Konjunktivformerna
Jag tycker det är synd att de fina konjunktivformerna börjar försvinna från vårt språk. Konditionalis är inte alls lika poetiskt vackert och måste dessutom uttryckas med två ord skulle + verb.
Vad tycker ni om konjuktivformerna och vilka av dem använder ni fortfarande?
Jag försöker hålla liv vid
vore (skulle vara), finge(skulle få), funnes (skulle finnas) , ginge(skulle gå), flöge(skulle flyga). bleve(skulle bli)
Varför tror ni att den här förändringen sker? Det måste ju vara mer otympligt med en sammansatt verbform än en ensam verbform, om man vill att språket ska få ett flyt?
De har börjat försvinna under ett halvsekel, men om du menar att de inte är totalt utdöda håller jag med dig. Jag använder dem när jag tycker det passar. Jag tror det är många som inte har en aning om dem. Det går bra utan dem, så jag tycker inte det egentligen är någon lucka i dagens svenska. Efter "om" går det oftast bra med bara preteritum, utan "skulle".
Flöge har jag nog aldrig vare sig sett eller använt. De andra kan förekomma i mitt språk, men inte så ofta. Vore och funnes är nog rätt vanliga.
Vad sägs om presens konjunktiv? En sådan form använde jag för ett par decennier sedan, men jag minns inte vilken. Jag har nog inte sett till dem alls på lika länge (utom i fraser som "han leve" osv.)
Konjunktiven är så borta från svenskan att jag tror att det största problemet med att använda den är helt enkelt att folk inte förstår vad orden betyder. Vore förekommer definitivt i dagligt tal, finge har jag sett enstaka gånger och de övriga formerna har jag aldrig sett användas i något verk från det nuvarande millenniet. Skulle jag skriva en text med flöge och bleve skulle jag bli förvånad om läsaren förstod vad jag försökte förmedla.
Om jag skulle använda konjunktiv på en daglig basis skulle jag också vilja kunna använda alla verb i konjunktiv. Jag har ingen aning om några regler för hur jag tar fram konjunktivformen för ett verb och jag vet inte heller hur jag ens skulle kunna slå upp konjunktivformerna. Det gör det helt enkelt för jobbigt att använda konjunktiven (med undantag för vore) eftersom jag, och de flesta som jag talar med eller skriver till, inte kan formerna utantill.
Varför det blivit så här tror jag beror på att språk ofta utvecklas till att ha mindre komplicerad grammatik. Latin har sex kasus, tyskan har fyra och svenskan har två. Tyskan har personböjda verb, svenskan har det inte. Tyskan har tre genus, svenskan har två, o.s.v. Allmänt ser man att det som kräver att man skall kunna en massa olika former av samma ord tenderar att suddas ut mer och mer. På samma sätt tror jag det är med konjunktiven. Det är förvisso fler stavelser att skriva "skulle + infinitiv", men då behöver man bara använda infinitivformen av verbet som man redan kan, istället för att lägga en konjunktivform på minnet.
Installera appen SAOL och skriv in verbet så presenteras existerande konjunktivformer. Även appen Svensk ordbok är bra. Båda tillhandahålls av Svenska Akademien och är gratis.
Joachim
Tysk som i vandrade 1968
mittendorf skrev:Installera appen SAOL och skriv in verbet så presenteras existerande konjunktivformer. Även appen Svensk ordbok är bra. Båda tillhandahålls av Svenska Akademien och är gratis.
Joachim
Tysk som i vandrade 1968
Annars kan man gå in på svenska.se, det är precis samma sak! :)
Men de har dock bara konjunktiv på vissa verb, t.ex "få" har det (finge), men t.ex "springa" har det inte trots att alla andra böjningar finns med.
På engelska Wiktionary har de dock konjunktiv på ALLA verb: https://en.wiktionary.org/wiki/springa#Swedish (svenska Wiktionary har det dock inte.)
Det bör dock påpekas att "rena" konjunktivformer (alltså utan hjälpverb) inte är lika vanliga i svenskan som i tyskan eller andra språk (spanska?). Egentligen är de enda rena konjunktivformerna som vi använder regelbundet "vore" och "hade", såvitt jag kan tänka mig.
