag ville le, men det gjorde för ont.

Jag drömde om en vän, en riktig vän, någon jag kunde lita på. Men i min värld verkade bara falskhet existera. Dessa människor var inget annat än ett par slött slipade skridskor – vassa nog att såra, men för trubbiga för att ge något av värde.

Sedan kom dagen då allt förändrades. När jag började i sjuan började även glädjen spira. Jag fann en vän, en sann vän, som jag stolt kan kalla min bästa vän. Hon heter Yasmin. Vi är som ett par skosnören – enkla att knyta samman, men ibland lossnar de. Ändå har vi knutit våra band med en dubbelknut, omöjlig att lösa upp.

Varje morgon när jag kramar henne känns det som om hon fyller mitt hjärta med värme och kärlek. Den kramen är en gåva jag aldrig tar för given. Bara att se henne fyller mig med energi och glädje, och vi delar allt – idéer, problem, hemligheter. Hon har gett mig trygghet och förtroenden som ingen annan fått.

Yasmin har färglagt min värld med regnbågens alla nyanser. Hon är där för mig, alltid, och jag vet att hon menar det. Tänk dig att när du är som mest ledsen, så kommer din bästa vän, får dig att le genom dina tårar, kramar dig så hårt att glädjen sprider sig till varje cell i din kropp.

Äkta vänskap handlar inte om hur länge man har känt varandra, utan om att finnas där när man behövs som mest. Med Yasmin har jag fått uppleva sann vänskap. Hon har förvandlat min smärta till glädje, och när hon ler lyser hon upp min värld som en sol som cirklar kring min planet.

När jag tänker på henne, ler jag stort. När våra blickar möts under en lektion ler vi mot varandra så att tänderna syns. Hon får mig att känna att jag kan övervinna allt:

Om jag gråter, torkar jag bort tårarna.Om jag ramlar, reser jag mig igen.Om jag blir sviken, går jag vidare.Om mitt liv rasar, bygger jag upp det igen.

Men om jag förlorade henne? Då skulle tårarna aldrig sluta rinna. Jag skulle inte kunna resa mig igen. Jag skulle inte kunna gå vidare. Jag skulle låta mitt liv rasa.

Jag älskar dig, Yasmin.

Jag undrar  om jag har skrivit på ett korrekt sätt. Min lärare vill att vi ska skriva en novell och han har då valt ut till varje elev vilket tema man ska skriva om och jag fick utanförskap och skola. jag undrar vad för betyg ni hade satt på den här novellen, och om det finns något jag kan ändra på min text?