20 svar
177 visningar
hjälpmigsnällaaaaaa 10
Postad: 10 apr 16:18

Papperskromatografi med spenat

Hallå där!

Jag har fått som uppgift i skolan att separera fotosyntetiska färgpigment i spenatblad med hjälp av kromotografipapper. Såhär gick uppgiften till:

Vi mortlade spanatblad och tillsatte aceton för att få en grönaktig vätska. Därefter bladade vi en euleringvätska bestående av 1 del aceton och 9 delar petroleumeter. Vi placerade med hjälp av kapillärrör den gröna acetonvätskan på kromatografipappret, lät det torka, och placerade sedan pappret i elueringsvätskan. Högst upp på pappret hamnade beta-kroten, därefter xantofyll, sedan klorofyll a och slutligen klorofyll b. Därefter beräknade vi ämnenas Rf-värden. 

 

Jag ska nu skriva en labbrapport på detta, och har några saker som jag undrar över. Vad beror det på att pigmenten placeras just på följande sätt? Jag har förstått att det har med deras polaritet att göra, samt att ämnena som är mest opolära hamnar högst upp i och med att elueringsvätskan till allra största del är opolär (lika löser lika).
Efter att sökt upp fakta kring de olika pigmenen har jag dock kommit fram till att alla pigment verkar vara opolära. Trots detta har ämnen som klorofyll a och klorofyll b endast förflyttat sig en jättekort bit upp i pappret, i jämförelse till exempelvis betakaroten som förflyttat sig hela vägen upp till vätskefronten. Om både klorofyll och karoten är opolära borde väl inte deras Rf-värden skilja sig så mycket som det gör, eller? Min lärare nämnde något om att de olika pigmentens molekylstorlekar kunde ha en inverkan på hur ämnena placerades på pappret. Är detta svaret på min fråga? Och i sånna fall hur fungerar det? Till vilken grad spelar polariteten respektive molekylernas storlek roll? 
Min lärare har rätt så höga krav, och för att nå höga betyg krävs därför bra och rätt så detaljerade förklaringar (i detta fall gällande bindningar, polaritet samt andra egenskaper hos pigmenten m.m). Kan någon hjälpa mig!!!

 

Förutom detta har jag även en annan fråga. Varför används just aceton och petroleumeter i kombination i elueringsvätskan. Vet att petroleumeter är opolära och att aceton både är fettlösligt och kan lösa sig i vatten. Men vad fyller detta för funktion i laborationen? Varför används just dessa ämnen?

 

Tacksam för svar <3

SvanteR Online 2411
Postad: 10 apr 16:37

Detta med att molekyler kan vara polära eller opolära är inte en antingen eller-grej (som att vara levande eller död), utan det handlar om gradskillnader. En molekyl kan vara helt opolär, men det är ovanligt. I princip är det bara molekyler med två helt likadana atomer (som O2) som är helt opolära. För alla andra handlar det om gradskillnader, och när man säger att en molekyl är opolär så menar man nästan helt opolär.

 

Om du kollar på de två molekylerna så ser du ganska tydliga skillnader:

https://en.wikipedia.org/wiki/Beta-Carotene

https://en.wikipedia.org/wiki/Chlorophyll

Det blir särskilt tydligt om du kollar på det som kallas "space-filling model" (den som ser ut som en massa bollar). Ser du att betakaroten bara innehåller kol och väte och har en väldigt jämn form, medan klorofyll även innehåller kväve, syre och magnesium.

Har du läst om elektronegativitet än? Och kan du i så fall använda det för att förutsäga vilken av molekylerna som är mest polär?

mag1 2235
Postad: 10 apr 16:59 Redigerad: 10 apr 17:01

Valet av elueringsvätska är baserat på att få en så bra separation av ämnena som möjligt, med just kromatografipapper. Det fungerar helt enkelt bra med de ämnen från spenat som du extraherade med aceton. Ditt extrakt, eller som du kallade den "gröna acetonvätskan", innehöll ämnen som löser sig väl i just aceton. Skulle du genomfört papperskromatografin med endast aceton skulle dina ämnen inte separeras så mycket från varandra utan få samma eller väldigt lika Rf-värden.

