Utredning om nytt betygssystem

Jag kan väl börja med att säga att jag är väldigt positiv. Systemet kommer (säkert) inte bli perfekt och alla system har brister men jag tycker den löser ett väldigt viktigt problem:

Betygsinflationen: Att ha ett betygssystem som nu, utan riktiga spärrar för betygsinflation där betygen ökar men kunskaperna faller, är ett jätteproblem. Högskolor och universitet sätter knappt ens längre någon legitimitet vid betygen utan inför andra antagningsmetoder. Det som är kanske betygens främsta uppgift, att vara en valid urskiljare för högre studier, har helt satts ur spel. Att skolor medvetet och omedvetet sätter glädjebetyg för att konkurrera med andra skolor, är ett stort problem som gör betygen för olikvärdiga. Att rätta nationella prov centralt, att tillmäta nationella proven en viss matematisk procentandel samt att se till att en skolas betyg inte avsevärt kan avvika från nationella proven, kommer delvis stoppa denna utveckling.

Det andra som jag tycker är att det finns flera nivåer av "mindre än godtagbara kunskaper", F. Gruppen elever som idag har ett F i betyg är en väldigt heterogen skara. Där ges samma betyg "F" till eleven som närvarat på någon enstaka lektion eller i princip inte gjort någonting och eleven som nästan nått godkänt betyg och kanske bara saknar någon liten del av det som krävs. Vissa elever är så långt efter i ämnena att steget från ett F till ett E är väldigt långt. Ibland vill man också som lärare kunna visa på en utveckling för elever som inte är godkända, att de är närmare ett godkänt. Visst går det att göra med feedback, men för eleverna känns det ändå hopplöst "Jag har fortfarande F ju!". Där kan en skala med 1-2-3 vara mer motiverande för att visa att alla kunskaper räknas, även om du inte når ända fram. 

Att det nu ska finnas 10 betygssteg, vilket är väldigt många, kan vara både positivt och negativt. Det kan bli svårare för lärarna. Vad kommer vara skillnaden mellan en fyra och en femma? Det kommer kanske inte bli lika tydligt som om man har färre betygssteg. Samtidigt tror jag det är en fördel, dels för elever, att nästa betygssteg inte ligger så långt borta, som kan bli motiverande för att utvecklas. Jag tror också det blir mer rättvist för konkurrensen. Bland elever som exempelvis får betyget A finns ganska stora skillnader. Vissa som kan otroligt mycket och ligger på en nivå som är väldigt hög, medan andra elever kanske precis med nöd och näppe uppnått kriterierna. På vissa gymnasielinjer så krävs nästan högsta betyg i alla ämnen för att komma in, delvis på grund av inflationen, att fler elever få A än tidigare. En skala med fler steg skulle göra det lättare att skilja dessa elever åt.

Finns problem eller vad kan man rikta för kritik?

Ur ett elevperspektiv skulle man kanske kunna säga att nationella proven blir mer avgörande och att mer och mer står och faller på ett enskilt prov och att det främst gynnar elever som är duktiga på prov. Jag skulle bemöta detta med att snarare säga att det också kan göra att nationella provet minskar i värde. Idag med den vaga formuleringen som finns att läraren ska ta extra hänsyn till NP så beror det väldigt mycket på vilken lärare du har. Vissa lärare lägger extrem vikt vid proven så att NP nästan är synonymt med slutbetyg medan andra lärare går mycket på sitt eget underlag. Här blir det en trygghet för eleverna att de vet vilken vikt som läggs vid NP, 30 %. Jag hör ofta elever här fråga, om nationella kommer avgöra mycket eller lite för betyget, vilket idag är omöjligt att säga.

Så jag är i grunden positiv om man bortser från att vi lärare alltså då återigen måste sätta sig in i ett nytt betygssystem ;). 

Jag vill dock avsluta med min "Käpphäst", att betygssystemet har väldigt begränsad effekt på skolans välfungerande och elevers lärande, jämfört med andra reformer. 

Om jag skulle istället få mindre klasstorlekar, fler pedagoger i klassrummet och mer budget till läromedel så kan jag ta vilket betygssystem som helst. Elever har lärt sig saker i alla olika betygssystem.

