theswagmaster är nöjd med hjälpen
theswagmaster 73
Postad: 20 maj 18:13

uppsats

hej, jag skiver en uppsats om hur flickor inte kan få utbildning i u-länder och ett av lösningarna på detta problem var att rika länder eller organisationer och unicef ska satsa pengar på dessa skolor. Det finns då många fördelar med detta men va finns det för nackdelar 

naytte 540
Postad: 20 maj 19:13

Att det kommer kosta mycket pengar är väl den uppenbara.

theswagmaster 73
Postad: 20 maj 20:17

ja självklart men hur påverkar det själva befolkningen eller landet negativt? Tänkte typ att det inte kommer att lösa roten av problem ut man bara kastar pengar till ett dysfunktionellt system vilket inte löser något långsiktigt

Huruvida det finns oundvikliga nackdelar kan jag inte uttala mig om, men det är en metod som har sina risker. Några aspekter du kan ta upp är: 

  • Innehållet i undervisningen: den som skänker pengar kan ställa krav på vad som får och inte får tas upp i undervisningen. Det kan vara krav som personer i vissa länder ser som positiva, exempelvis krav på sex- och samlevnadsundervisning för alla barn i skolan, men samma princip kan också användas i motsatt syfte, genom att exempelvis kräva att barnen inte ska få undervisning om preventivmedel, eftersom den organisation som skänker pengarna är emot utomäktenskapligt sex. Oavsett krav kommer det även att innebära att pengarna hålls över huvudet på det land eller område som behöver dem, vilket leder oss till,
  • Maktförhållanden: Ett rikt land har redan från början mer makt än ett fattigt land, och välgörenhet kan förskjuta denna maktbalans ännu mer snett. Ett land som behöver någon form av välgörenhet hamnar lätt i beroendeställning till det rikare landet. Dessutom är det lätt att mottagaren även blir beroende av det stöd som ges, vilket ytterligare förskjuter maktbalansen. Detta betyder inte att internationella satsningar på till exempel utbildning är dåliga, men det behövs en långsiktig planering, där mottagaren vill ta emot stödet, givaren vill betala för stödet, och en plan för hur stödet ska kunna fasas ut eller på andra sätt minska, så att mottagaren inte står handfallen om givaren en dag bestämmer sig för att sluta betala ut stödet. Det finns även risk att bistånd blir ett sätt att klappa personer i fattiga länder på huvudet, särskilt eftersom,
  • Människor i allmänhet är usla på statistik och framsteg: Människor i någorlunda rika länder har i allmänhet usla kunskaper gällande hur fattigdom ser ut i olika länder och områden. De flesta tänker att all fattigdom är extrem fattigdom, och i fattiga länder får flickor inte gå i skolan, barnen får inga vaccin, ingen har tillgång till rent vatten, och så vidare. Den bilden är sann, men i långt mycket färre fall än vi tror. Precis som att inte alla rika personer ligger och solar på sin egen privata lyxbåt och äter champagne, har alla personer som klassas som fattiga inte samma levnadsstandard. De flesta i världen lever någonstans kring mitten på inkomstskalan (kika gärna på Hans Roslings föredrag om du vill veta mer). Om den som betalar bistånd har helt fel syn på hur ett lands situation ser ut, är risken att den hjälp som ges inte gör någon nytta.

    För några år sedan lyssnade jag på ett föredrag av en person som arbetade för Sida, en myndighet som arbetar med internationellt utvecklingssamarbete och bistånd. Hen berättade hur de arbetade i olika länder i Afrika, och den enda bild av afrikanska länder som presenterades var "det är fattigt". Det fanns praktiskt taget ingen nyansering i den bilden, och alla biståndsprogram målades upp därefter – extrem fattigdom. När jag och några andra som lyssnade på föredraget  kände oss irriterade över att svenska myndigheter hade så dålig koll på vilka förutsättningar som fanns, kollade vi upp vilka projekt som Sida backade, och vi fick där se en klart mer rättvisande bild av Afrika och det utvecklingsarbete som fördes. Vi såg självklart bistånd till att minska extrem fattigdom, men också arbete för att stödja tillgången till preventivmedel, arbete mot antibiotikaresistens, rådgivning om säkra aborter, och stöd för att bygga kliniker som arbetar med barn- och mödravård. 

    Min poäng med denna anekdot är att det är otroligt viktigt att den som ger stöd är noggrann och lyssnar på den som tar emot stödet. Vilket stöd behövs, och hur kan det ges? När det gäller exempelvis sjukvård är det även viktigt att de boende i området har förtroende för de som arbetar inom sjukvården, och ett viktigt sätt att åstadkomma detta är att lokalbefolkningen driver och utgör majoriteten av sjukvården. Att bara flyga in lite personal från andra länder duger inte, varken i fråga om långsiktighet eller förtroende. Den sjukvård som byggs upp måste vara hållbar, och då krävs det att lösningen anpassas till den verklighet som finns där lösningen behövs. Om åttio procent av befolkningen bor på landsbygden, och särskilt om samma procent har svårt att transportera sig långa sträckor, då kan inte sjukvården vara koncentrerad till storstäderna. En gravid person som bor på landsbygden kan inte åka in till någon av landets största städer en gång i månaden för att delta i mödravård – då kommer de flesta gravida personer inte att kunna delta. Den mest avancerade sjukvården kanske måste vara central, det gäller nästan oavsett hur urbaniserat ett land är, men mindre avancerad sjukvård måste anpassas till vardagen. 
  • Ett annat orosmoln när det gäller att skänka pengar, är var pengarna hamnar. I svagdemokratiska länder måste den som skänker pengar, oavsett inriktning, vara noggrann med vem som får pengarna, och om det är möjligt kan det vara bättre att inte skänka pengar direkt, utan köpa det som behövs och skänka varorna/tjänsterna i sig. Det kräver dock ännu mer noggrann kommunikation. 

Det finns såklart fler potentiella nackdelar, men detta är några som kan vara värda att fundera över. Lycka till! :)

Svara Avbryt
Close