Den euleringsvätskan som du använde innehöll mestadels petroleumeter (som trots namnet inte är en eter, utan ett kolväte med låg kokpunkt, liknande bensin) och en del aceton, och i denna blandning kommer vissa av ämnena lösa sig lite bättre och andra kommer lösa sig lite sämre. Detta tillsammans med en attraktion till kromatografipappret avgör hur snabbt (och därmed långt) ett ämne kommer röra sig längs pappret.

Skulle du t.ex. byta kromatografipappret till något annat material skulle attraktionen mellan materialet och ämnena vara lite annorlunda och upplösningen (separationsskillnaden mellan ämnena) ändras, förmodligen till det sämre.

hjälpmigsnällaaaaaa 10
Postad: 10 apr 17:05

Hej, tack så jättemycket för svar!

I kemin har vi pratat om varför vissa ämnen är polära respektive opolära, och hur laddningarna i molekylerna bidrar till detta. Vi har dock inte läst om elektronnegativitet, och jag kan därför inte någonting om hur den skalan fungerar i relation till ämnens polaritet. 

Du skrev att betakroten, som innehåller kol och väte, har en jämn form. På bilden på klorofyll-molkeylen kan jag se att denna ser ut att vara mer "spretig" i jämförelse till betakaroten. Menar du att detta är anledningen till att betakaroten förflyttar sig längre upp på pappret tillsammans med elueringsvätskan (och att det är detta som min lärare menar med att storleken kan ha en inverkan på pigmentens Rf-värde). I sånna fall, vad beror det på? 

Och det här med gradskillnader, menar du att man skulle kunna säga att betakaroten bara är mer opolär än klorofyll och att den därför hamnar högre upp på pappret? 

SvanteR Online 2411
Postad: 10 apr 17:21

Ja, betakaroten är absolut mer opolär. Alla bindningar mellan kol och käve och kol och syre är polära. Om du kollar på klorofyll a och b och jämför dem, vilken har flest syre+kväve sammanlagt? Och vilken kom längst upp?

hjälpmigsnällaaaaaa 10
Postad: 10 apr 17:24
mag1 skrev:

Valet av elueringsvätska är baserat på att få en så bra separation av ämnena som möjligt, med just kromatografipapper. Det fungerar helt enkelt bra med de ämnen från spenat som du extraherade med aceton. Ditt extrakt, eller som du kallade den "gröna acetonvätskan", innehöll ämnen som löser sig väl i just aceton. Skulle du genomfört papperskromatografin med endast aceton skulle dina ämnen inte separeras så mycket från varandra utan få samma eller väldigt lika Rf-värden.

Den euleringsvätskan som du använde innehöll mestadels petroleumeter (som trots namnet inte är en eter, utan ett kolväte med låg kokpunkt, liknande bensin) och en del aceton, och i denna blandning kommer vissa av ämnena lösa sig lite bättre och andra kommer lösa sig lite sämre. Detta tillsammans med en attraktion till kromatografipappret avgör hur snabbt (och därmed långt) ett ämne kommer röra sig längs pappret.

Skulle du t.ex. byta kromatografipappret till något annat material skulle attraktionen mellan materialet och ämnena vara lite annorlunda och upplösningen (separationsskillnaden mellan ämnena) ändras, förmodligen till det sämre.

Hej, tack så mycket för svar!

 

Du skrev att vissa av ämnena kan lösa sig bättre och andra sämre, och detta i kombination med en attraktion till kromatografipappret. Betyder det att pappret är mer polärt än vad elueringsvätskan är, och att detta gör att en del ämnen, som binder sig (eller attraheras) till pappret mer än till vätskan stannar långt nere på pappret, eller hur menar du? Hur fungerar det? 

hjälpmigsnällaaaaaa 10
Postad: 10 apr 17:39
SvanteR skrev:

Ja, betakaroten är absolut mer opolär. Alla bindningar mellan kol och käve och kol och syre är polära. Om du kollar på klorofyll a och b och jämför dem, vilken har flest syre+kväve sammanlagt? Och vilken kom längst upp?

Jaha, så ämnen som har fler syre- och kväveatomer är mer polära, eller hur menar du? Hur fungerar det? 