Jag tycker det sammantaget verkar bra. Såklart kan det finnas småsaker som kan behöva trimmas in, men man verkar ha förstått vad de stora problemen har varit. Men jag förstår inte hur den utökade betygsskalan ska kunna åtgärda något problem.

Ett citat ur tidningsartikeln sammanfattar vad jag tycker om den 10-gradiga skalan.

"Betygsforskare brukar säga att ju fler betygssteg man har, desto fler felaktiga betyg får man."

Bara för att en termometer visar fler decimaler än en annan så betyder det inte att termometern som visar fler decimaler är bättre på att beskriva verkligheten. Alla som har gått i skolan vet att ett korrekt avrundat svar är bättre än ett svar med fler decimaler 

Jag tror att den enda orättvisa det utökade betygssystemet kommer att lösa, är orättvisa mellan elever i samma klass som har samma lärare. För andra så riskerar det istället att öka olikvärdigheten, speciellt med tanke på Jontos sista punkt i sin sammanfattning.

Min initiala tanke är, och jag är inte stolt över den men likt förbannat är den där ändå, att ”på hur många olika sätt kan man mäta allt sämre kunskaper?”.

Jag säger inte att dagens betygssystem är optimalt, eller ens tillräckligt bra - det finns säkert anledning att skruva på hur betyg sätts - men det är rätt tröttsamt att det år efter år efter år, pratas om att ”rädda skolan” och ”ändra den negativa trenden”, varpå betygssystemet byts ut och sedan händer inget mer. Om nu det nuvarande betygssystemet är så dåligt att det måste bytas ut för att ”rädda skolan”, hur många gånger kan den cykeln upprepa sig innan betygssystemet är tillräckligt bra? 1-5, IG-MVG, A-F, nu detta… Det påminner väldigt mycket om ett skämt Johan Glans hade om just betygssystemen (när A-F var ganska nytt), ungefärligt citerat:

Känns det inte lite som att varje gång man ska göra om skolan, så byter man ut betygssystemet, och inget annat? Jag menar, när jag gick i skolan fick vi betyg från ett till fem, sen blev det IG till MVG, och nu A till F. Jag menar, vad kommer det vara för mina barn? Kommer de komma hem och berätta att

”Pappa, pappa, jag fick tummen upp i svenska!”

Varpå jag svarar ”jaha, vad bra! Men vad fick du i matte då?”

”Äsch, jag fick långfingret”

Även om det såklart i varje sådan förändring sker förändringar i bedömningsmetoder också, är det fortfarande inte en förändring av själva skolan, utan av bedömningen av elevernas prestationer. 

Men, några tankar om innehållet: Att de nationella proven rättas centralt låter… intressant. Dels undrar jag vem som kommer att göra det jobbet - är det lärare, eller någon annan typ av personal? Det är dock positivt att den administrativa bördan fråntas från lärarna. 

Att lärarna får lite friare tyglar i förhållande till betygskriterierna låter som att det finns risk för att ytterligare spä på betygsinflationen. 

Med det sagt, jag tror att en åtgärd mot betygsinflation som är betydligt enklare än att byta ut betygssystemet, är att sätta ned foten när det gäller offentlighetsprincipen. Det är inte rimligt att friskolor får gömma sig bakom ”affärshemligheter”, när det gäller sådant som resultat på nationella prov. Så länge som skattemedel finansierar verksamheten, ska offentlighetsprincipen gälla. Självklart har elever rätt till att inte få sina personliga betyg utlämnade till media, men på klassnivå eller åtminstone skolnivå borde det vara självklart att alla skolor (oavsett ägarform) måste redovisa sina resultat på de nationella proven. Om man i jämförelser mellan skolor satte större vikt vid NP-resultat än betygsresultat, skulle glädjebetygen bli tydligare och svårare att dölja, och det är framförallt rimligt att skattebetalarna får insikt i vad deras pengar faktiskt går till. 

Min samlade åsikt i allt detta är att det säkert kan bli bättre med det nya systemet, men att grundproblemen kvarstår hur man än väljer att mäta dem. I slutet av dagen tror jag att det skolan behöver är fler specialpedagoger, lärare, elevassistenter och engagerade föräldrar, inte fler utredningar med fina powerpoints om betygssystem. 

