Tydlig koppling mellan egna tankar och allmänt

Hej! 

I en krönika ska det ju vara en tydlig koppling mellan hur mycket man resonerar utifrån egna tankar och det som är allmänt. Men jag finner det så svårt att göra det tydligt för läsaren. Samt hur mycket av personliga resonemang och mer allmänna resonemang ska man ha i en krönika? Finns det någon tumregel på vad som är precis lagom??

Här är min krönika:

Frihet och ansvar 

Jag minns hur jag som barn alltid tjatade om att få vara uppe längre. Det verkade orättvist att vuxna fick sitta i soffan och kolla på film medan jag behövde gå och lägga mig. "När du blir äldre får du bestämma själv," sa mina föräldrar. Det lät så enkelt. Bara att bli äldre, så skulle jag få göra vad jag ville. Men ingen berättade att friheten kom med ett pris, att få vara uppe sent betydde också att jag själv måste ta ansvar för att orka upp dagen efter. Att kunna bestämma själv innebar också att jag själv måste stå för konsekvenserna av mina val.

Det är en konstig motsägelse. Vi ropar efter frihet, men ryggar tillbaka så fort ansvaret knackar på dörren. Vi vill ha mer makt över våra liv, men suckar över att diska, slänga sopor eller betala räkningar. Det är som att vilja köra en bil, men vägra fylla på bensin. Hur kan vi tro att vi kan flyga högt som en fågel om vi vägrar flaxa med vingarna?

Jag har alltid fått höra att att vara vuxen betyder att kunna ta hand om sig själv. Men sanningen är att det inte räcker att bara kunna. Man måste faktiskt göra det också. Ingen kommer påminna mig om att boka tandläkartider, tvätta mina kläder eller laga mat när jag är hungrig. Visst, jag skulle kunna strunta i det. Men då får jag också leva med konsekvenserna. Hål i tänderna, illaluktande kläder och ett magknip som inte gör friheten särskilt lockande.

Samtidigt är det lätt att förstå varför vi känner så här. Vi har växt upp med en bild av att frihet är en synonym med att göra vad man vill, när man vill. Filmer och sociala medier målar upp en bild av unga vuxna som lever obekymrade i sina egna lägenheter, reser runt i världen och dricker kaffe på mysiga kaféer. Ingen nämner hyran som ska betalas, jobbet som krävs för att ha råd eller stressen över att hitta balans mellan allt.

Så står vi där, med en fot i vår barndomen och en i vuxenvärlden, och undrar varför det inte är så enkelt som vi trodde. Varför känns det ibland som att vi bar en ryggsäck fylld med massa förväntningar, samtidigt som vi desperat försöker balansera på en tunn lina av självständighet?

Men kanske är det just där svaret ligger – att inse att frihet och ansvar inte är motsatser, utan två sidor av samma mynt. Vi kan inte ha det ena utan det andra. Kanske, bara kanske, kan vi då börja se ansvaret som en del av den frihet vi så länge har velat ha. Istället för en konsekvens av frihet. 

Så nästa gång du suckar över att du måste städa ditt rum eller laga middag, tänk så här: det är priset för att styra ditt eget liv. Kanske, bara kanske, är det också värt det.

24 mars 2025 

Edit: är avslutningen för vag? Borde jag ha kvar den avslutning jag har nu eller ha denna: 

Så kanske var mina föräldrar ändå inne på något när de sa att jag fick bestämma själv när jag blev äldre. Det de inte sa var att frihet inte är en biljett till ett problemfri liv – det är också ett ansvar att bära.

Jag brukade tro att vuxna gjorde som de ville, att ingen bestämde över dem. Nu inser jag att vuxenlivet inte handlar om att slippa regler, utan att skapa sina egna. Precis som jag en gång fick lära mig att hålla koll på min egen läggtid, måste jag nu styra mitt eget liv – oavsett om det handlar om att orka upp på morgonen eller att fatta beslut som påverkar min framtid.

Frihet är en slags gåva som vi måste hantera rätt. Kanske är det just däremellan den verkliga friheten finns: inte i att göra vad vi vill, utan i att ta ansvar för det vi gör.