0 svar
120 visningar
Anifar1217 är nöjd med hjälpen!
Anifar1217 15
Postad: 23 sep 2020

NOVELL (läsa igenom) tema: RASISM

Hej, jag skriver en novell/ berättelse och jag undrar om någon har tid att läsa igenom den. Tack!

 

Aelin och hårborsten från Safeway

Det var en dyster kväll borta vid långgatan. Blommorna borta vid rabatten hade dött ut. Bladen från det stora ekträdet, det som är så stort att det ser ut som att det hukar över vårt hus, har vissnat. Inne i huset satt en 16-åriga Aelin Jackson i en badrock, en kopp te och håret flätat till hälften.


Under den senaste veckan hade min lillebror Malik, varit på utomordentligt humör. Han hade köpt min favoritdryck efter skolan, låtit mig använda teven utan invändningar. Varför var han så snäll? Kanske hade han äntligen frågat Marie på en dejt.


Jag brydde sig egentligen inte så mycket, utan lade märke till det och utnyttjade situationen. Jag hade bett min lillebror att köpa en hårborste från Safeway. Men konstigt nog var han sen. Det var mycket tvivel på att han hade gått och hälsat på sin bästa vän Eric, som bor väldigt nära Safeway. Så vart kan han vara? där satt jag en väldigt lång stund, tills jag slutligen bestämde sig för att sätta på teven och kolla på lite Spongebob. 


Halvvägs genom avsnittet, avbröts serien av de lokala Nyheterna. Jag suckade högt och kollade bittert in i teven och sade

Vad är det nu då, JAG PALLAR INT-

Jag tvärstannade mitt i meningen. Där, på deras teve, såg jag Maliks ansikte. Väldigt förvånad, tvingade jag mig själv att slita blicken från hans ansikte och läsa titeln. Det jag läste, ändrade mitt liv,  föralltid.


14-årig svart pojke, Malik Jackson, knivhuggen borta vid närbutiken Safeway. Polisen hade  knivhuggit barnet efter att ett vittne rapporterade om ett vapen i pojkens hand. Senare upptäckt att pojken inte bärde på ett vapen, utan en simpel hårborste och en påse godis. 

 

Jag flämtade till, chocken fick mig att hoppa in så häftigt att jag nästan föll ur fåtöljen. Malik, död? Jag kunde inte tro det, han hade hela livet framför sig, min lillebror.


 Sakta men säkert fick jag in orden i huvudet. Malik. Död. Safeway. En hårborste. Mina ögon smalnade, jag kunde nästan känna hur all luft gick ur mig när jag insåg att det var mitt fel. Allt spelades upp rätt framför mig igen. Långsamt började det regna, och den dystra kvällen blev dystrare.


Det var mitt fel, för att jag hade bett honom gå ut. Det var mammas fel, för att hon inte lärde oss om farorna att leva i sverige, svarta. Det var vittnets fel, varför kollade hon inte mer noga?

Det var polisens fel, för att de varje dag dödar oss, när vi bara vill leva.

 

Jag såg mamma stiga in genom dörren, med en blick så tom, hon såg livlös ut. Hon vände sig långsamt mot mig, ansiktet skrynklade sig och hon bröt ut i gråt. Hon satte sig bredvid mig och där satt vi sörjandes för min lillebror, medan regnet piskade mot fönsterrutorna.

 

Det hade gått en vecka sedan Maliks död. Aelin har inte gått till skolan, utan hon har legat i sängen flera dagar i sträck. Hon sneglade ner mot högen av näsdukar på marken och höjde blicken igen. Allt kändes fortfarande som en feberdröm. Chocken när hon såg Maliks ansikte på teven, hennes mammas tårar, sirenerna som hördes när polisen kom för att “be om ursäkt”. Som om det skulle få Malik att komma tillbaka.


Tankarna avbröts plötsligt av mammas knackningar, hon kom in och sade åt mig att gå till skolan. Jag svor för mig själv och gömde huvudet i kudden. Efter att jag hade “stretchat” i tjugo minuter kom jag äntligen ut ur mitt rum med min skoluniform och en dyster blick i ögonen. 