Jag säger inte att dagens betygssystem är optimalt, eller ens tillräckligt bra - det finns säkert anledning att skruva på hur betyg sätts - men det är rätt tröttsamt att det år efter år efter år, pratas om att ”rädda skolan” och ”ändra den negativa trenden”, varpå betygssystemet byts ut och sedan händer inget mer. Om nu det nuvarande betygssystemet är så dåligt att det måste bytas ut för att ”rädda skolan”, hur många gånger kan den cykeln upprepa sig innan betygssystemet är tillräckligt bra? 1-5, IG-MVG, A-F, nu detta…

Jag håller i grunden med. Varje gång som man har bytt ut betygssystemet så har man dels gjort det för att det föregående på olika sätt upplevdes som orättvist och dels haft förhoppningen och tron att det nya systemet ska bli mycket bättre. Oddsen för att man ska säga det även om detta system om femton år? Ja, de är tyvärr rätt låga, sett till historien. 

Dels undrar jag vem som kommer att göra det jobbet - är det lärare, eller någon annan typ av personal? Det är dock positivt att den administrativa bördan fråntas från lärarna. 

Flervalsfrågor och kortsvarsfrågor kommer automaträttas. Skrivfrågor kommer rättas av centrala bedömare med bakgrund som lärare, som dels kommer få utbildning i hur de ska rätta likvärdigt och dels kommer att sambedöma och diskutera bedömning, för att lyckas bedöma så likvärdigt som möjligt.

Med det sagt, jag tror att en åtgärd mot betygsinflation som är betydligt enklare än att byta ut betygssystemet, är att sätta ned foten när det gäller offentlighetsprincipen. Det är inte rimligt att friskolor får gömma sig bakom ”affärshemligheter”, när det gäller sådant som resultat på nationella prov.

Förbered att få hela den starka friskolemaffian på dig nu när du lägger huvudproblemet av betygsinflationen på dem ;). Skämt åsido. Jag tror betygsinflationen delvis började med friskolorna men nu är alla skolor en del av den. Jag tror inte problemet ligger i offentlighetsprincipen utan snarare skolkonkurrensen. Skolor är beroende av elevpeng för att kunna överleva och finansieras. Det märks även på kommunala skolor (även om en kommunal skola inte kan gå i konkurs). Då blir det lätt att man i denna konkurrens (såklart inte uttalat) försöker konkurrera med ex. höga betyg. 

Det finns ett enkelt system som löser betygsinflationen (men har flera andra nackdelar) och det är det relativa betygssystemet, alltså att betygen normalfördelas ut till eleverna efter deras prestationer. På sätt och vis ett rätt rimligt system eftersom betygens funktion i mångt och mycket är att rangordna eleverna inför sökande till vidare studier.

Min samlade åsikt i allt detta är att det säkert kan bli bättre med det nya systemet, men att grundproblemen kvarstår hur man än väljer att mäta dem. I slutet av dagen tror jag att det skolan behöver är fler specialpedagoger, lärare, elevassistenter och engagerade föräldrar, inte fler utredningar med fina powerpoints om betygssystem. 

Instämmer!

Jag har experimenterat med den föreslagna korrigeringsmodellen och några resultat är rätt intressanta.

Jag har satt betyg och provbetyg för en fiktiv klass på 25 elever. Läraren ger systematiskt högre betyg, 1-2 steg högre än eleverna får på nationella prov.

(röd - lärarens betyg, blå - korrigerat meritvärde)

Alla meritvärden korrigerades nedåt. Det blev rätt dramatiskt för några elever som hade samma betyg från läraren som på provet, deras meritvärden sänktes med ca 0,7. Den som fick en trea av läraren fick korrigerat meritvärde på ca 1,7.

Gör jag tvärtom då läraren systematiskt sätter för låga betyg, 1-2 steg lägre än på provet, så korrigeras alla meritvärden uppåt.

Eleven med en tia från läraren och med en tia på provet får ett korrigerat meritvärde på 10,7. Även eleven med en två får ett hyfsat bra meritvärde på 3,4.

En intressant slutsats är då att alla elever gynnas av strängare betygssättning och alla elever drabbas av snällbetyg. På ett sätt är det bra och jag hoppas att föräldrarna kommer att förstå det. Det borde minska stressen för lärare som får föräldrar och elever som ifrågasätter varenda bedömning.