När vi ändå jämför med andra språk vill jag ta upp att jag upplever att vore används mycket mer på engelska än på svenska, och jag tror det beror på lathet. Vore på engelska är were, alltså en stavelse. För svenskar blir det obekvämt att köra två stavelser, så vi bara säger var överallt.
Jag skiljer definitivt på "vore" och "var" även i tal, men jag kanske bara är lite färgad av tyskan.
Om jag, bara ett under ögonblick, tillåts vara en "man screaming at clouds", så vill jag påstå att ungdomens språkkunskaper allmänt är helt horribla idag. Med det vill jag föreslå att en möjlig anledning till att även de vanliga konjunktivformerna faller ur bruk är att folk inte ens vet att de finns.
Jag tycker både presens och preterium konjunktiv är otroligt vackra och lingvistiskt underhållande att leka med, och ibland kan möjliggöra väldigt träffsäkra formuleringar. Men, handen på hjärat, fyller konjunktiv en så himla central funktion i ett språk? I andra vågskålen finns ju det som AlvinB lyfter, nämligen att förenkling har ett värde i sig. För ett litet land som Sverige, som är helt beroende av internationella kontakter, finns det klara fördelar med att ha ett språk som är lätt att tillägna sig.
I just fallet med konjuktiv lutar jag åt att fördelarna med den pågående förenklingen antagligen uppväger nackdelarna. (För andra pågående förändringar, såsom sönderfallet av de/dem-distinktionen, är jag inte lika övertygad om att fördelarna överväger nackdelarna.)
Men, handen på hjärat, fyller konjunktiv en så himla central funktion i ett språk?
Det beror väl på vad man värderar. Som du nämner går ju vissa nyanser och möjliga formuleringar förlorade, vilket jag anser vara en form av språkrikedom som går förlorad. För övrigt står ju engelskan redan till förfogande vad gäller internationella kontakter så det är ju synd om svenskan ska förfalla till fördel för något som engelskan redan möjliggör.
Jag är ganska fundersam kring varför sådana här språkliga förenklingar äger rum överhuvudtaget. Ibland har det ju funnits politiska motiveringar (t.ex. du-reformen där man ville "demokratisera" språket), men i majoriteten av fall som jag kan komma på har förenklingarna inte haft någon tydlig orsak.
Exempelvis har det ju blivit ganska vanligt att folk inte ens i tal kan skilja på subjekts- och objektsformen av vissa pronomina ("hon slog han") eller inte kan böja verb ordentligt ("jag skärde mig i fingret", "jag smörjde in händerna"). I vissa fall har jag till och med hört vuxna svenskar som inte ens kan använda vissa (ganska vanliga) substantiv med rätt genus.
Är det bara det typiska "sociala medier" som är boven här eller varför äger dessa förändringar ens rum? Observationen "språk tenderar till att förenklas" räcker inte riktigt som förklaring för mig för den förklarar inte hur språken kunde bli så komplicerade från början om de alltid tenderar mot förenkling.
naytte skrev:Exempelvis har det ju blivit ganska vanligt att folk inte ens i tal kan skilja på subjekts- och objektsformen av vissa pronomina ("hon slog han")
Är det bara det typiska "sociala medier" som är boven här eller varför äger dessa förändringar ens rum?
En teori jag håller varmt om hjärtat - som någon som stör sig enormt på panDEMin - är att folk lärde sig i skolan: De är subjekt, dem är objekt, men det går bra att använda dom i båda fallen. Folk skriver dom på mobilen, sen kommer Autocorrect och säger: nej, dem!
Och nu säger folk dem till precis allt. Till er som gör det, er kan kanske förstå varför mig stör mig på att er konstant använder objektform om er läser den här meningen.
naytte skrev:Jag är ganska fundersam kring varför sådana här språkliga förenklingar äger rum överhuvudtaget. Ibland har det ju funnits politiska motiveringar (t.ex. du-reformen där man ville "demokratisera" språket), men i majoriteten av fall som jag kan komma på har förenklingarna inte haft någon tydlig orsak.
Exempelvis har det ju blivit ganska vanligt att folk inte ens i tal kan skilja på subjekts- och objektsformen av vissa pronomina ("hon slog han") eller inte kan böja verb ordentligt ("jag skärde mig i fingret", "jag smörjde in händerna"). I vissa fall har jag till och med hört vuxna svenskar som inte ens kan använda vissa (ganska vanliga) substantiv med rätt genus.
