Lite grann?
Det som uttalas "lite grann" kan stavas antingen lite grann eller lite grand. Personligen är jag team det sistnämnda, då jag aldrig har förstått vad begreppet har med "granna saker" att göra. Däremot tycker jag att "grand" ser rätt fult ut i skrift eftersom det ligger en bit från talspråket (åtminstone där jag bor). Ibland skrivs orden ihop, vilket gör att det finns fyra olika sätt att skriva. Efter lite efterforskningar verkar det som att "grand" är den äldre formen, vilket senare har glidit över i "grann" då det är lättare att uttala. Kollar man i SAOL tycks de även rekommendera "grann"-formen.
Vilken stavningsform använder du?
Jag skriver också "lite grann", mest för att det speglas av uttalet och att inte lika många skulle reagera på den stavningen. Språkutveckling går alltid mot det hållet, att språket stavas mer och mer som det också låter. Alla stavningsreformer, exempelvis när vi skrotade "hv-", "v istället för f" m.m har gjorts i den andan.
Problemet idag tycker jag är att vi låter språket utvecklas organiskt utan tydliga pekpinnar eller rättesnören, mer än ytterst vaga rekommendationer från språkvårdsinstanser. Det blir upp till varje språkanvändare själv att avgöra, vilket på ett sätt kan verka skönt men det känns också svårt att förhålla sig vid skrivande av texter.
Generellt tycker jag om lite äldre stavningsformer. Det har för mig ett mer stilistisk värde, vilket gör att jag nog egentligen skulle vilja stava det "lite grand" men det brukar vara för att för många reagerar på det, så jag har slutat. Det var exempelvis ytterst få som förstod vad jag sa när jag försökte använda de gamla verbformerna "simma - sam - har summit".
Problemet idag tycker jag är att vi låter språket utvecklas organiskt utan tydliga pekpinnar eller rättesnören, mer än ytterst vaga rekommendationer från språkvårdsinstanser.
Tyvärr är de flesta språkvetarna hardcore deskriptivister á la "all svenska är lika rätt"... :(
Vi behöver fler som Sten Broman:
Om jag får gå ut på ett litet sidospår är jag generellt väldigt ledsen över att svenskan på 70-talet skulle bli så himla "demokratiskt", som man sade då. Man fick ju inte längre göra skillnad på folk och folk, och därmed förlorade vi väldigt mycket språklig nyans. Det hade varit jättecoolt att kalla en föreläsare för typ "fru professor Strandek" eller något i den stilen. Jag gillar inte att kommunikationen och institutioner har blivit så "personliga".
Samtidigt är väl det här med standardspråk ganska sentida, som modern svensk är det ganska svårt att förstå att det bara för ett par generationer sedan fanns varianter av svenska så olika standardsvenskan att de egentligen borde klassas som egna språk. "Ett språk är en dialekt med armé och flotta" är ju ett uttryck. Ja, jag tittar på dig älvdalskan (och även andra varianter som t.ex. överkaliska). Jag kan tycka att det är lite trist att många dialekter suddas ut till förmån för rikssvenskan, även fast jag själv inte har bidragit nämnvärt till motsatsen utan gärna ser att saker uttalas och skrivs på ett visst sätt. Däremot har väl sociolekten utvecklats rätt starkt, inom vissa samhällsgrupper finns ett språk så olikt rikssvenskan att det är ganska svårt att förstå.
Jag både säger och skriver lite grann. Dels för att jag inte ser någon vinning i att säga grand, men också för att om man vill följa originaluttrycket, betyder ju grand redan en väldigt liten mängd. Vad blir då lite grand? Extra lite?
Ärligt talat har jag svårt att se någon större vinning i att ha för många rättesnören när det gäller språk. Språk förändras, och i slutet av dagen är de till för att överföra information på ett effektivt sätt. Visst kan det finnas en viss vinning i att försöka upprätthålla någon slags bakåtkompabilitet, men inte till priset av att man ska förändra sitt vardagliga språk. Man kan säga lite grann och ändå känna till att det i gamla texter brukade skrivas lite grand.