MaKe skrev:

Eleven med en tia från läraren och med en tia på provet får ett korrigerat meritvärde på 10,7. Även eleven med en två får ett hyfsat bra meritvärde på 3,4

Jag känner att jag inte kan ha förstått hur man räknar ut meritvärdet. Tänkte.att det bara viktades med procentsatserna. Men så enkelt verkar det inte vara.... Hur funkar det?

Min första reaktion är att sucka lite över allt detta hattande med läroplanerna, kursuppdelningarna och betygen fram och tillbaka, som skolpolitiken har kommit att kretsa kring nu för tiden. Varje gång man helt och hållet byter betygssystem på det här sättet tar det enorma resurser i anspråk. Elever och lärare ska lära sig det nya systemet, läromedel ska göras om, nya prov ska utarbetas – vilket naturligtvis kommer gå ut över lärandet. Dessutom tar det fokus från de stora frågorna som verkligen spelar roll: läraryrkets status, klasstorlekarna, osund konkurrens mellan skolor, med mera.

Jag tror skolan hade mått bra av arbetsro, och hade gärna sett en ordning där politikerna kommer överens om att göra en stor (och förhoppningsvis ordentligt utredd, debatterad och genomtänkt) skolreform vart 25:e år, och däremellan får man hålla sig till mindre finjusteringar inom rådande system. 

Med det nya betygssystemet vill man tydligen uppnå en normalfördelning av betygen.

Det nya betygssystemet kräver en numerisk betygsskala med jämna skalsteg. Betygsskalan ska gå från 1 till 10 där betyget 1 är det lägsta betyget och betyget 10 det högsta. Det ska finnas betygskriterier som beskriver de olika betygsstegen på betygsskalan. Det finns en nivå för godtagbara kunskaper i betygsskalan, men även kunskaper under den nivån ska kunna tilldelas siffervärden. Betygskriterierna är följande för betygen:

1–3 mindre än godtagbara kunskaper

4–5 godtagbara kunskaper

6–7 goda kunskaper

8–9 mycket goda kunskaper

10 utmärkta kunskaper (s.41)

De flesta elever förväntas få betyg mellan 4 och 8. Betygen 2, 3 och 9 förväntas bli ovanliga och betygen 1 och 10 förväntas bli mycket ovanliga. (ss. 62-64)

Jag har försökt att använda normalfördelningen för att få en bild av hur det förväntas att se ut.

Slår man ihop andelar för betygen 1, 2 och 3 blir det 11.5% Det är hälften jämfört med andel underkända i grundskolan sedan 90-talet.

Ska det vara en betygsskala med jämna skalsteg, förstår jag inte varför betyget 3 förväntas vara ovanligt, men betyget 8 förväntas vara vanligt.

Ser man på det som ett IQ-test med medelvärde 100 och standardavvikelsen 15, så anses det att man har en svag teoretisk begåvning om man ligger mellan 70 och 84. Då blir 70 redan 2 standardavvikelser. 130 är då mycket begåvad.

Är det mera tänkt så (att omfatta spannet två-sigma), då är vi nära andelen underkända idag - andelen med betygen 1 till 3 är ca 18,9%. Eftersom kommunerna är skyldiga att ha anpassad skola, då borde ju de vara skyldiga att ha spetsutbildningar för särskilt begåvade ungdomar också. Ska man få sätta 11 och 12 på spetsutbildningar? Trean med andelen på 9,7% förväntas vara ovanlig, men är det den? Är nian med andelen på 6,0% ovanlig?

JohanF skrev:

MaKe skrev:

Eleven med en tia från läraren och med en tia på provet får ett korrigerat meritvärde på 10,7. Även eleven med en två får ett hyfsat bra meritvärde på 3,4

Jag känner att jag inte kan ha förstått hur man räknar ut meritvärdet. Tänkte.att det bara viktades med procentsatserna. Men så enkelt verkar det inte vara.... Hur funkar det?

Elevens betyg är B (satt av läraren).

$\overline{B}$ - skolans genomsnittliga betyg (lärarbetygen).

$\overline{NP}$ - skolans genomsnittliga betyg på nationella prov.

${\sigma }_{NP}$ - standardavvikelsen för skolans betyg på nationella prov.

${\sigma }_{\overline{B}}$- standardavvikelsen för skolans genomsnittliga betyg (lärarbetygen).