Och vad är sammanfattningsvis anledningen till att ämnena blir placerade på det här viset, samt att det skiljer sig så mycket mellan klorofyll b och betakarotens Rf-värden? Är det en kombination av form, storlek, och gradskillnaden i polaritet hos de olika pigmenten?

hjälpmigsnällaaaaaa 10
Postad: 10 apr 18:01
hjälpmigsnällaaaaaa skrev:
SvanteR skrev:

Ja, betakaroten är absolut mer opolär. Alla bindningar mellan kol och käve och kol och syre är polära. Om du kollar på klorofyll a och b och jämför dem, vilken har flest syre+kväve sammanlagt? Och vilken kom längst upp?

Jaha, så ämnen som har fler syre- och kväveatomer är mer polära, eller hur menar du? Hur fungerar det? 

Och vad är sammanfattningsvis anledningen till att ämnena blir placerade på det här viset, samt att det skiljer sig så mycket mellan klorofyll b och betakarotens Rf-värden? Är det en kombination av form, storlek, och gradskillnaden i polaritet hos de olika pigmenten?

Eller jahaaaa, nu fattar jag!! Eller i alla fall det som du skrev om kväve- och syreatomerna. Ju fler kväve- respektive syreatomer som finns, desto fler vätebindningar kan bildas. Dessa är polära, och ju fler av dem som finns i en molekyl desto mer polärt blir ämnet, eller tänker jag rätt? 

mag1 2235
Postad: 10 apr 19:21
hjälpmigsnällaaaaaa skrev:
mag1 skrev:

Valet av elueringsvätska är baserat på att få en så bra separation av ämnena som möjligt, med just kromatografipapper. Det fungerar helt enkelt bra med de ämnen från spenat som du extraherade med aceton. Ditt extrakt, eller som du kallade den "gröna acetonvätskan", innehöll ämnen som löser sig väl i just aceton. Skulle du genomfört papperskromatografin med endast aceton skulle dina ämnen inte separeras så mycket från varandra utan få samma eller väldigt lika Rf-värden.

Den euleringsvätskan som du använde innehöll mestadels petroleumeter (som trots namnet inte är en eter, utan ett kolväte med låg kokpunkt, liknande bensin) och en del aceton, och i denna blandning kommer vissa av ämnena lösa sig lite bättre och andra kommer lösa sig lite sämre. Detta tillsammans med en attraktion till kromatografipappret avgör hur snabbt (och därmed långt) ett ämne kommer röra sig längs pappret.

Skulle du t.ex. byta kromatografipappret till något annat material skulle attraktionen mellan materialet och ämnena vara lite annorlunda och upplösningen (separationsskillnaden mellan ämnena) ändras, förmodligen till det sämre.

Hej, tack så mycket för svar!

 

Du skrev att vissa av ämnena kan lösa sig bättre och andra sämre, och detta i kombination med en attraktion till kromatografipappret. Betyder det att pappret är mer polärt än vad elueringsvätskan är, och att detta gör att en del ämnen, som binder sig (eller attraheras) till pappret mer än till vätskan stannar långt nere på pappret, eller hur menar du? Hur fungerar det? 

Pappret består av polära ämnen (oftast cellulosa-fibrer, d.v.s. en polymer av glukosmolekyler, och dessa är absolut polära) så de ämnen som i jämförelse är mer polära, och/eller kan ge upphov till vätebindningar kommer att binda lite starkare till pappret vid varje bindningsinteraktion. Under kromatografin kommer varje molekyl att alternera mellan att vara i vätskefasen (löst i lösningsmedelsblandningen och kunna migrera längs pappret) och vara bundet till den fasta fasen (pappret, och då inte kunna migrera).

Ju fler och starkare bindningar som ämnet kan skapa till den fasta fasen, desto längre kommer den vara bunden vid varje bindningstillfälle. Under kromatografin kommer det ske ett ofantligt antal bindningstillfällen för varje molekyl, och de ämnen som binder lite starkare kommer att stanna kvar lite längre vid varje bindningstillfälle - och på så vis tar det längre tid för dem att migrera längs pappret = kortare Rf.

Hur starka bindingsinteraktioner ett ämne har med den fasta fasen beror på: ämnet, den fasta fasen, och elueringsvätskan (den mobila fasen). Därför kommer Rf att ändras om t.ex. den fasta fasen ändras, eller elueringsvätskan ändras.

