8 svar
62 visningar
daria 44
Postad: 6 dec 2018 Redigerad: 6 dec 2018

Saga åk 7

Vi har fått en uppgift att skriva en saga och och jag skulle gärna uppskatta all hjälp, om det finns något jag kan förbättra, utveckla, ta bort eller några fel i grammatiken säga gärna till :) tack

 

Det var en gång, för länge, länge sedan i en liten by, där myller av folk trängs runtomkring en och det ständiga sorlet av röster överösts endast av de försäljare som ropar ut sina varor från sina stånd, bodde en ung man med drömmar och ett hopp och ett hopp om att ta sitt öde i egna händer och hitta sin väg.

 


En dag bestämde han att gå ut i soluppgången, lycklig och sorglös glad för att han hade fattat rätt beslut, glad för att kunna välja. Han var ung och livfull, självsäker icke längre rädd för nattens skuggor, han var säker på att ingenting kunde skrämma honom och hindra honom från att följa sina drömmar och sitt öde.

 


Dagen som kom efter klättrade solen högt upp på himlen och mannen fortsatte gå. Hans ben var icke längre lika energifulla men han gick ändå säkert med en måttlig och välmående takt och behällde sin styrka så att han kunde nå den platsen han önskade fram till kvällen. Eller så trodde han, att han skull kunna klara hela vägen under natten men det var inte så lätt.

 


Snart kom kvällen, himlen som hade nyss varit klarblå hade en snabbt skiftat färg och var en blandning av mörk blå och grå moln. Solen hade gömt sig bakom de tunga regnmoln som snabbt svepte över han. Förutom ljudet från vinden som slet i han så vardet tyst. Allt runt omkring dansade vilt till vindens takt. Mannen fortsatte att gå på den oavslutande vägen. Snart uppstod den mörka månen och pyttesmå stjärnor, spöklika skuggor som orsakades av månskenet som kröp längs hela vägen, men den resande bevarade minnet av den ljusa, vackra och strålande solen och lät inte skuggorna avleda eller skrämma bort honom. Han tänkte och hoppades att det var nästan borta, att han inte längre skulle se vägen mer än ett par fötter framför han och var försiktig i sina fotspår, på så sätt avvek han mörkret och skulle icke gå vilse. 

 


Den mörka tysta natten fortsatte samtidigt som mannen fortsatte framåt, men vägen bredde ut sig långt och därefter, blev nattem mörkare och mörkare och spöklika figurer blev större svartare och mer hemska.

 


Frost spreds sig över vägen, den varma, brännande solen på himlen var borta och mannens steg var inte längre energieska eller säkra, utan osäkra och försagda. Han huttrade av kyla, han hade inte förutsett att han skulle försätta att gå hela natten lång och därför var klädd i tunna kläder. Minnet av den ljusa solen i hans hjärta skiftade gradvis av den orädda, kalla månen och dem fruktansvärda skuggorna som hennes ljus gav liv till.

 


Mannen var desperat i timmar till fots, och det blev bara mörkare och kallare, vägen var inte över, och han hade sjunkit på knä av trötthet, oförmogen att fortsätta. Skuggorna skrämde honom, han blev rädd för allt, ara stjärnljuset gav honom ett svagt hopp, men stjärnorna var så långt borta att den sista hoppet försvann så fort som den kom.

Vandraren var desperat, alla de dumma planerna han hade gjort innan han gick på vägen, lev inte som han hade förväntat sig. Den svarta, kylande natten slutade aldrig, och han kunde inte längre gå framåt för mörkret var så tjockt och tätt att den lindande sig runt honom som en filt och drog ner honom, vägen var inte längre synlig.

 


Han visste icke vart han skulle gå, han var kall, uttmattad och förtivlad. Det var ingen väg ut, hans öde hade kastat honom där, i den eviga, kalla natten och hade övergivit honom för alltid.

 


Mannen sjönk på knä och grät med bittra tårar, han grät för sina förlörade drömmar, för hans misslyckade förhoppninigar och för hans svarta öde.

 


Han grät länge tills han inte hade några tårar kvar, och satt där ensam på vägen. 

 


Och plötsligt i en tår som var fallande ner för hans kind, såg han ett svagt ljus.

 


Han höjde huvudet övveraskat och tittade på horisonten framför honom. Aldrig tidigare hade han sett något så ljusare och vackrare, mer fantastiskt! Mnga gånger tidigare hade han sett en soluppgång, men han hade aldrig sett något så ljust, det var nästan som om han föddes och såg den för första gången med rena ögon. 

 


Det var hans soluppgång, hans ljus i mörkret för den kommande dagen. Mannen såg vägen igen, men en sak var säkert, det var inte över. Den sträckte sig långt borta, även bortom horisonten. Bara på natten kunde han inte se det på grund av bristen på tillräckligt ljus. 