Kalibrerat betyg = $=\overline{NP} + \left(B - \overline{B}\right) · \frac{{\sigma }_{NP}}{{\sigma }_{\overline{B}}}$

Sedan beräknas meritvärdet:

$\text{MV} = 0.7 · \text{Kalibrerat betyg} + 0.3 · \text{Elevens NP-resultat}$

Om man nu tvunget ska in och peta i betygssystemet igen, så finns det väl en hel del bra i det här nya systemet.

Samtidigt är jag liksom JohanF oerhört skeptisk till att införa ännu fler betygssteg. Fler "gällande siffror" i betyget kommer ställa större krav på mätnoggranhet i bedömningen, vilket ställer större krav på lärarna att hålla på och testa och dokumentera, i stället för att undervisa.

Och ja, det kommer säkert vara lite mer motiverande för eleverna att steget till nästa betyggsteg inte är så stort. Men det innebär också att steget till att sänka sig inte är så stort heller – vilket jag befarar kommer leda till ännu mer stress och betygshets, som stjäl fokus från lärandet och riskerar att kväva det nyfikenhetsdrivna lärandet.

Under min kandidat hade vi bara tre betyg – underkänt, godkänt och väl godkänt – och det var så otroligt skönt att man i nästan alla kurser hade ett stabilt, förutsägbart betyg som man låg på. I de kurser som det gick bra i var jag hyfsat säker på att jag skulle få VG, och i de kurser som jag inte var fullt så intresserad av eller duktig på kunde jag oftast känna ett lugn i att ligga på ett stabilt G. När betyget på det sättet var en ickefråga i de flesta kurserna var det mycket enklare att fokusera på att ha kul med ämnet, och man kunde välja vilka bitar man ville lägga extra krut på baserat på nyfikenhet och framtidsplaner. 

När jag bytte till det danska systemet i mastern med 7 betygssteg (-3, 00, 02, 4, 7, 10, 12) blev jag mycket mer stressad av att hela tiden ligga på gränsen.

Jonto skrev:

Flervalsfrågor och kortsvarsfrågor kommer automaträttas. Skrivfrågor kommer rättas av centrala bedömare med bakgrund som lärare, som dels kommer få utbildning i hur de ska rätta likvärdigt och dels kommer att sambedöma och diskutera bedömning, för att lyckas bedöma så likvärdigt som möjligt.

Automatisk rättning låter bra. Det jag funderar över är skrivfrågorna – finns det verkligen så många personer med lärarbakgrund att det går att genomföra? Jag är positiv till att lärarna får en minskad administrativ börda, jag är bara tveksam till hur det ska gå att genomföra när det redan talas om lärarbrist (även om en del av den bristen verkar bero på att personer med lärarutbildningar inte vill arbeta inom yrket, då villkoren är så dåliga).

Med det sagt, jag tror att en åtgärd mot betygsinflation som är betydligt enklare än att byta ut betygssystemet, är att sätta ned foten när det gäller offentlighetsprincipen. Det är inte rimligt att friskolor får gömma sig bakom ”affärshemligheter”, när det gäller sådant som resultat på nationella prov.

Förbered att få hela den starka friskolemaffian på dig nu när du lägger huvudproblemet av betygsinflationen på dem ;). Skämt åsido. Jag tror betygsinflationen delvis började med friskolorna men nu är alla skolor en del av den. Jag tror inte problemet ligger i offentlighetsprincipen utan snarare skolkonkurrensen. Skolor är beroende av elevpeng för att kunna överleva och finansieras. Det märks även på kommunala skolor (även om en kommunal skola inte kan gå i konkurs). Då blir det lätt att man i denna konkurrens (såklart inte uttalat) försöker konkurrera med ex. höga betyg. 

Kom an bara! Skämt åsido, den konkurrensen uppstår ju för att det finns fler skolplatser än det finns elevunderlag. Och vilka skolor har skapat det problemet? 

Med det sagt, jag har blandade känslor kring friskolereformen rent generellt, men en åsikt jag är helt säker på i frågan, är att det är helt orimligt att en skola som inte ingår i kommunens ansvar för att ordna skolplats åt alla elever i en kommun, inte rimligtvis kan få hela skolpengen för de elever som flyttar dit. Det ansvaret kostar pengar, och därmed bör inte friskolor få hela skolpengen. På precis samma sätt som att den som arbetar 75% får lön därefter. Och det som är så frustrerande med det, är att vi ju hade det så! När friskolereformen var ny fick friskolor 80% av skolpengen, med just den motiveringen. 