MrAnomaly 4
Postad: 10 apr 20:19 Redigerad: 10 apr 21:07
mag1 skrev:
hjälpmigsnällaaaaaa skrev:
mag1 skrev:

Valet av elueringsvätska är baserat på att få en så bra separation av ämnena som möjligt, med just kromatografipapper. Det fungerar helt enkelt bra med de ämnen från spenat som du extraherade med aceton. Ditt extrakt, eller som du kallade den "gröna acetonvätskan", innehöll ämnen som löser sig väl i just aceton. Skulle du genomfört papperskromatografin med endast aceton skulle dina ämnen inte separeras så mycket från varandra utan få samma eller väldigt lika Rf-värden.

Den euleringsvätskan som du använde innehöll mestadels petroleumeter (som trots namnet inte är en eter, utan ett kolväte med låg kokpunkt, liknande bensin) och en del aceton, och i denna blandning kommer vissa av ämnena lösa sig lite bättre och andra kommer lösa sig lite sämre. Detta tillsammans med en attraktion till kromatografipappret avgör hur snabbt (och därmed långt) ett ämne kommer röra sig längs pappret.

Skulle du t.ex. byta kromatografipappret till något annat material skulle attraktionen mellan materialet och ämnena vara lite annorlunda och upplösningen (separationsskillnaden mellan ämnena) ändras, förmodligen till det sämre.

Hej, tack så mycket för svar!

 

Du skrev att vissa av ämnena kan lösa sig bättre och andra sämre, och detta i kombination med en attraktion till kromatografipappret. Betyder det att pappret är mer polärt än vad elueringsvätskan är, och att detta gör att en del ämnen, som binder sig (eller attraheras) till pappret mer än till vätskan stannar långt nere på pappret, eller hur menar du? Hur fungerar det? 

Pappret består av polära ämnen (oftast cellulosa-fibrer, d.v.s. en polymer av glukosmolekyler, och dessa är absolut polära) så de ämnen som i jämförelse är mer polära, och/eller kan ge upphov till vätebindningar kommer att binda lite starkare till pappret vid varje bindningsinteraktion. Under kromatografin kommer varje molekyl att alternera mellan att vara i vätskefasen (löst i lösningsmedelsblandningen och kunna migrera längs pappret) och vara bundet till den fasta fasen (pappret, och då inte kunna migrera).

Ju fler och starkare bindningar som ämnet kan skapa till den fasta fasen, desto längre kommer den vara bunden vid varje bindningstillfälle. Under kromatografin kommer det ske ett ofantligt antal bindningstillfällen för varje molekyl, och de ämnen som binder lite starkare kommer att stanna kvar lite längre vid varje bindningstillfälle - och på så vis tar det längre tid för dem att migrera längs pappret = kortare Rf.

Hur starka bindingsinteraktioner ett ämne har med den fasta fasen beror på: ämnet, den fasta fasen, och elueringsvätskan (den mobila fasen). Därför kommer Rf att ändras om t.ex. den fasta fasen ändras, eller elueringsvätskan ändras.

När du skriver bindningar, vilken typ av bindningar menar du? Enligt mitt resonemang borde det vara Van Der Waalsbindningar eftersom dessa är de enda bindningarna som kan "bryta sig själva" eftersom om det var ett polärt ämne borde väll bindningarna, ( så fort de har upprättats) inte brytas. 

En till fråga var även att under min laboration blandade man ner lite aceton tillsammans med spenatbladen och sedan mortlades detta ner till en vätska. Förstör acetonet kloroplasterna så klorofyllämnena läcker ut i en vätska?

hjälpmigsnällaaaaaa 10
Postad: 10 apr 21:12
mag1 skrev:
hjälpmigsnällaaaaaa skrev:
mag1 skrev:

Valet av elueringsvätska är baserat på att få en så bra separation av ämnena som möjligt, med just kromatografipapper. Det fungerar helt enkelt bra med de ämnen från spenat som du extraherade med aceton. Ditt extrakt, eller som du kallade den "gröna acetonvätskan", innehöll ämnen som löser sig väl i just aceton. Skulle du genomfört papperskromatografin med endast aceton skulle dina ämnen inte separeras så mycket från varandra utan få samma eller väldigt lika Rf-värden.