 


Han stod upp och borstade av sig smutsen från marken, återigen var han livlig, levande igen, varm och förygrad av solen starka strålar och i hans hjärta sken en flamma av stor sanning, en inblick vägen gav honom

 


Efter den mörkaste och kallaste nätterna kommer du alltid att finna den finaste soluppgången. 

 


Han visste rdan att det skulle vara många dagar och många nätter att gå, men också att det fanns många vackra sacker, många sanningar och många insikter som väntar på vägen.

Rent allmänt har du för många stycken. Försök skriva ihop stycken som handlar om samma sak eller bygger på varandra annars känns det väldigt sönderhackat. Du är duktig på att tänka på att måla miljöbeskrivningar och känslor men se till så du använder ord som du vet vad de betyder.

 

I första stycket gör du en jättebra miljöbeskrivning men meningen är alldeles för lång. Du bör dela upp den ex. :

"Det var en gång, för länge, länge sedan i en liten by, där myller av folk trängs runtomkring en och det ständiga sorlet av röster överösts endast av de försäljare som ropar ut sina varor från sina stånd. I den byn bodde en ung man med drömmar och ett hopp och ett hopp om att ta sitt öde i egna händer och hitta sin väg.

(Stryk ett ord som kommit två gånger, hopp)

Stycke 2: Det heter: En dag bestämde han sig för att gå ut....

Orden lycklig, sorglös och glad betyder ju samma sak. Det är visserligen en retorisk "figur" att rada synonymer, men jag vet inte om det helt passar. 

Du skriver där också "glad för att kunna välja". För att välja vadå? Det får du kanske utveckla.

Du bör ofta tänka på att göra nya meningar  ex. vid

 "Han var ung och livfull, självsäker icke längre rädd för nattens skuggor. Han var också säker på att ingenting kunde skrämma honom och hindra honom från att följa sina drömmar och sitt öde."

 

Stycke 3: Du skriver "välmående takt". En tak kan inte vara välmående. En person kan vara välmående. Skriv kanske istället 

"med en måttlig men ganska frisk takt"

Verbet behålla böjs i dåtid "behöll"

 

Stycke 4: "mörkblå" ska vara sammansatt

Du skriver "Snart uppstod den mörka månen". Månen har alltid funnits där och aldrig varit där. Jag tror du menar "snart tittade den mörka månen fram"

"framför han" bör vara "framför honom" på modern svenska

man säger "avvek han från mörkret.

 

Jag går inte igenom alla stycken, men nu har du en del grejer att titta på och rätta till. Läs igenom och se om du själv kan hitta liknande fel/problem i texten men överlag tycker jag du är duktig på att skriva en sagotext. Du har gjort en bra så kallad anpassning till en texttyp med att få med många viktiga "sagodrag"

daria 44
Postad: 6 dec 2018

Hej! Tack för ditt svar jag uppskattar det verkligen. Jag tänkte att jag skulle kunna sätta ihop styckerna 10, 11 och 12 tillsammans, skulle det funka bra? Vad annat finns det jag kan förbättra? 

Tack :)

Bra text!

Jag hakade upp mig lite på första meningen:"Det var en gång, för länge, länge sedan i en liten by, där myller av folk trängs runtomkring en."
Om sagan inte handlar om tidsresor borde det vara "trängdes". Samma sak i resten av meningen. Tempus!
Alltså: trängdes, överöstes, ropade

Man kan argumentera för att byn fortfarande finns och att det NU myllrar av folk o.s,v. Men jag tror inte att det är det du menar eftersom resten av sagan fortsätter i "dåtid".

Läs igenom sagan, se om du tycker att meningarna flyter. De är inte nödvändigvis fel, men kanske lite omständiga.
T.ex: "Dagen som kom efter "  är inte fel, men är ett språkbruk som inte är konsekvent i hela sagan. "Dagen efter" eller "nästa dag" räcker bra.

Sen är det några slarvfel som "behällde" (som har med att hälla saker att göra, medan jag tror att de menar något som har med att "behålla" att göra, eller kanske bättre något som har med "bevara" att göra).

Laguna Online 1801
Postad: 7 dec 2018

"Den oavslutande vägen" låter mycket konstigt. Är det en översättning av engelska "endless"?

daria 44
Postad: 7 dec 2018

Hej! Tack för ditt svar, skulle det finnas något annat jag kan utveckla och förbättra?

Tack :)

daria 44
Postad: 4 dagar sedan

Ja, det är lite en översättning av engelska ordet ’endless’, men vilket annat ord skulle jag kunna använda? 

Tack :)

daria 44
Postad: 4 dagar sedan
Laguna skrev:

"Den oavslutande vägen" låter mycket konstigt. Är det en översättning av engelska "endless"?

 Ja, det är en översättning av engelska ordet "endless" skulle du kunna ge några tips på vilket annat ord jag skulle kunna använda. Tack :)

Jonto 842 – Gy-lärare (Ty)
Postad: 4 dagar sedan

oändliga vägen?

vägen utan slut?

Svara Avbryt
Close