Tanken jag har med att offentliggöra resultaten på de nationella proven igen, är att de är klart svårare att skruva så mycket på. Även om de nationella proven har sina nackdelar, är de en klart bättre faktor för föräldrar och elever att jämföra skolor med, än med betygen. Om skolans resultat på de nationella proven är bra, kommer betyget bli därefter, så det spelar egentligen bara roll om resultaten är dåliga. 

Det finns ett enkelt system som löser betygsinflationen (men har flera andra nackdelar) och det är det relativa betygssystemet, alltså att betygen normalfördelas ut till eleverna efter deras prestationer. På sätt och vis ett rätt rimligt system eftersom betygens funktion i mångt och mycket är att rangordna eleverna inför sökande till vidare studier.

Det skulle lösa frågan med att betygen ökar fast kunskaperna inte gör det, men i ett samhälle där elevernas kunskaper i genomsnitt minskar för varje år, skulle relativa betyg snarare medföra krympflation. De kunskaper som idag ger ett C, ger nästa år ett B, och så vidare.  

oggih skrev:

Jag tror skolan hade mått bra av arbetsro, och hade gärna sett en ordning där politikerna kommer överens om att göra en stor (och förhoppningsvis ordentligt utredd, debatterad och genomtänkt) skolreform vart 25:e år, och däremellan får man hålla sig till mindre finjusteringar inom rådande system. 

Jag röstar på oggihpartiet! Ställer du upp i nästa val?

Samtidigt är jag liksom JohanF oerhört skeptisk till att införa ännu fler betygssteg. Fler "gällande siffror" i betyget kommer ställa större krav på mätnoggranhet i bedömningen, vilket ställer större krav på lärarna att hålla på och testa och dokumentera, i stället för att undervisa.

Jag tycker att Jontos argument för att ha fler former av underkänt lät vettiga. Med det sagt, varför kunde man inte behålla samma antal steg för de godkända betygen? Två eller tre underkända betyg, och fem godkända. Då hade inte förändringen blivit lika stor heller. 

Något jag ifrågasätter är också slutproven, som ska testa kunskaper från en hel skolgång (så det blir väl främst högstadiet, men ändå). Hur ska de konstrueras, och av vem? Ju mer vikt man fäster vid ett slutprov, desto viktigare att proven är riktigt bra på att testa vad de är tänkta att testa. Dagens nationella prov har ju inte direkt varit utan kritik... 

Smutstvätt skrev:

[...] konkurrensen uppstår ju för att det finns fler skolplatser än det finns elevunderlag. Och vilka skolor har skapat det problemet? 

Det här är ett kränproblem med friskolorna som det pratas för lite om – den fria etableringsrätten. Det är helt vansinnigt att friskolor får öppna i stort sett hur som helst utan att kommunen kan syra  det, vilket dels omöjliggör långsiktig planering av utbildningssystemet i en kommun, och dels skapar en extremt destruktiv konkurrens om eleverna som påverkar alla skolor (inklusive de kommunala, som Jonto påpekade ovan) och bland annat driver på betygsinflationen. 

Smutstvätt: Det jag funderar över är skrivfrågorna – finns det verkligen så många personer med lärarbakgrund att det går att genomföra? Jag är positiv till att lärarna får en minskad administrativ börda, jag är bara tveksam till hur det ska gå att genomföra när det redan talas om lärarbrist (även om en del av den bristen verkar bero på att personer med lärarutbildningar inte vill arbeta inom yrket, då villkoren är så dåliga).

Tja, man får väl komma ihåg att det är under en väldigt begränsad period på året som proven genomförs. Jag gissar att det kanske får bli vissa verksamma lärare som får tid avsatt i sin tjänst för att vara centrala provrättare också, kanske. Men jag vet inte exakt hur det ska lösas i praktiken.

Det skulle lösa frågan med att betygen ökar fast kunskaperna inte gör det, men i ett samhälle där elevernas kunskaper i genomsnitt minskar för varje år, skulle relativa betyg snarare medföra krympflation. De kunskaper som idag ger ett C, ger nästa år ett B, och så vidare.  