Den euleringsvätskan som du använde innehöll mestadels petroleumeter (som trots namnet inte är en eter, utan ett kolväte med låg kokpunkt, liknande bensin) och en del aceton, och i denna blandning kommer vissa av ämnena lösa sig lite bättre och andra kommer lösa sig lite sämre. Detta tillsammans med en attraktion till kromatografipappret avgör hur snabbt (och därmed långt) ett ämne kommer röra sig längs pappret.

Skulle du t.ex. byta kromatografipappret till något annat material skulle attraktionen mellan materialet och ämnena vara lite annorlunda och upplösningen (separationsskillnaden mellan ämnena) ändras, förmodligen till det sämre.

Hej, tack så mycket för svar!

 

Du skrev att vissa av ämnena kan lösa sig bättre och andra sämre, och detta i kombination med en attraktion till kromatografipappret. Betyder det att pappret är mer polärt än vad elueringsvätskan är, och att detta gör att en del ämnen, som binder sig (eller attraheras) till pappret mer än till vätskan stannar långt nere på pappret, eller hur menar du? Hur fungerar det? 

Pappret består av polära ämnen (oftast cellulosa-fibrer, d.v.s. en polymer av glukosmolekyler, och dessa är absolut polära) så de ämnen som i jämförelse är mer polära, och/eller kan ge upphov till vätebindningar kommer att binda lite starkare till pappret vid varje bindningsinteraktion. Under kromatografin kommer varje molekyl att alternera mellan att vara i vätskefasen (löst i lösningsmedelsblandningen och kunna migrera längs pappret) och vara bundet till den fasta fasen (pappret, och då inte kunna migrera).

Ju fler och starkare bindningar som ämnet kan skapa till den fasta fasen, desto längre kommer den vara bunden vid varje bindningstillfälle. Under kromatografin kommer det ske ett ofantligt antal bindningstillfällen för varje molekyl, och de ämnen som binder lite starkare kommer att stanna kvar lite längre vid varje bindningstillfälle - och på så vis tar det längre tid för dem att migrera längs pappret = kortare Rf.

Hur starka bindingsinteraktioner ett ämne har med den fasta fasen beror på: ämnet, den fasta fasen, och elueringsvätskan (den mobila fasen). Därför kommer Rf att ändras om t.ex. den fasta fasen ändras, eller elueringsvätskan ändras.

Gud vad bra! Precis svaret jag sökte. Tack så sjukt mycket!!!!

mag1 2235
Postad: 10 apr 23:14
MrAnomaly skrev:

När du skriver bindningar, vilken typ av bindningar menar du? Enligt mitt resonemang borde det vara Van Der Waalsbindningar eftersom dessa är de enda bindningarna som kan "bryta sig själva" eftersom om det var ett polärt ämne borde väll bindningarna, ( så fort de har upprättats) inte brytas. 

En till fråga var även att under min laboration blandade man ner lite aceton tillsammans med spenatbladen och sedan mortlades detta ner till en vätska. Förstör acetonet kloroplasterna så klorofyllämnena läcker ut i en vätska?

Vilken typ av bindningar det blir till pappret beror på vad det består av. Cellulosa består som jag skrev av kolhydrater, och dessa kommer delta i vätebindningar (med ämnen som kan vätebinda, t.ex. klorofyll), men även Van der Waals m.m.

Att bindningarna bryts sker helt tiden, för Van der Waals och vätebindningar, så länge lite energi tillförs (och det brukar komma ifrån omgivningen, värme). Och tvärt om när de bildas.

Aceton hjälper till att rent kemiskt lösa upp alla de membran som finns i spenatens celler, inklusive kloroplasterna. Att bladen mals gör att aceton kommer åt mer av cellerna och skadar de lager av celler som bladet består av, samt skadar den stabila cellväggen i växtcellerna. Sedan löser sig de oplolära ämnena hellre i acetonen än i vatten, och på så vis extraheras ämnena från växtcellernas kloroplaster.

hjälpmigsnällaaaaaa 10
Postad: 10 apr 23:23 Redigerad: 10 apr 23:45
mag1 skrev:
MrAnomaly skrev:

När du skriver bindningar, vilken typ av bindningar menar du? Enligt mitt resonemang borde det vara Van Der Waalsbindningar eftersom dessa är de enda bindningarna som kan "bryta sig själva" eftersom om det var ett polärt ämne borde väll bindningarna, ( så fort de har upprättats) inte brytas. 

