4 svar
69 visningar
Janellia 47
Postad: 23 sep 2019 Redigerad: 23 sep 2019

Krönika åk 9

Hej, jag undrar om man skulle kunna få lite kommentarer på denna krönikan?

Vad finns att förbättra?

"Vem är där för dig när det plötsligt händer? Är det garanterat att du kommer få den hjälp som du behöver, eller kommer omgivningen att leva vidare i sin egen värld samtidigt som det är just din värld som behöver deras uppmärksamhet och tid?

Med en kall Zingo i ena handen och ett kort kvitto i den andra så scannar jag kvittot vid grinden efter snabbkassorna. Min vän som hade hängt med för att handla har dumt nog valt att istället betala genom de manuella kassorna, så jag gör mig beredd på att få vänta i vad som kommer att kännas som en evighet. Till min lättnad så ser jag en stol som står längs väggen mittemot varu-banden efter kassorna. Bredvid stolen som jag spanat in står en till stol där en betydligt mycket äldre dam sitter. Damens ansikte ser mycket bekymrat ut och oroligt så sitter hon och ser på en man som sitter på bänken i slutet av rullbanden vid kassorna. Hon säger till mig att gå fram och försöka hjälpa honom sätta sig i stolen som konstigt nog stod bredvid honom.

Ofrivilligt tar jag en paus från mitt sippande på den läskande Spriten som sticker i näsan av kolsyran. Denna man, som jag antar är kvinnans make, ser ut att vara väldigt trött och skakig i hela kroppen. När jag går fram till honom så viftar han med sina trötta armar bort mig och detta får mig att ge upp.

Jag beger mig tillbaks till min stol och sekunden jag sätter mig så ser jag i mannens ögon att han försvinner från sin egen kropp. Han faller långsamt men utan motstånd ned från bänken och ner på den kalla marken av släta stenskivor. Efter några sekunders förvirring går en av Coops personal snabbt fram. Kvinnan i stolen bredvid svamlar om att hon förr alltid kunde hjälpa till, men att hon nu inte kunde det på grund av sin ålder. Dessa sekunder av förvirring var det som att omgivningen blev överbelastad av situationen och ingen vågade eller visste vad de skulle göra. Efter att den anställda gått fram var det fler och fler som hjälpte till och snart vaknade mannen till igen.

Som en flock får gjorde alla, förutom den anställda som gått fram, som de andra i deras omgivning.

Anledningen till att denna händelse var på sätt och vis skrämmande var att när jag såg mannen ligga där med svett rinnandes från pannan och ner över ögonen, så kunde jag inte låta bli att tänka på min egen morfar. Det skulle lika gärna kunnat ha varit han som hade glömt att dricka vatten och blev uttorkat på sitt Ica i Nacka. Skulle någon tveka då med? Skulle samma få antal sekunder där ingen gör något uppstå där med? Men som tur var så har vi människor som den anställda på Coop. Människor som ser vad som behöver göras och gör det. Denna människa är nu min nya förebild. Någon som agerar utan att tänka på om man borde eller inte.

Under dessa sekunder av förvirring så kändes det som att alla behövde flytta sitt medvetande. Flytta sig själva till situation och komma ut ur sin egen värld. En kvinna i kön var i sin egen värld där det enda hon hörde var sin unge som tjatade om att hon ville ha glass. Jag behövde flytta mig mentalt från min kalla Zingo. I detta ögonblick var det tyvärr Zingon som var det absolut viktigaste för mig, liksom det viktigaste för kvinnan i kassan var att förklara för sitt barn att de redan hade ätit en glass idag. Men den anställda och kvinnan bredvid mig, de var redan där mentalt. De behövde inte flytta sig från sig själva till situationen. För dem var omgivningen deras läsk på en varm sommardag.

Detta ger mig på sätt och vis hopp. Hopp för att om jag eller någon jag känner någon gång kommer drabbas av något sådant här så finns det förhoppningsvis människor som den coopanställda där. Men jag blir även på sätt och vis rädd eftersom jag alltid har trott att alla skulle springa fram och hjälpa på nolltid, om något sådant här skulle hända. Jag har nu insett att när man lever för mycket i sig själv så kan det vara en fara för omgivningen."

Tacksam för hjälp!

Jag tycker du skrivit en bra krönika. Bra miljöbeskrivningar och du bygger upp en fin dramaturgi som går att leva sig in i. Ett bra valt tydligt ämne med en bra personlig historia till som du kopplar ihop bra.

Det man kan känna när man läser är att det tar väldigt långt tid och mycket plats att berätta hela historian som du beskriver som sedan leder fram till dina tankar och din slutpoäng. Det man kan göra är att antingen förkorta historien något eller så kan du göra så att du strukturerar om lite och lägger in lite av det du skriver om längre ner mellan delarna av historien. Exempelvis kan du mitt i historien efter de första styckena lägga in dina funderingar kring varför ingen verkade vilja hjälpa mannen eller ville eller vågade ingripa. Därefter kan du lägga "lösningen/slutet" på historien hur den anställde sedan kommer fram och sedan fler hjälper till. Och sedan avsluta med de egna tankarna där du återfår din tro på mänskligheten och att det finns goda krafter och hur den personen blir din förebild. Då tror jag du får till en ännu bättre dramaturgi när du inte direkt avslöjar hur det hela slutar samt hoppar mellan det du betraktade i affären och dina egna tankar när du sitter och skriver.

