sva 2 informerande tal

jag behöver hjälp och se om jag verkligen skrivit mitt manus/det jag ska säga rätt för jag ska hålla mig objektiv inga åsikter/erfarenheter ock känslor fast när jag läser manuset är det som jag har med känslor eller det låter kanske som en argumenterande tal. Jag har frågeställning och stödfrågor att svara på, jag ska ha tal om minoritetsgruppen hörselnedsatta. 

B. Hur har minoritetsgruppen levt och behandlats i Sverige historiskt? Hur lever gruppen och hur behandlas den i dagens Sverige?

o Hur länge har den nationella minoritetsgrupen funnits i Sverige?

o Vilken historisk bakgrund har gruppen i Sverige?

o Vilken betydelse har religionen för denna grupp (idag och historiskt?)

o Vilka traditioner och kulturella uttryck finns i gruppen?

o Hur har gruppen behandlats i Sverige genom tiderna?

o Vilka fördomar och stereotyper möter gruppen från det omgivande samhället?

o Ur lever denna grupp i Sverige idag?

o Ge exempel på hur de ser på sina dubbla identiteter som dels svenskar, dels tillhörande en minoritetsgrupp.

o Försök att visa på både positiva och negativa sidor av att tillhöra en nationell minoritet.

VEM ÄR DET SOM EGENTLIGEN INTE HÖR?

Jag kan höra och jag kan se.

Jag kan lukta, smaka, balansera, känna – och förstå.

Förstå att detta är människans sju sinnen.

 

Vi upplever världen genom sju sinnen.

Vi känner glädje eller sorg.

Vi ser rättvisor – men också orättvisor.

Vi luktar, smakar, balanserar, förstår var vi är.

Och så hör vi med.

 

Men tänk er…

om ett av dessa sinnen tystnar.

Bokstavligen.

Världen rör sig fortfarande – men ljudet saknas.

 

Så upplever vissa världen.

Det här talet handlar just om dem – en grupp som är närvarande men ofta osynliga.

De hörselnedsatta.

Enligt Hörselskadades Riksförbund lever över 1,7 miljoner människor i Sverige med en hörselnedsättning.

Men frågan är:

Vem är det egentligen som inte hör?

Är det verkligen de hörselnedsatta –

eller är det vi andra, som bara inte lyssnar?

 

Hörselnedsatta har alltid funnits.

Men länge levde de i tystnad –

inte bara på grund av sin hörsel,

utan på grund av hur samhället såg på dem.

 

Det Nordiska museet har bevarat hur det var att leva som hörselnedsatt

Att vara hörselnedsatt ansågs förr inte vara mänskligt nog.

Att vara hörselnedsatt ansågs förr inte som en del av “oss”.

Att vara hörselnedsatt ansågs förr som ett hinder.

Något avvikande. Något man skulle gömma.

 

Men deras historia visar att tystnad kan bli till styrka.

 

Deras kamp började redan på 1800-talet.

Manillaskolan i Stockholm även känd som Sveriges första skola för döva och blinda, grundades år 1809.

På skolans egen hemsida Manillaskolan eller Stockholmkällan lever det minnen kvar där barn som inte kunde höra

för första gången fick en chans att förstå världen på sitt sätt –

genom teckenspråk.

Men det dröjde inte länge förrän deras röster tystades igen.

Under många år förbjöds teckenspråk i undervisningen.

Enligt Sveriges Dövas Riksförbund tvingades barn läsa på läppar,

tala med röster de aldrig hört,

och leva i ett språklöst klassrum.

 

Ett klassrum utan tillgång till språk skapar brist på förståelse och delaktighet.

För oavsett HUR rösterna HÖRS–

genom tecken, tal eller känsla –

är de lika mänskliga och lika värda.

 

Trots att deras händer tystades blev deras språk starkare.

Svenskt teckenspråk erkändes som ett eget språk år 1981,

och teckenspråkslagen år 2009 fastslog deras rätt att använda det i samhället.

 

Det är inte bara ett språk – det är en kultur.

En identitet.

Ett sätt att uttrycka sig.

 

Det finns egna teaterföreställningar,

musik på teckenspråk,

och berättartraditioner där händerna blir röster.

De har en dövkultur –

där tystnaden inte är en svaghet, utan en samhörighet.

 

Idag lever många hörselnedsatta med hjälp av teknik

Svenska hörselförbundet nämner på sin hemsida teknik såsom:

hörapparater, cochleaimplantat och textning i media.

Tekniken har öppnat dörrar.

Men samhället är fortfarande inte helt anpassat.

 

I skolor, på arbetsplatser och i medier saknas tolkning och textning.

Och enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Visar artikel 21

rätten att kommunicera är inte en förmån – utan en mänsklig rättighet.

 

Ändå brister tillgängligheten.

Ändå är tålamodet att lyssna ofta för kort.

 

Enligt HRF möter många hörselskadade fördomar:

“Ni är tysta.”

“Ni förstår inte.”

“Ni är ointressanta.”

 

Men är det verkligen de som inte förstår –

eller är det vi,

som inte försöker förstå dem?

 

Att ha en hörselnedsättning handlar inte bara om att inte höra –

det handlar om att bli ohörd.

Och det är ett ansvar vi alla bär.

Kunskapsguiden beskriver att tillhöra denna grupp innebär både styrka och utmaningar.

Negativa sidan som- hinder i vardagen, svårigheter att delta fullt ut, brist på tillgång till information.

Men det en stark gemenskap,

ett levande språk,

en kultur som bygger på ögonkontakt, respekt och samspel.

 

Deras tystnad har blivit en ny sorts ljud –

ett språk som talar med hjärtat.

Ett sätt att kommunicera där man uttrycker samhörighet och förståelse.

 

Jag frågar åter igen:

Vem är det egentligen som inte hör?

Är det de hörselnedsatta –

eller är det vi andra som inte lyssnar?

 

Vi lever i en värld fylld av ljud,

men ändå så mycket tystnad.

Inte för att ljuden saknas,

utan för att lyssnandet gör det.

 

Jag har pratat om deras historia –

om hur de levde i skuggan,

hur deras språk förbjöds,

hur deras röster tystades.

Men också om deras styrka,

om kampen för teckenspråket,

om rätten att bli förstådd –

inte bara hörd.

 

Och precis som i början,

när jag talade om människans sju sinnen,

så handlar det sista sinnet – förståelsen –

om något mycket större än hörsel.

Det handlar om att kunna känna,

se,

och lyssna medvetet

 

För världen behöver inte fler ljud.

Den behöver fler som verkligen lyssnar.