3 svar
85 visningar
daria är nöjd med hjälpen!
daria 110
Postad: 7 dec 2018

Rubrik för saga

Hej, jag behöver lite hjälp med att hitta en passande och fängslande rubrik till följande saga: 


Det var en gång, för länge, länge sedan i en liten by, där myller av folk trängdes runt omkring en och det ständiga sorlet av röster överöstes endast av de försäljare som ropade ut sina varor från sina stånd. I den byn bodde en ung man med drömmar och ett hopp om att ta sitt öde i egna händer och hitta sin väg.


En dag bestämde han sig att gå ut i soluppgången, lycklig och sorglös glad för att han hade fattat rätt beslut, glad för att kunna välja. Han var ung och livfull, självsäker icke längre rädd för nattens skuggor. Han var säker på att ingenting kunde skrämma honom och hindra honom från att följa sina drömmar och sitt öde.


Dagen som kom efter klättrade solen högt upp på himlen och mannen fortsatte gå. Hans ben var icke längre lika energifulla men han gick ändå säkert med en måttlig och ganska frisk takt och behöll sin styrka så att han kunde nå den platsen han önskade fram till kvällen. Eller så trodde han, att han skull kunna klara hela vägen under natten men det var inte så lätt.


Snart kom kvällen, himlen som hade nyss varit klarblå hade en snabbt skiftat färg och var en blandning av mörkblå och grå moln. Solen hade gömt sig bakom de tunga regnmoln som snabbt svepte över han. Förutom ljudet från vinden som slet i han så var det tyst. Allt runt omkring dansade vilt till vindens takt. Mannen fortsatte att gå på den oavslutande vägen. Snart tittade den mörka månen fram och pyttesmå stjärnor, spöklika skuggor som orsakades av månskenet som kröp längs hela vägen, men den resande bevarade minnet av den ljusa, vackra och strålande solen och lät inte skuggorna avleda eller skrämma bort honom. Han tänkte och hoppades att det var nästan borta, att han inte längre skulle se vägen mer än ett par fötter framför han och var försiktig i sina fotspår, på så sätt avvek han från mörkret och skulle icke gå vilse.


Den mörka tysta natten fortsatte samtidigt som mannen fortsatte framåt, men vägen bredde ut sig långt och därefter, blev natten mörkare och mörkare och spöklika figurer blev större svartare och mer hemska.


Frost spreds sig över vägen, den varma, brännande solen på himlen var borta och mannens steg var inte längre energiska eller säkra, utan osäkra och försagda. Han huttrade av kyla, han hade inte förutsett att han skulle fortsätta att gå hela natten lång och därför var klädd i tunna kläder. Minnet av den ljusa solen i hans hjärta skiftade gradvis av den orädda, kalla månen och de fruktansvärda skuggorna som hennes ljus gav liv till.


Mannen var desperat i timmar till fots, och det blev bara mörkare och kallare, vägen var inte över, och han hade sjunkit på knä av trötthet, oförmögen att fortsätta. Skuggorna skrämde honom, han blev rädd för allt, ara stjärnljuset gav honom ett svagt hopp, men stjärnorna var så långt borta att den sista hoppet försvann så fort som den kom.


Vandraren var desperat, alla de dumma planerna han hade gjort innan han gick på vägen, blev inte som han hade förväntat sig. Den svarta, kylande natten slutade aldrig, och han kunde inte längre gå framåt för mörkret var så tjockt och tätt att den lindade sig runt honom som en filt och drog ner honom, vägen var inte längre synlig.


Han visste icke vart han skulle gå, han var kall, utmattad och förtvivlad. Det var ingen väg ut, hans öde hade kastat honom där, i den eviga, kalla natten och hade övergivit honom för alltid.


Mannen grät med bittra, sorgsna tårar, han grät för sina förlorade drömmar, för hans misslyckade förhoppningar och för hans svarta öde. Han grät länge tills han inte hade några tårar kvar, och satt där ensam på vägen. Plötsligt i en tår som var fallande ner för hans kind, såg han ett svagt ljus.


Han höjde huvudet överraskat och tittade på horisonten framför honom. Aldrig tidigare hade han sett något så ljusare och vackrare, mer fantastiskt! Många gånger tidigare hade han sett en soluppgång, men han hade aldrig sett något så ljust, det var nästan som om han föddes och såg den för första gången med rena ögon.


Det var hans soluppgång, hans ljus i mörkret för den kommande dagen. Mannen såg vägen igen, men en sak var säkert, det var inte över. Den sträckte sig långt borta, även bortom horisonten. Bara på natten kunde han inte se det på grund av bristen på tillräckligt ljus.


Han stod upp och borstade av sig smutsen från marken, återigen var han livlig, levande igen, varm och föryngrad av solen starka strålar och i hans hjärta sken en flamma av stor sanning, en inblick vägen gav honom


Efter den mörkaste och kallaste nätterna kommer du alltid att finna den finaste soluppgången.


Han visste redan livet väntade på vägen, att det skulle vara många dagar och många nätter att gå, men också att det fanns många vackra saker, många sanningar och många insikter som väntar på vägen.

Jag uppskattar all hjälp :) 

Affe Jkpg 4612
Postad: 7 dec 2018

Mörk vandring mot soluppgång

alvaaa 40
Postad: 8 dec 2018

- "Mannen med drömmarna"

 

- "Väntan på livet"

samira123123 37
Postad: 28 dec 2018
alvaaa skrev:

- "Mannen med drömmarna"

 

- "Väntan på livet"

 gillar de dessa förrslag

Svara Avbryt
Close