En till fråga var även att under min laboration blandade man ner lite aceton tillsammans med spenatbladen och sedan mortlades detta ner till en vätska. Förstör acetonet kloroplasterna så klorofyllämnena läcker ut i en vätska?

Vilken typ av bindningar det blir till pappret beror på vad det består av. Cellulosa består som jag skrev av kolhydrater, och dessa kommer delta i vätebindningar (med ämnen som kan vätebinda, t.ex. klorofyll), men även Van der Waals m.m.

Att bindningarna bryts sker helt tiden, för Van der Waals och vätebindningar, så länge lite energi tillförs (och det brukar komma ifrån omgivningen, värme). Och tvärt om när de bildas.

Aceton hjälper till att rent kemiskt lösa upp alla de membran som finns i spenatens celler, inklusive kloroplasterna. Att bladen mals gör att aceton kommer åt mer av cellerna och skadar de lager av celler som bladet består av, samt skadar den stabila cellväggen i växtcellerna. Sedan löser sig de oplolära ämnena hellre i acetonen än i vatten, och på så vis extraheras ämnena från växtcellernas kloroplaster.

Hej igen, förlåt om jag är jobbig nu men förstår inte riktigt hur det går ihop med Van der Waals-bindningarna. Borde inte bindningarna som skapas mellan de polärare pigmenten och pappret vara polära. Van der Waals binder väl opolärt, eller?

mag1 2235
Postad: 10 apr 23:34

Det är inte bara en bindningstyp som kan ske, utan alla som kan bildas kommer bildas. Vätebindningarna är så klart mycket starkare än t.ex. Van der Waals, men som SvanteR skrev är dessa molekyler mestadels opolära men de är inte helt opolära.

Van der Waals- och dipol-dipolbindningar uppstår även de, och även om de inte är lika starka som vätebindningarna bidrar de, då ämnena är ganska stora (svaga interaktion men flera/över stor yta).

hjälpmigsnällaaaaaa 10
Postad: 10 apr 23:45
mag1 skrev:

Det är inte bara en bindningstyp som kan ske, utan alla som kan bildas kommer bildas. Vätebindningarna är så klart mycket starkare än t.ex. Van der Waals, men som SvanteR skrev är dessa molekyler mestadels opolära men de är inte helt opolära.

Van der Waals- och dipol-dipolbindningar uppstår även de, och även om de inte är lika starka som vätebindningarna bidrar de, då ämnena är ganska stora (svaga interaktion men flera/över stor yta).

Aha okej då förstår jag. 

 

Sen har jag stött på ytterligare ett problem. När jag skulle söka upp information om klorofyll a och b, och försöka skilja dessa åt samt komma fram till varför klorofyll b är mer polärt än klorofyll a, kom det bara upp att klorofyll a bestod av en metylgrupp, medan klorofyll b bestod av en aldehydgrupp. Vet du möjligtvis vad som skiljer dessa åt och varför aldehydgruppen bidrar till att klorofyll b blir mer polärt än klorofyll a? 

mag1 2235
Postad: 11 apr 10:25

Ja, metyl/aldehy-gruppen är den enda strukturella skillnaden mellan klorofyll a/b.

SvanteR Online 2411
Postad: 11 apr 11:51

Jag skrev lite om det i ett tidigare svar i den här tråden. Vilken sorts atom finns i en aldehydgrupp men inte i en metylgrupp?

hjälpmigsnällaaaaaa 10
Postad: 11 apr 11:54
SvanteR skrev:

Jag skrev lite om det i ett tidigare svar i den här tråden. Vilken sorts atom finns i en aldehydgrupp men inte i en metylgrupp?

Syre?

SvanteR Online 2411
Postad: 11 apr 12:26

Just det!