Jag började steka ägg när min mamma kom in i köket. Hon såg till och med värre ut än jag gjorde. Jag kollade på hennes ansikte, mörka ringar under ögonen, torkade tårar. Det bruna håret var uppsatt i en bulle som var på gränsen till att falla ur. Hon var verkligen stark, min mamma. Vi åt tillsammans i tystnad innan jag låste dörren och gick, bort från långgatan.

 

Jag gick in i skolbyggnaden, hand i hand med min bästa vän Bri. Det var tyst minut för Malik idag, så jag tänkte vara här. Jag hörde mummel bland eleverna. Jag hörde någon säga att min bror var farlig, och att det var bra att han dog. Jag vände mig om häftigt, såg henne i ögonen och sade


Vakta din tunga, din hora. Säger du något mer om min bror lovar jag att JAG KLIPPER AV DEN!

Hon såg på mig, äcklad nästan. Hennes mun drog ihop till ett flin och plötsligt, vände hon klacken och svassade iväg. Bri såg på mig varnandes, och drog mig intill idrottshallen. Jag satte mig på en bänk, och där påbörjades den tysta minuten.


Jag gick fram till väggen med Nallebjörnar, ljus och blommor på. Det stod saker som “ljus och fin själ” ,“du var bäst” och “en färgglad pojke”. De kände inte ens honom, jag kände ilskan bubbla upp och det började tippa över. Jag gick fram till samlingen och skrek


NI KÄNDE INTE ENS HONOM! FAN TA ER, NI BRYR ER INTE OM NÅGON FÖRRÄN HAN ÄR DÖD!

Folk såg på mig som om jag hade begått ett brott. Jag brydde mig inte, Westfield high var ett slagfält. Malik överlevde inte kriget, men det ska jag göra.

När jag kom hem gick jag raka vägen intill rummet, låste in mig och såg på det vita taket. Där låg jag, och dagdrömde om mina stunder med malik. Jag tänkte på när vi sprang 800m för en glass. På när han alltid vann mig på Mario kart och hans lilla segerdans runt soffan medans jag satt och tjurade.


Jag kunde inte sova, och jag saknade min lillebror.


Jag klev ut ur rummet och slank in i Maliks rum. Allt i hans rum var densamma, sängen var obäddad, kläderna var fortfarande i en hög över stolen. Han DC serietidningar låg utspridda på marken. 


Från ögonvinkeln såg jag något som fångade min uppmärksamhet. Maliks Lakers - tröja. Han och jag fick varsin när vi var på en match förra året. Vi spelade basket hela sommaren och jag vann alltid. Men han försökte om och om igen. Basket var en delad passion mellan oss. Och det var tråden som höll ihop mig, och min familj.


Jag gick tillbaks in i mitt rum med hans tröja i handen. Jag höll i den medan jag sov och grät. Jag luktade på den och tröjan kändes som en sorts tröst. en sorts symbol för att Malik en gång i tiden fanns. Begravningen var imorgon, och efter den stunden är Malik borta, föralltid.

 

Jag vaknade tidigare än vanligt, jag hade bestämt mig för att göra detta så snabbt som möjligt. Jag slängde på mig en svart klänning och gjorde mig redo. När jag var färdig gick jag ut ut rummet och in till köket. Brianna Davis, min bästa kompis var där. Hon är alltid där för mig, hon och malik var de enda viktiga personerna i mitt liv.


Jag hade inte hunnit förbereda mitt tal och jag skrev det under frukosten. Jag spillde mina flingor på talet men det var det bästa jag kunde göra. Jag och Bri gick in i bilen och jag satte mig mot fönstret.


Nu var det alltså dags, Jag ska säga mina sista ord till Malik. Och nu fanns det ingen återvändo. Jag kände tårarna strömmade ner för min kinder. De var varma och jag kände hur det kom fler och fler, till jag inte kunna sluta. Jag grät hysteriskt hela vägen bort till begravningen medans Bri omfamnade mig.

