Novells inledning inför skriftlig NÄP
Hej allihopa! Jag går i årskurs 9 och har försökt skriva en novell. Den är dock inte färdig ännu. Jag undrar därför om ni skulle kunna bedöma inledningen åtminstone om ni är snälla. Det skulle hjälpa mig mycket att få veta vilka fel jag har gjort i texten, så att jag kan undvika dem i framtiden. Om möjligt får ni också gärna ge mig ett betyg E till A, helst!
Här är texten:
Kören
Karin heter hon, hon kammar sig framför spegeln som en prinsessa som om hon står i begrepp att krönas till en drottning; hon sveper undan det svarta, smidiga håret med handen. Hon är verkligen stjärnan i sin klass, men ganska introvert. Läraren förstår ändå, för det är inte så enkelt som man skjuter fram en boll att hålla sin bäst inför allas ögon för hela tiden.
En dag finner hon att det är en stor affisch med svarta ristningar på skolväggen som är väldigt utstickande - “SÄKRA TIDEN: 09 april BAL för alla 9:orna! Platsen: Vid kungsgatan. Vi ses!”
“Skulle vi alla gå där?”, frågar Karin sin bästa vän Josefin.
“Ingen aning.”, mumlar Josefin och drar hon till matsalen direkt.
“Men.. Vänta på mig Josefin! Varför går du så fort?!”
Karin springer mot matsalen, men hinner inte ikapp Josefin. När hon kommer fram till ingången till matsalen så ser hon inte Josefin. Men hennes ljusa - röda hår i folkmassan påminner Karin att det är Josefin. Hon krånglar sig ur folkmassan och rusar fram till Josefin.
“Varför undviker du mig så här? Vad gjorde jag? Du är så kuslig idag ärligt talat!”, Karin nästan ropar åt henne, hon rycker tillbaka för Karin.
“Nej men.. Jag har körens träning idag faktiskt, därför måste jag skynda på mig, fattar? Vi slutar efter lunchen! Lämna mig ifred nu kanske?”, Josefin ropar tillbaka, Karin har aldrig sett Josefin någonsin som idag, hon är så aggressiv.
Moln utanför fönstret överskuggar gatan, himlen tynar bort färgen och lämnar bara grå kvar. Josefin redan gick, och där sitter bara Karin på bänken som nästan stoppar maten i munnen och sväljer utan att ens tugga en enda bit. Tårar rinner ut och droppar på tallriken.
“Josefin är alltid så tråkig, NÄR SOM HELST.”, nu fylls hennes tankar av bara Josefins rykten och brister, som hennes kille hade varit otrogen en dag.. Eller så blir det att Josefin kan aldrig stå framför klassen och tala det minsta flytande, hon blir nästan alltid så stammig att knappt någon ens förstå vad hon snackar bakom katedern.
