Respons novell
Skulle uppskatta respons på min novell
En vänskap
Så. Där låg man hungrig och försökte somna medan man glömde sitt förflutna.
Jag måste tillbaka. Det skedde dagen då jag träffade min bästa vän.
På väg hem från skolan kände jag hur grenarna, som jag försökte avlägsna från mitt ansikte, rev vassare för varje steg jag tog. Jag fick syn på den vackraste hunden i världen. Han kom springande mot mig. Jag konstaterade att han inte hade någon husse på grund av att
han inte hade en hundbricka, Jag blev genast förälskad. Jag har alltid velat ha en hund men jag visste att föräldrarna inte skulle låta mig skaffa en hund. De sade alltid att det var för dyrt och att det var för mycket ansvar för en 12 årig. Varje gång vi diskuterade om att skaffa hund, slutade det alltid i bråk. Pappa brukade höja rösten och säga
“Är du dum? Tror du att vi är miljonärer!” Gå upp på ditt rum och plugga!”
Men jag var tvungen att hjälpa honom, han hade ingen husse trots allt. Jag bestämde mig för att inte berätta för mina föräldrar. Efter en stund av kjelande gick vi till affären. Utanför lämnade jag Frasse och gick in. Min veckopeng lades på hundmat. Jag klarade inte av att se honom mager. Ett leende spreds sig genast i mitt ansikte när jag såg honom glufsa i sig maten.
Jag hade honom gömd i min koja och han stannade alltid kvar.
Och allt gick bra tills den dagen Frasse rymde och pappa hittade honom.
Frasse hade följt efter mig till hem. Och när pappa var ute i trädgården fick han syn på Frasse.
Han tänkte ge bort Frasse till ett hundhem. Jag klarade inte att säga hejdå till frasse. Allt som vi hade gjort tillsammans. Alla skratt som han hade gett mig, när vi hängde efter skolan och lekte. Jag var inte redo att släppa honom. Min bästa och enda vän. Det var då jag bestämde mig för att fly med frasse. Jag packade 1 smörgåsar, och nu var det dags att ta farväl av mitt förflutna. Vi sprang och sprang tills jag tappade andan. Tillslut kom vi fram till skogen.
Vi satte oss under ett träd. Tiden gick och magen kurrade, tilllslut så klarade jag mig inte mer Jag delade mackan i två och gav ena halva till Frasse.
Så. Där låg man hungrig och försökte somna medan sitt fg bestämde mig för att det är bäst att gå hem. Både för min skull men också för Frasses skull. Vi var på väg hem när jag hörde en röst från en “ängel”
”Alex“
Jag vände mig genast och kastade en blick för att se vad som försegick.
Det var en ung flicka. Jag kände hur hennes bruna ögon borrade sig igenom mina blåa.
“Hej, jag heter Olivia.“
”Mitt, mitt, mitt namn är Johan. Jag, Jag, för. Jag förmodar att det är din hund“
”Det stämmer. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig“
”Nöjet var på min sida“
”Du kan få passa honom om du vill“
När hon sade det så insåg jag att det var början på en fantastisk vänskap.
Jag sade hejdå och gick hem. Dörren slog igen och en jag möttes av en ilsken röst. Det var pappa.
”Var har du vari! Vi har varit oroliga“
”Jag,jag, jag hjälpte en hund“
”Håll tyst! Jag vill inte höra dina ursäkter! Upp på ditt rum!“
På natten gick det inte att somna, jag kunde inte sluta tänka på allt som hade hänt idag. Tillslut lyckades jag somna och från den dagen hängde jag och Olivia med Frasse varje dag efter skola. Och jag fick två vänner för livet.