 

Slutligen kom jag ut ur bilen, in till kyrkan. Prästen höll sitt tal och vi bad våra böner, slutligen såg han på mig och det var min signal. Jag gick fram till prästen och höll mitt tal. Jag harklade mig och började

eh, hej allihopa. Jag är här för min lillebror Malik som dog, förra veckan. Jag ville bara säga att Malik var den bästa människan i världen.
jag såg ner på mitt papper och harklade mig än en gång. Sedan skrynklade jag ihop det och såg upp

Egentligen behövs inte det här pappret, för jag vet redan vad jag ska säga. Jag älskar dig Malik, och jag hoppas att gud behandlar med samma värdighet..

Mamma grät tyst för sig själv och jag gick fram till henne. Hon berättade för mig att Malik äntligen kom in på Keystones. Internatet för Begåvade atleter och studenter. Vi hade inte råd med att få in honom dit under lågstadiet, men han hade fått ett stipendium.


Mina ögon smalnade, marken skälvde och jag kände att jag skulle spy. Jag såg på alla som var här, Polisen Nick Darley, Affärschefen john, frisören samantha, Marie. Jag nickade ursäktande och sprang ut ur kyrkogården. 


För den andra gången idag, grät jag. Jag grät för att jag visste hur viktigt det var för honom. Detta var allt han hade tränat för under hela sommaren. Jag grät för att jag var arg, arg på vittnet som ringde polisen, arg på skolan och alla andra som inte kunde rädda honom. Och sedan förstod jag, anledningen till att han hade varit så snäll. hans dröm hade gått i uppfyllelse.


Och nu var han död.


Bri kom snabbt efter mig, omfamnade mig och satte mig bredvid en liten sten bakom tunneln. Jag grät i hennes famn, tacksam över hur hon alltid varit där för mig, tacksam över att jag kan komma till henne med mina problem.


Jag älskar dig, Bri. Tack för att du alltid är där för mig.
Hon sneglade ner, tvekade. Hon tog ett djupt andetag och såg mig i ögonen. Jag var beredd på vads om helst, utom det här.


Det var jag, Ae. Jag var vittnet som såg malik.
Jag backade långsamt, äcklad. Jag var förtvivlad, det kan inte vara sant. Jag svor högt och hon började rabbla på ursäkter och en massa förlåt.


Hur kunde du? Lyckades jag tvinga fram.
Jag visste inte att det var malik, Duvet ju hur svarta begår fler brott och hårborsten såg ut som ett vapen så jag…
hur. kunde. DU!?
Förlåt.
VADÅ FÖRLÅT? Tror du ett förlåt kommer att på tillbaks min LILLEBROR? Skulle du gjort samma sak mot en annan svart pojke? Du äcklar mig.

Jag såg på medan Brianna började fälla sin tårar, jag gick in igen för att ropa på mr. Darley. Jag skrek och skrek, så högt jag bara kunde. Efter att jag hade blivit förhörd erkände Brianna vad hon hade gjort.


Jag såg på medans hon blev arresterad. Trots allt hon hade gjort, kunde jag svära på att jag såg en ondskefull glimt i hennes ögon. Medan sirenerna ljöd och hon blev inkastad i bilen, såg hon på mig. Där vara Brianna Davis, min bästa vän sens barnsben. Hon hade varit på

Maliks första match. Hon visste mer om honom än jag gjorde. Alla de gånger som jag låtit henne komma ner honom.

Min mamma hade fått reda på allt som hände, hon satt på marken. Tårar och snor vällde ur henne. Hon bad och bönade, att ingen pojk skulle dö som hennes gjorde, och att ingen mor skulle sörja som hon gjorde.


Jag slöt ögonen, andades tungt, och såg rakt på henne igen, jag vände klacken. med min svarta silkesklänning svassade jag iväg. Jag hade precis lämnat en begravning. Min lillebror Malik var död, för en hårborste från safeway.

 

 

Aelin kan fortfarande höra ljudet av Briannas skrik och bönfallningar, eka i hennes huvud.

Svara Avbryt
Close