Är det bara det typiska "sociala medier" som är boven här eller varför äger dessa förändringar ens rum? Observationen "språk tenderar till att förenklas" räcker inte riktigt som förklaring för mig för den förklarar inte hur språken kunde bli så komplicerade från början om de alltid tenderar mot förenkling.
Jag är verkligen ingen språkvetare, så förhoppningsvis kan någon mer kunnig ge en bättre utläggning, men jag tror inte att det direkt är någon naturlag att språk förenklas över tid.
Däremot är språkutövare till sin natur lata, vilket bland annat leder till att man gärna förkortar och ändrar uttalet så att orden ligger bättre i munnen och går enklare och snabbare att säga. Detta driver förändringar som ibland, på vissa sätt, gör språket enklare, men det kan också göra språket mer komplext på andra sätt.
Två exempel taget lite fritt från minnet (lite fler detaljer och referenser finns på Wikipedia):
- De nordiska språkens bestämdhetssuffix -en/-et verkar ha uppkommit genom att de fornnordiska orden (h)inn/in/it (för maskulinum/femininum/neutrum) som bettyde ungefär "den" (jmfr. med uttrycket "hin onde" för djävulen) smälte ihop med substantiv i uttryck som maðr inn gamli (den gamla mannen) eller hús it gamla (det gamla huset).
- Passiv-s verkar ha uppkommit genom att pronomenet sik (föregångare till "sig") smälte ihop med verbet i uttryck som opna sik (öppna sig) som blev opnas, och slutligen öppnas. Se den här artikeln från ISOF för mer diskussion.
Båda dessa är exempel på hur uttalsförenklingar har drivit fram nya grammatiska konstruktioner, som man kan argumentera för har ökat svenskans komplexitet.
Mer generellt är detta exempel på grammatikaliseringar, där ord som från början hade en mer konkret betydelse på olika sätt omvandlas till mer abstrakta grammatiska markörer (här är en kul artikel där "brukar", "att" och "kanske" diskuteras som exempel). Det verkar vara ett hyfsar vanligt fenomen, som nog har flera förklaringar. Det har långt ifrån alltid med uttalförenkling att göra, utan verkar även drivas av människans förkärlek för abstraktion och generalisering. Oavsett vad det beror på så verkar det vara en viktig mekanism för hur grammatisk komplexitet kan uppkomma.
naytte skrev:Exempelvis har det ju blivit ganska vanligt att folk inte ens i tal kan skilja på subjekts- och objektsformen av vissa pronomina ("hon slog han") [...]
Just det exemplet håller jag inte med om att det skulle vara något tecken på språkligt förfall.
Användningen av "han" som ackusativform av det personliga pronomenet "han" går tillbaka hela vägen till fornsvenskan, där pronomenet "hann" böjdes som "hann" i ackusativ och "hánum" i dativ. När akkusativ och dativ sedan började flyta ihop i svenskan under medeltiden så hanterade olika dialekter objektformen olika. I standardsvenskan blev det "honom" som kom att bli den standardiserade objektsformen, men det verkar ha varit rätt godtyckligt, eftersom man valde akkusativformen för andra pronomen som "jag" och "du" (som böjdes ek/mik/mér respektive þú/þik/þér i nominativ, ackusativ och dativ i fornnordiskan). Se tabellen här.
Så när någon säger att "hon slog han" så handlar det, åtminstone i vissa fall, om att personen påverkas av en dialekt där ackusativformen "han" har lyckats överleva statliga klåfingriga standardiseringsförsök hela vägen till våra dagar. Som dialektfantast tycker jag att det är något som bör firas, snarare än att avfärdas som språklig inkompetens! ^_^
För att testa den här fornnordiska, dialektala förklaringen kan man prova att lyssna efter om personen också säger "hon slog 'na" om den som blev slagen är en kvinna, eftersom "hon" böjdes "hana" (förkortat 'na) i ackusativ på fornnordiska, och än i dag böjs så i vissa dialekter. Om personen däremot säger "hon slog hon" kan jag hålla med om att det ligger närmare till hands att börja tala om språkligt förfall...
Mer om objeksformer av han och hon diskuteras i den här essän på ISOF:s hemsida.