Om jag får gå ut på ett litet sidospår är jag generellt väldigt ledsen över att svenskan på 70-talet skulle bli så himla "demokratiskt", som man sade då. Man fick ju inte längre göra skillnad på folk och folk, och därmed förlorade vi väldigt mycket språklig nyans. Det hade varit jättecoolt att kalla en föreläsare för typ "fru professor Strandek" eller något i den stilen. Jag gillar inte att kommunikationen och institutioner har blivit så "personliga".
Den enda gången jag önskar att vi hade kvar herr/fru/professor/doktor/etc. är när man ska skriva ett formellt mail eller liknande. Då känns det otillräckligt att börja med "Hej". Annars saknar jag inte alls den formen av språk – det medför ett distanstagande som jag tror att vi oftast klarar oss bättre utan.
Just doktor är dock intressant, det säger ju en del fortfarande. Oftast hör jag doktor förnamn snarare än doktor efternamn, men ändå. Jag undrar om yrkestiteln har gjort att doktor-benämningen lever kvar i större utsträckning än övriga titlar. Professor hör jag ibland också, men det är klart mer sällan.
Annars saknar jag inte alls den formen av språk – det medför ett distanstagande som jag tror att vi oftast klarar oss bättre utan.
Så är det, men det är inte bara en biverkning utan hela poängen med att ha den typen av språk. Det SKA vara mer opersonligt och distanserat.
Jag tror att en av anledningarna att läraryrket har tappat så mycket status (och att eleverna har tappat så mycket respekt för lärarna) är att man inte längre skiljer lika tydligt på elev och lärare, det finns ingen tydlig hierarki längre. Nu är eleverna och läraren "på samma nivå" eller vad man ska säga, och det är inte bra. Åtminstone barn behöver en tydlig hierarki och tydliga auktoriteter, och språket är en viktig del av att uppträtthålla dessa.
naytte skrev:Annars saknar jag inte alls den formen av språk – det medför ett distanstagande som jag tror att vi oftast klarar oss bättre utan.
Jag tror att en av anledningarna att läraryrket har tappat så mycket status (och att eleverna har tappat så mycket respekt för lärarna) är att man inte längre skiljer lika tydligt på elev och lärare, det finns ingen tydlig hierarki längre. Nu är eleverna och läraren "på samma nivå" eller vad man ska säga, och det är inte bra. Åtminstone barn behöver en tydlig hierarki och tydliga auktoriteter, och språket är en viktig del av att uppträtthålla dessa.
Jag tror att kommunaliseringen av skolan, lönenivån och den obefintliga löneutvecklingen, den låga nivån av yrkesaktiva lärare som forskar, dåligt inflytande hemifrån, glädjebetyg och att vi någonstans på vägen verkar ha tappat bort att skolan ska handla om att lära sig och utvecklas (snarare än att få bra betyg), är ett mycket större problem än att eleverna inte säger "fröken Johansson" eller "magistern".
En stor och viktig del av skolans uppdrag är att hjälpa elever att utvecklas till välfungerande människor. Självklart måste det börja (och fortsätta...) i hemmet, men skolan är tänkt att hjälpa till att utveckla empati, vänskapliga förhållningssätt och sunt förnuft hos eleverna. En del av det är relationen till sina lärare. Dessutom är skolan en av de absolut viktigaste institutioner vi har när det kommer till att upptäcka barn som far illa i hemmet. Jag tror inte att ett distanserat och opersonligt språk skulle vara positivt för varesig relationsskapande eller för känslan av en trygg vuxen person som man kan vända sig till för att berätta om att mamma tar på en på sätt man inte vill, eller att pappa blir full varje kväll.
Att det saknas respekt i skolan håller jag med om till hundra procent. Jag tror bara inte att ett mer opersonligt språk skulle ge några positiva effekter.
Men, det är klart, jag undrar vad lärarna själva skulle tycka om ett sådant språk. 🤔
För några decennier sedan var "litet" den normala stavningen fast ingen någonsin uttalade t:et i adverbet (utom en naturaliserad arbetskamrat från USA).