Det är sant att det skulle bli problematiskt att jämföra betyg mellan olika årgångar. För grundskola --> gymnasium så skulle det fungera väl, eftersom du då bara konkurrerar med de i samma årskull, men kanske inte blir lika bra för sökande till universitetet, där du konkurrerar med flera generationers sökande.

oggih skrev:

Jag tror skolan hade mått bra av arbetsro, och hade gärna sett en ordning där politikerna kommer överens om att göra en stor (och förhoppningsvis ordentligt utredd, debatterad och genomtänkt) skolreform vart 25:e år, och däremellan får man hålla sig till mindre finjusteringar inom rådande system.

Instämmer, men det blir nog svårt för politikerna att klara av det.

 Oggih: Under min kandidat hade vi bara tre betyg – underkänt, godkänt och väl godkänt – och det var så otroligt skönt att man i nästan alla kurser hade ett stabilt, förutsägbart betyg som man låg på. I de kurser som det gick bra i var jag hyfsat säker på att jag skulle få VG, och i de kurser som jag inte var fullt så intresserad av eller duktig på kunde jag oftast känna ett lugn i att ligga på ett stabilt G. När betyget på det sättet var en ickefråga i de flesta kurserna var det mycket enklare att fokusera på att ha kul med ämnet, och man kunde välja vilka bitar man ville lägga extra krut på baserat på nyfikenhet och framtidsplaner. 

Jag skulle också uppskatta ett betygssystem med mindre fokus på betyg, mätning, prov etc. och mer fokus på lärande och kunskaper.

Rent generellt är jag inte så positiv till betyg egentligen. Det enda argumentet som jag tycker tydligt talar för betyg är just att de behövs som urvalsinstrument inför vidare studier. För det syftet är dock en betygsskala med fler steg bättre, eftersom att olika kunskapsnivå, ger olika betyg, istället för att två personer med väldigt olika goda kunskaper når samma betyg.

U, G, VG (och på vissa kurser bara U/G) är ett perfekt betygssystem för universitet, eftersom du inte ska söka vidare med dina betyg.

Jonto skrev:

Rent generellt är jag inte så positiv till betyg egentligen. Det enda argumentet som jag tycker tydligt talar för betyg är just att de behövs som urvalsinstrument inför vidare studier.

Betyg har också ett informativt syfte - en återkoppling till både elever och vårdnadshavare. Hur mycket har du lärt dig? Hur mycket har du ansträngt dig? Vad gör ditt barn i skolan?

Jag tycker att IG-G-VG-MVG fungerade bra. MVG krävde en viss ansträngning, men det var nog inte lika mycket som betyget A kräver. Det var också mycket lättare att dra gränsen mellan betygen. Jag tycker att man ska ha sådana betyg att det är möjligt att uppnå det högsta betyget och jag har kanske varit lite generös med A:na, men det har jag inte satt utan att eleven visat förståelse för ämnena och åtminstone lite ansträngning.

Jag är lite perfektionist själv och det har varit lite lättare med U-G-VG på universitet, men på vissa kurser hade jag A-F betyg och jag hade flera gånger inte skrivit tentor eftersom jag var osäker om jag skulle få ett betyg jag skulle bli nöjd med. Flervariabelanalys tenterade jag av ungefär 1,5 år efter att jag hade gått kursen och då fick jag B. Det var glad över, men jag hade nog inte tvekat och ångrat mig så många gånger om det hade varit färre betygssteg.

På vuxenutbildningen på grundläggande nivå har man gått åt andra hållet - nu finns det bara IG och G. Det tycker inte jag är bra. Betygen blir inte så informativa. Antingen IG-G-VG eller IG-G-VG-MVG hade gett mig mera information om vilken elevgrupp jag tar emot. För eleverna är det också en bättre återkoppling - VG betyder att du har ansträngt dig mer och lärt dig mer under kursen.

Jono skrev:

Det enda argumentet som jag tycker tydligt talar för betyg är just att de behövs som urvalsinstrument inför vidare studier. För det syftet är dock en betygsskala med fler steg bättre, eftersom att olika kunskapsnivå, ger olika betyg, istället för att två personer med väldigt olika goda kunskaper når samma betyg.

Det är en bra poäng.