MrAnomaly 4
Postad: 11 apr 13:55 Redigerad: 11 apr 14:16
mag1 skrev:

Valet av elueringsvätska är baserat på att få en så bra separation av ämnena som möjligt, med just kromatografipapper. Det fungerar helt enkelt bra med de ämnen från spenat som du extraherade med aceton. Ditt extrakt, eller som du kallade den "gröna acetonvätskan", innehöll ämnen som löser sig väl i just aceton. Skulle du genomfört papperskromatografin med endast aceton skulle dina ämnen inte separeras så mycket från varandra utan få samma eller väldigt lika Rf-värden.

Den euleringsvätskan som du använde innehöll mestadels petroleumeter (som trots namnet inte är en eter, utan ett kolväte med låg kokpunkt, liknande bensin) och en del aceton, och i denna blandning kommer vissa av ämnena lösa sig lite bättre och andra kommer lösa sig lite sämre. Detta tillsammans med en attraktion till kromatografipappret avgör hur snabbt (och därmed långt) ett ämne kommer röra sig längs pappret.

Skulle du t.ex. byta kromatografipappret till något annat material skulle attraktionen mellan materialet och ämnena vara lite annorlunda och upplösningen (separationsskillnaden mellan ämnena) ändras, förmodligen till det sämre.

Jag har en fråga gällande koncentrationen i elueringsvätskan. Det var ju 1 ml aceton och 9 ml petroliumeter men vad är meningen med just denna koncentrationen? Har faktiskt ingen aning själv om varför det är så.

Och sedan har jag även en fråga gällande storleken på de sökta pigmenten. Kommer de "större" pigmenten vandra långsammare eftersom det tar längre tid att bryta all bindningar eller har detta bara med polariteten att göra i form av att olika former kan göra att polariteten förändras? 

mag1 2235
Postad: 11 apr 15:03
MrAnomaly skrev:
mag1 skrev:

Valet av elueringsvätska är baserat på att få en så bra separation av ämnena som möjligt, med just kromatografipapper. Det fungerar helt enkelt bra med de ämnen från spenat som du extraherade med aceton. Ditt extrakt, eller som du kallade den "gröna acetonvätskan", innehöll ämnen som löser sig väl i just aceton. Skulle du genomfört papperskromatografin med endast aceton skulle dina ämnen inte separeras så mycket från varandra utan få samma eller väldigt lika Rf-värden.

Den euleringsvätskan som du använde innehöll mestadels petroleumeter (som trots namnet inte är en eter, utan ett kolväte med låg kokpunkt, liknande bensin) och en del aceton, och i denna blandning kommer vissa av ämnena lösa sig lite bättre och andra kommer lösa sig lite sämre. Detta tillsammans med en attraktion till kromatografipappret avgör hur snabbt (och därmed långt) ett ämne kommer röra sig längs pappret.

Skulle du t.ex. byta kromatografipappret till något annat material skulle attraktionen mellan materialet och ämnena vara lite annorlunda och upplösningen (separationsskillnaden mellan ämnena) ändras, förmodligen till det sämre.

Jag har en fråga gällande koncentrationen i elueringsvätskan. Det var ju 1 ml aceton och 9 ml petroliumeter men vad är meningen med just denna koncentrationen? Har faktiskt ingen aning själv om varför det är så.

 

Hur skiljer sig de två lösningsmedlen åt?

Vad tror du skulle ske om du t.ex. vände på andelarna 9 del aceton och 1 del petroliumeter?

 

 

Och sedan har jag även en fråga gällande storleken på de sökta pigmenten. Kommer de "större" pigmenten vandra långsammare eftersom det tar längre tid att bryta all bindningar eller har detta bara med polariteten att göra i form av att olika former kan göra att polariteten förändras? 

Hur snabbt ett ämne rör sig är en kombination av alla faktorer som nämnts: hur starka bindningarna är (alla typer tillsammans), hur väl ämnena löser sig i  lösningsmedelsblandningen. En kolossalt stor förening som inte alls binder till pappret kommer att vandra lika snabbt som eluanten, och en förening som binder starkt till pappret och inte löser sig i eluanten kommer inte att vandra alls.

Det är hela tiden en kombination av bindningsstyrka och löslighet i eluanten, där alla (!) effekter tillsammans avgör hur snabbt ett ämne rör sig, motsvarande Rf värdet.

Svara Avbryt
Close