Feedback på min krönika

Jag tycker din krönika är riktigt bra och rolig att läsa! Har gått igenom den rent språkligt och skriver lite rättningar och förslag på förbättringar:

Vad lång du har blivit!

Det är någonting alldeles speciellt med släktträffar. Det är bara några få gånger om året hela tjocka släkten samlas, men ungefär samma innehåll har de [omformulera..innehåll låter konstigt...vad syftar 'de' på?]. Man träffas, umgås och äter mat tillsammans. Men för oss barn [eftersom du pratar också om tonåringar kan du kanske lägga till: 'och unga'] finns det en viktig detalj som man inte får glömma. För vad vore en släktträff utan kommentarer som “Vad lång du har blivit”, ”När vi såg [sågs] sist var du mycket kortare”, ”Nu är du nästan längre än mig”? Ingenting [?].

Som tonåring är det något som nästan alla får gå igenom. Man blir ett offer för släktingarnas pikar [Alternativ: kommentarer] om ens längd, det är alltid någon [som] ska berätta för oss att vi har vuxit på längden (som om vi inte visste det?). Det är nästan som en oskriven regel. Man hinner knappt komma in genom dörren (till släktkalas) förrän någon har slängt iväg en kommentar om hur lång man har blivit. Det är dem [de] där fem orden som ständigt förföljer en. Vad. Lång. Du. Har. Blivit. Som vanligt spelar man med. Jag själv går på automatik varje gång jag hör en släkting säga mitt namn och ordet längd i samma mening. Man nickar och ser glad ut helt enkelt. Fast innerst inne vill man slå någon [Mindre aggressivt alternativ:...vill man bara skrika rakt ut]. (Det blir tjatigt att höra samma mening om och om igen. Man vill) [Testa att ta bort det som finns i parantesen)] Skrika att man är mentalt efterbliven [byt mot mindre offensivt exempel]  om man är [blir] chockad varje gång ett barn har växt några centimeter på längden. Men det gör man såklart inte, [man] bara nickar och ler.

Det är så många frågor som dyker upp varje gång detta scenario uppstår. Har släktingarna glömt att alla barn växer? Varför får dem [de] det att låta som om att det är en chockerande upptäckt att jag har växt [Alternativ: vuxit] på längden? Förväntade dem [de] sig att jag skulle vara lika lång år efter år? 
”Jasså Andrea, du har växt i år IGEN, helt sjukt [låter mer som något en tonåring säger, inte en äldre släkting], chockerande.” Eller vad är det som försiggår i deras huvuden varje gång de väljer att yttra sig om min längd? 
Det är något jag aldrig kommer att få veta [Alternativ: förstå (du kan ju faktiskt veta ifall du frågar liksom...).

Det är ungefär som när det är [Alternativ: vid] nyår. Även fast man vet att åren går och att år 2018 kommer efter 2017 så blir man [folk (du använder 'man' många gånger i texten när du syftar på dig  själv, men här vill du visa på ytterligare ett exempel där du tänker logiskt och det är andra som tänker konstigt] lika chockad[e] varje gång. 
“Tänk att det är 2018 nu, fatta vad sjukt”, “VA är det 2018, Gud [Alternativ: guuuud (jag tror inte att Gud borde stavas med stort G då det i detta fall inte används för att hedra Gud)] vad konstigt det låter”
Som om det vore någon överraskelse [en överraskning] att 2017 plus ett är lika med 2018. Men lika chockad blir man [folk] varje år. 
Lika chockad[e] blir släktingarna varje släktträff, fast dem [de] vet att det varken kommer vara 2017 för alltid eller att jag kommer var 135cm [135 cm] för alltid.

Jag förstår självklart att släktingarna inte menar något illa med dessa uttalanden, men rädslan finns fortfarande där. Rädslan av att bli en av dem. Tänk om jag också kommer stå och gapa av häpnad för att mina barnbarn har växt när jag är en senil tant som bor på ålderdomshemmet. Det får bara inte hända.[!]

Otroligt tack till feedbacken!