0 svar
44 visningar
Ella1204 är nöjd med hjälpen!
Ella1204 1
Postad: 20 mar 2020

Respons tills idag!

Hej! jag ska lämna in en novell idag och är sjukt osäker på den. Kan någon snälla ge mig respons och skriva vad jag kan göra bättre gällande struktur och innehåll? TACK!

här är den:

Det vita ljuset stack i ögonen. Du kunde inte avgöra om det var för gråten i halsen eller de tjocka lösfransarna med lim som hade kommit in i ditt öga vid den snabba applikationen bakom scenen. Andfåddheten var fortfarande påtaglig. Den ensamma hårlocken skyddade mina egna ögon från ljuset, den kom i vägen för min syn men jag brydde mig inte om att ta bort den. Stämningen var behaglig. Du satt på stolen och pratade om uppträdandet, hur du hade dansat, hur du flög fram i varenda steg med en jublande publik i bakgrunden. Allt gick enligt schemat, förutom denna detalj såklart.

”Mitt käraste barn, du måste gå”

Du tittade rakt in i ögonen. Sminket var efterliknat från Black Swan med utsmetade detaljer och tydliga svettdroppar. Du sa att du inte ville än. Att du kunde stanna om jag ville, men du behöver öva för att nå dina drömmar. Du lutade dig mot min kropp. Jag klappade på huvudet, under ditt korta hår.

¨

Jag gick ut från entrén och vidare ut till parkeringsplatsen. Hon hade insisterat på att jag skulle gå. Mycket av min tid prioriterades på dansen nu, mer än vad jag egentligen vill erkänna. Hon är bland det viktigaste jag har i livet, men så är även dansen.

”Jag älskar dig mamma”

Hon hade sett lite fundersamt på mig, det var antagligen för mitt scensmink som jag inte hade hunnit ta av efter showen. Ögonfranslimmet från det sista numret stack fortfarande i mina ögon. Jag hade inte brytt mig, jag gick ut och körde så hårt jag kunde, så normbrytande och perfekt som möjligt.

Efter 30 minuter hade jag tagit mig till mitt andra hem, sal 203, 12 minuter över tiden. Ribborna var redan placerade ute på det mjuka plastgolvet, och musiken var redan igång. Amy hade sparat en plats till mig bredvid henne. Musklerna tänjdes i takt med musikens lätta toner.                      ”Marianne?” frågade Amy medan vi byte position och lutade våra överkroppar över våra sträckta ben. Jag nickade bara som svar. Jag hade kommit sent 3 klasser i rad nu, men det var uppoffringar som man fick göra för sin egen familj.                                                                                                       Piruett efter piruett, 13 stycken totalt. Jag stannade till och världen snurrade runtom mig. Något hade lossnat från mitt huvud. Jag fick återblickar från mellanstadiet när killarna klassen diskret hade tejpat en lapp på mitt huvud tills den tillslut lossnade och jag skämdes. ”Bögjävel” hade det stått. Något som jag de första gångerna inte förstod, men som senare orsakade mer än mörka tankar. Jag tittade mig omkring, och där såg jag det. Min kropp blev varm, panikslagen, ledsen, oroad, allt på samma gång. Jag tittade på Amy, höll upp den. Hon fattade direkt, en utav anledningarna till att jag älskade att ha Amy som min bästa vän, hon förstod alltid. Hon nickade och jag sprang ut ur salen i samma sekund som jag drog på mig jackan och skorna. En hårlock. Det var hennes sista hårlock som hade fallit ner på marken. Nu var hennes huvud tomt och kalt, precis som mitt eget liv snart skulle förändras att bli. Jag sprang in i entrén utan att registrera mig. Receptionisten borde ha fattat. Jag sprang rakt in i det vita, bländande rummet. Och där låg hon, blek och tyst, men fortfarande vid liv. Locken var klämd i min hand och jag kastade mig till hennes sjukhussäng.

¨

”Den sista locken tyder på det sista livsfröet inom en” hade jag sagt till dig under alla dessa år. Du hade aldrig förstått dig på det, inte så konstigt för en liten pojke, men nu hade det slagit dig, 10 år senare. Jag ville inte oroa dig i förväg, du skulle få din tid att tänka på balettpositioner och att släppa loss, inte på din mammas dödsbädd. Därav att jag i förväg hade tejpat fast den under ditt korta hår. ”Jacob Fulmersson? ” hade sjuksköterskan Frida frågat dig. Du svarade ja med gråten och det svarta sminket rinnande ner för kinderna. ”Son till Marianne Fulmersson?”  Ännu ett ja som bröts i halsen på dig. Frida tittade på mig med ett snett leende. ”Ni får stanna som ni vill, ring på knappen när det behövs” med en blick på dig under de sista orden.

¨

”Jag ska kämpa och tänka på dig. Locken i min hand för att kunna odla fröet inom mig. Jag älskar dig mamma. Ännu en kämpe mot cancer som aldrig kommer att bli bortglömd. Jag ska dedikera hela mitt liv och min konst till dig.”

¨

Stämningen återgick till den förgående behagligheten. Jag hörde på dig medan du sa dina sista ord. Men nu, efter allt, är locken borta.

Svara Avbryt
Close