Ett tips också om du vill få in en koppling till samhällsnivån eller större perspektiv kan vara att i slutet ta in ordet "civilkurage" som är det du beskriver nämligen att man står upp för människor och det som är viktigt även om ingen annan gör det samt att hjälpa till trots att man själv offrar av sin tid. Då kan man kommentera något om att det vore bra om vi kunde skapa ett sådant samhälle med högre civilkurage där vi ställer upp för varandra och att detta skulle leda till goda effekter gör alla i samhället eller dylikt kanske?

Jonto 1937 – Gy-lärare (Ty)
Postad: 23 sep 2019 Redigerad: 23 sep 2019

Jag lägger under spoilern också i en korrigering av några små språkliga förbättringsförslag som jag lagt in med fetstil. Tryck på "Visa" knappen så kommer det upp:. Det handlar framför allt om att försöka och inte börja meningar med "Men".

Visa spoiler

"Vem är där för dig när det plötsligt händer? Är det garanterat att du kommer få den hjälp som du behöver, eller kommer omgivningen att leva vidare i sin egen värld samtidigt som det är just din värld som behöver deras uppmärksamhet och tid?

Med en kall Zingo i ena handen och ett kort kvitto i den andra så scannar jag kvittot vid grinden efter snabbkassorna. Min vän som hade hängt med för att handla har dumt nog valt att istället betala genom de manuella kassorna, så jag gör mig beredd på att få vänta i vad som kommer att kännas som en evighet. Till min lättnad så ser jag en stol som står längs väggen mittemot varu-banden efter kassorna. Bredvid stolen som jag spanat in står en till stol där en betydligt mycket äldre dam sitter. Damens ansikte ser mycket bekymrat och oroligt ut. Hon sitter och tittar på en man som sitter på bänken i slutet av rullbanden vid kassorna. Hon säger till mig att gå fram och försöka hjälpa honom att sätta sig i stolen som konstigt nog stod bredvid honom.

Ofrivilligt tar jag en paus från mitt sippande på den läskande Spriten som sticker i näsan av kolsyran. Denna man, som jag antar är kvinnans make, ser ut att vara väldigt trött och skakig i hela kroppen. När jag går fram till honom så viftar han med sina trötta armar bort mig och detta får mig att ge upp.

Jag beger mig tillbaks till min stol och sekunden jag sätter mig så ser jag i mannens ögon att han försvinner från sin egen kropp. Han faller långsamt men utan motstånd ned från bänken och ner på den kalla marken av släta stenskivor. Efter några sekunders förvirring går en av Coops anställda snabbt fram. Kvinnan i stolen bredvid svamlar om att hon förr alltid kunde hjälpa till, men att hon nu inte kunde det på grund av sin ålder. Dessa sekunder av förvirring var det som att omgivningen blev överbelastad av situationen och att ingen vågade eller visste vad de skulle göra. Efter att den anställda gått fram var det fler och fler som hjälpte till och snart vaknade mannen till igen.

Som en flock får gjorde alla, förutom den anställda som gått fram, som de andra i sin omgivning.

Anledningen till att denna händelse var på sätt och vis skrämmande var att när jag såg mannen ligga där med svett rinnandes från pannan och ner över ögonen, så kunde jag inte låta bli att tänka på min egen morfar. Det skulle lika gärna kunnat ha varit han som hade glömt att dricka vatten och blev uttorkad på sitt Ica i Nacka. Skulle någon tveka då också? Skulle samma få antal sekunder där ingen gör något uppstå där också? Men som tur var så har vi människor som den anställda på Coop, människor som ser vad som behöver göras och gör det. Denna människa är nu min nya förebild, någon som agerar utan att tänka på om man borde eller inte.

Under dessa sekunder av förvirring så kändes det som att alla behövde flytta sitt medvetande, flytta sig själva till situationen och komma ut ur sin egen värld. En kvinna i kön var i sin egen värld där det enda hon hörde var sin unge som tjatade om att hon ville ha glass. Jag behövde flytta mig mentalt från min kalla Zingo. I detta ögonblick var det tyvärr Zingon som var det absolut viktigaste för mig, liksom det viktigaste för kvinnan i kassan var att förklara för sitt barn att de redan hade ätit en glass idag. Den anställda och kvinnan bredvid mig däremot, de var redan där mentalt. De behövde inte flytta sig från sig själva till situationen., utan för dem var omgivningen deras läsk på en varm sommardag.

