Novells inledning inför skriftlig NÄP
Hej allihopa! Jag går i årskurs 9 och har försökt skriva en novell. Den är dock inte färdig ännu. Jag undrar därför om ni skulle kunna bedöma inledningen åtminstone om ni är snälla. Det skulle hjälpa mig mycket att få veta vilka fel jag har gjort i texten, så att jag kan undvika dem i framtiden. Om möjligt får ni också gärna ge mig ett betyg E till A, helst!
Här är texten:
Kören
Karin heter hon, hon kammar sig framför spegeln som en prinsessa som om hon står i begrepp att krönas till en drottning; hon sveper undan det svarta, smidiga håret med handen. Hon är verkligen stjärnan i sin klass, men ganska introvert. Läraren förstår ändå, för det är inte så enkelt som man skjuter fram en boll att hålla sin bäst inför allas ögon för hela tiden.
En dag finner hon att det är en stor affisch med svarta ristningar på skolväggen som är väldigt utstickande - “SÄKRA TIDEN: 09 april BAL för alla 9:orna! Platsen: Vid kungsgatan. Vi ses!”
“Skulle vi alla gå där?”, frågar Karin sin bästa vän Josefin.
“Ingen aning.”, mumlar Josefin och drar hon till matsalen direkt.
“Men.. Vänta på mig Josefin! Varför går du så fort?!”
Karin springer mot matsalen, men hinner inte ikapp Josefin. När hon kommer fram till ingången till matsalen så ser hon inte Josefin. Men hennes ljusa - röda hår i folkmassan påminner Karin att det är Josefin. Hon krånglar sig ur folkmassan och rusar fram till Josefin.
“Varför undviker du mig så här? Vad gjorde jag? Du är så kuslig idag ärligt talat!”, Karin nästan ropar åt henne, hon rycker tillbaka för Karin.
“Nej men.. Jag har körens träning idag faktiskt, därför måste jag skynda på mig, fattar? Vi slutar efter lunchen! Lämna mig ifred nu kanske?”, Josefin ropar tillbaka, Karin har aldrig sett Josefin någonsin som idag, hon är så aggressiv.
Moln utanför fönstret överskuggar gatan, himlen tynar bort färgen och lämnar bara grå kvar. Josefin redan gick, och där sitter bara Karin på bänken som nästan stoppar maten i munnen och sväljer utan att ens tugga en enda bit. Tårar rinner ut och droppar på tallriken.
“Josefin är alltid så tråkig, NÄR SOM HELST.”, nu fylls hennes tankar av bara Josefins rykten och brister, som hennes kille hade varit otrogen en dag.. Eller så blir det att Josefin kan aldrig stå framför klassen och tala det minsta flytande, hon blir nästan alltid så stammig att knappt någon ens förstå vad hon snackar bakom katedern.
Den senaste versionen:
Kören
Karin heter hon, hon kammar sig framför spegeln som en prinsessa som om hon står i begrepp att krönas till en drottning; hon sveper undan det svarta, smidiga håret med ena handen. Hon är verkligen stjärna i sin klass, men ganska introvert. Läraren förstår det ändå, för det är inte så enkelt att stå i centrum och hålla sin bäst inför allas ögon för hela tiden.
En dag finner hon att det är en stor affisch med svarta ristningar på skolväggen som är väldigt utstickande - “SÄKRA TIDEN: 09 april BAL för alla 9:orna! Platsen: Vid kungsgatan. Vi ses!”
“Skulle vi alla gå där?”, frågar Karin sin bästa vän Josefin.
“Ingen aning.”, mumlar Josefin och drar hon till matsalen direkt.
“Men.. Vänta på mig Josefin! Varför går du så fort?!”
Karin springer mot matsalen, men hinner inte ikapp henne. När hon kommer fram till ingången till matsalen så ser hon inte Josefin. Men hennes ljusa - röda hår i folkmassan påminner Karin att det är hon. Hon krånglar sig ur folkmassan och rusar fram till Josefin.
“Varför undviker du mig så här? Vad gjorde jag? Du är så kuslig idag ärligt talat!”, Karin nästan ropar åt henne, hon rycker tillbaka för Karin.
“Nej men.. Jag har körens träning idag faktiskt, därför måste jag skynda på mig, fattar? Vi slutar efter lunchen! Lämna mig ifred nu kanske?”, Josefin ropar tillbaka, Karin har aldrig sett Josefin någonsin som idag, hon är så aggressiv.
Moln utanför fönstret överskuggar gatan, himlen tynar bort färgen och lämnar bara grå kvar. Josefin har redan gått, och där sitter bara Karin på bänken som nästan stoppar maten i munnen och sväljer utan att ens tugga en enda bit. Tårar rinner ut och droppar på tallriken.
“Josefin är alltid så tråkig, NÄR SOM HELST.”, nu fylls hennes tankar av bara Josefins rykten och brister, som hennes kille hade varit otrogen en dag.. Eller så blir det att Josefin kan aldrig stå framför klassen och tala det minsta flytande, hon blir nästan alltid så stammig att knappt någon ens förstå vad hon snackar bakom katedern.
Karin lägger sina skor prydligt på hyllan, drar dörrhandtaget fram och nästan smäller in dörren. Hon kastar sin väska iväg och lunkar genom hallen, hon kan inte acceptera Josefins stora svek idag. Det är inte ens ett stort problem än annat, men det förstoras av allting som hände i skolan.
Mattelektionen är obehaglig lopp, när hennes bordskamrat Erik håller upp sitt matteprov och pekar på de ekvationerna som är för obegripliga för Karin så får den mest sprudlande rus att lägga sig en stund, hon har ingen lust att tänka på de där svåra och tråkiga formuleringarna längre. Hon lyfter händer för att hålla hakan inte falla ned när hon håller på att somna i lektionen, då hörs det en smäll, det är mattelärarens långa linjal piskar på bordet.
”Sover du, Karin?!”, magistern gör ett ganska läskigt ansiktsuttryck mot henne.
”Aj.. nej men.. jag grubblade på matte frågan bara, Emil. Förlåt.. det var aldrig meningen jag sänkte ned huvudet så här...”
Vad taskigt. Hon var inte hon. Det var inte den glänsande prinsessan. En hemsk föreställning.
”Vad hände med mig idag egentligen??”, Karin sätter sig på sängen och tänker över allting hon gjorde idag i skolan. Hon hade aldrig somnat på en enda lektion innan. Hon gnuggar håret att det blir så slarvigt som möjligt, hon slänger sina kuddar och täcke på golvet, de ligger huller om buller.
