Hur fungerar baser?

Det som kanske förvirrar här är att författarna blandar två olika syra-bas-begrepp.

Det första som beskrivs är definitionen av en syra och en bas enligt Brønsted–Lowrys syra-bas-teori. I denna definieras en syra som ett species som kan donera vätejoner till andra species som kallas för baser. Enligt denna teori är en stark syra ett species som är mycket benäget att donera sina vätejoner (t.ex. väteklorid, HCl i vattenlösning) och en stark bas ett species som är mycket benäget att ta upp vätejoner (t.ex. sulfidjonen S^2- i vatten).

Du kanske märker att det jag skriver om starka baser här inte stämmer överens med det de skriver. Det beror på att de av någon konstig anledning plötsligt byter definition till Arrhenius syra-bas-definition. Enligt denna är en bas ett species som höjer pH-värdet i en vattenlösning genom att bistå med hydroxidjoner (OH^-).

Enligt Arrhenius definition är alltså NaOH en stark bas (dissocierar fullständigt i vatten), medan den inte är en bas överhuvudtaget enligt Brønsted–Lowrys definition.

Den feta texten är lite felaktig. Svaga baser består inte av joner från början, utan av molekyler. Ammoniak (NH₃) är ett exempel. När ammoniakmolekylerna hamnar i vatten vill de ta upp vätejoner från vattenmolekylerna:

NH₃ + H₂O → NH₄⁺ + OH⁻

För varje ammoniakmolekyl som reagerar bildas alltså en hydroxidjon.

Men alla ammoniakmolekyler reagerar inte, utan bara en del av dem. Därför bildas det inte så många hydroxidjoner, och det är därför ammoniak är en svag bas.

Starka baser däremot innehåller hydroxidjoner redan från början, precis som du skriver – alltså innan de löses i vatten. Ett vanligt exempel är natriumhydroxid. Det är en jonförening av positiva natriumjoner och negativa hydroxidjoner. När den löses i vatten delas den helt upp i joner. Det bildas en hydroxidjon för varje formelenhet av natriumhydroxid. Det blir alltså många hydroxidjoner i lösningen, och det är därför natriumhydroxid är en stark bas.

Men det bildas inga ytterligare hydroxidjoner – alla kommer från natriumhydroxiden.

Den positiva jonen i en stark bas är alltid en metalljon, och den negativa jonen är förstås alltid en hydroxidjon.

Men för att förtydliga är ammoniak inte en bas i samma bemärkelse som natriumhydroxid; de är baser enligt olika basbegrepp. Det är viktigt att komma ihåg. Jag tycker det blir förvirrande att blanda definitioner så här utan att klargöra att man gör det, även om det är ganska vanligt.

Varför finns det så många olika förklaringar/teorier? Är detta inte fastställd kunskap? Vad är det jag ska förlita mig på när jag studerar?

Jag förstår inte riktigt frågan.

Det råkar bara finnas flera olika definitioner av begreppen, så det är bra om vi förtydligar vilken definition vi använder. Det rör sig om olika modeller där man (dumt nog) råkar använda samma begrepp för olika saker.

Ofta framgår det av sammanhanget vilken definition man använder. Om någon påstår att "natriumhydroxid är en stark bas" är det entydigt att han menar Arrhenius basdefinition, eftersom natriumhydroxid inte är en bas i Brønsted–Lowry-bemärkelsen.

Jag vågar påstå att på grundskolenivå kan du bortse från det som naytte säger, och bara använda mitt förtydligande av det fetstilta i din fråga.

Jag ville bara förtydliga att författaren av texten som postades i #1 plötsligt bytte definition utan att säga något.

I den icke-fetstilta delen står det att "baser är den kemiska motsatsen till syror" och i den fetstilta att "starka baser innehåller hydroxidjoner från början".

Det senare är inte en bas i den första bemärkelsen, och jag trodde att det kanske var det som orsakade förvirring. Men om du tycker att det verkar för krångligt, @h_09, kan du gott bortse från det jag har skrivit här.