Detta ger mig på sätt och vis hopp. Hopp för att om jag eller någon jag känner någon gång kommer drabbas av något sådant här så finns det förhoppningsvis människor som den coopanställda där. Jag blir även på sätt och vis dock rädd eftersom jag alltid har trott att alla skulle springa fram och hjälpa på nolltid, om något sådant här skulle hända. Jag har nu insett att när man lever för mycket i sig själv så kan det vara en fara för omgivningen."

Janellia 47
Postad: 23 sep 2019
Jonto skrev:

Jag lägger under spoilern också i en korrigering av några små språkliga förbättringsförslag som jag lagt in med fetstil. Tryck på "Visa" knappen så kommer det upp:. Det handlar framför allt om att försöka och inte börja meningar med "Men".

Visa spoiler

"Vem är där för dig när det plötsligt händer? Är det garanterat att du kommer få den hjälp som du behöver, eller kommer omgivningen att leva vidare i sin egen värld samtidigt som det är just din värld som behöver deras uppmärksamhet och tid?

Med en kall Zingo i ena handen och ett kort kvitto i den andra så scannar jag kvittot vid grinden efter snabbkassorna. Min vän som hade hängt med för att handla har dumt nog valt att istället betala genom de manuella kassorna, så jag gör mig beredd på att få vänta i vad som kommer att kännas som en evighet. Till min lättnad så ser jag en stol som står längs väggen mittemot varu-banden efter kassorna. Bredvid stolen som jag spanat in står en till stol där en betydligt mycket äldre dam sitter. Damens ansikte ser mycket bekymrat och oroligt ut. Hon sitter och tittar på en man som sitter på bänken i slutet av rullbanden vid kassorna. Hon säger till mig att gå fram och försöka hjälpa honom att sätta sig i stolen som konstigt nog stod bredvid honom.

Ofrivilligt tar jag en paus från mitt sippande på den läskande Spriten som sticker i näsan av kolsyran. Denna man, som jag antar är kvinnans make, ser ut att vara väldigt trött och skakig i hela kroppen. När jag går fram till honom så viftar han med sina trötta armar bort mig och detta får mig att ge upp.

Jag beger mig tillbaks till min stol och sekunden jag sätter mig så ser jag i mannens ögon att han försvinner från sin egen kropp. Han faller långsamt men utan motstånd ned från bänken och ner på den kalla marken av släta stenskivor. Efter några sekunders förvirring går en av Coops anställda snabbt fram. Kvinnan i stolen bredvid svamlar om att hon förr alltid kunde hjälpa till, men att hon nu inte kunde det på grund av sin ålder. Dessa sekunder av förvirring var det som att omgivningen blev överbelastad av situationen och att ingen vågade eller visste vad de skulle göra. Efter att den anställda gått fram var det fler och fler som hjälpte till och snart vaknade mannen till igen.

Som en flock får gjorde alla, förutom den anställda som gått fram, som de andra i sin omgivning.

Anledningen till att denna händelse var på sätt och vis skrämmande var att när jag såg mannen ligga där med svett rinnandes från pannan och ner över ögonen, så kunde jag inte låta bli att tänka på min egen morfar. Det skulle lika gärna kunnat ha varit han som hade glömt att dricka vatten och blev uttorkad på sitt Ica i Nacka. Skulle någon tveka då också? Skulle samma få antal sekunder där ingen gör något uppstå där också? Men som tur var så har vi människor som den anställda på Coop, människor som ser vad som behöver göras och gör det. Denna människa är nu min nya förebild, någon som agerar utan att tänka på om man borde eller inte.

Under dessa sekunder av förvirring så kändes det som att alla behövde flytta sitt medvetande, flytta sig själva till situationen och komma ut ur sin egen värld. En kvinna i kön var i sin egen värld där det enda hon hörde var sin unge som tjatade om att hon ville ha glass. Jag behövde flytta mig mentalt från min kalla Zingo. I detta ögonblick var det tyvärr Zingon som var det absolut viktigaste för mig, liksom det viktigaste för kvinnan i kassan var att förklara för sitt barn att de redan hade ätit en glass idag. Den anställda och kvinnan bredvid mig däremot, de var redan där mentalt. De behövde inte flytta sig från sig själva till situationen., utan för dem var omgivningen deras läsk på en varm sommardag.

Detta ger mig på sätt och vis hopp. Hopp för att om jag eller någon jag känner någon gång kommer drabbas av något sådant här så finns det förhoppningsvis människor som den coopanställda där. Jag blir även på sätt och vis dock rädd eftersom jag alltid har trott att alla skulle springa fram och hjälpa på nolltid, om något sådant här skulle hända. Jag har nu insett att när man lever för mycket i sig själv så kan det vara en fara för omgivningen."

Tack så otroligt mycket för din hjälp, det uppskattas verkligen! Men jag vet ej exakt hur jag ska få med ordet civilkurage i texten, skulle det kunna vara precis där vid sista stycket eller har du några bättre förslag?

Du måste såklart inte få med det, det var mest ett tips. Ibland brukar de uppskatta för högre betyg om man sätter saker i ett större perspektiv. Ja men det passar väl bra i sista stycket i så fall som någon slags slutsats som speglar din krönika.

Svara Avbryt
Close