Men det väcker en annan fundering, nämligen: hur stor andel av eleverna på grundskolan respektive gymnasiet är det egentligen som den här graderingen är relevant för?

Jag tänker spontant att väldigt många grundskoleelever har ett förstahandsval till gymnasiet där alla kommer in, och att väldigt många gymnasieelever antingen inte vill plugga vidare alls eller har ett förstahandsval där alla kommer in. Det känns som ett vansinnigt slöseri att alla dessa elever ska få sina kunskaper bedömna, graderade och dokumenterade med den detaljnivå som betygssättning på en 6+-gradig skala kräver, med all stress, oro, konflikter och distraktion från undervisning som det innebär – när betygen i slutändan inte spelar någon roll alls.

Hade det inte varit enklare om de utbildningar där det behöver göras ett urval anordnade olika former av antagningsprov? Det skulle antingen kunna vara specifika prov för just den utbildningen, eller något mer generellt prov som flera utbildningar ordnar tillsammans i stil med MaFy-provet eller högskoleprovet. 

Jonto skrev:

Lärare ska inte utgå från uppfyllelse av betygskriterier utan eleveens kunskaper i förhållande till innehåll, mål och syfte med stöd av kriterierna. Enklare uttryckt, att lärare blir mer fria från betygskriterierna och inte nitiskt behöver lägga stor vikt vid enskilda kriterier utan mer ska göra en helhetsbedömning. 

Smutstvätt skrev: 

Att lärarna får lite friare tyglar i förhållande till betygskriterierna låter som att det finns risk för att ytterligare spä på betygsinflationen. 

Det där blev jag också fundersam över. Det känns spontant lite riskabelt att öppna upp för mer subjektivitet i bedömningen på det sättet. Det känns som att det kommer öka trycket från elever/vårdnadshavare på lärarna att sätta högre betyg när de inte längre bara kan peka på specifika kriterier som inte är uppfyllda. Sen motverkas det ju som redan har påpekats av justeringen mot NP-resultaten, som kanske ändå gör det enklare för lärare att hålla emot, och kanske även får skolledare att bättre backa upp lärarna när set kommer klagomål om för låga betyg.

Vad tänker ni som är lärare om detta? Är friare tygliare något ni efterfrågar?

oggih skrev:

Vad tänker ni som är lärare om detta? Är friare tygliare något ni efterfrågar?

Jag vill ha ett tydligt definierat innehåll för varje årskurs i grundskolan med tydliga betygskriterier.

Ur betygskriterier i matematik i 9:an:

Eleven väljer och använder i huvudsak fungerande matematiska metoder för att göra beräkningar och lösa rutinuppgifter inom områdena taluppfattning och tals användning, algebra, geometri, sannolikhet och statistik samt samband och förändring med tillfredsställande säkerhet.

Vad betyder "i huvudsak fungerande matematiska metoder" och "med tillfredsställande säkerhet"? Om eleven räknar 5+3=9 - är det tillfredsställande säkerhet? Om eleven kan räkna med decimaltal på miniräknaren, men inte kan hantera bråktal vid huvudräkning?

Jag tycker att det ska stå ungefär så här "Eleven kan räkna de fyra räknesätten med uppställningar och hantera fyrsiffriga heltal samt tal med tre decimaler." Det skulle bli tydligt för alla - lärare, elever och vårdnadshavare. Inget tjafs om varför vi ska kunna det här och alla frågor från vårdnadshavare varför deras barn har fått just det betyget. Jag tycker att centralstyrning var bra. Kraven i grundskolan borde också höjas - innehållet i NO-ämnena är obefintligt och i matten är det också ganska urvattnat. Jag tycker att det blir för lätt och för tråkigt för många barn.

oggih skrev:

 

Vad tänker ni som är lärare om detta? Är friare tygliare något ni efterfrågar?

Delvis. Jag skulle säga att många lärare förhåller sig ganska fritt till betygskriterier, eller kanske snarare så att man läst kriterierna noga och sedan omvandlat eller tolkat det och efter ett antal år i yrket snarare har en känsla för vilket betyg en viss text motsvarar, utan att behöva använda kriterierna aktivt varje gång. Däremot är i praktiken läraren redan idag väldigt fri i sin betygssättning eftersom det finns väldigt lite kontroll i hur lärare sätter betyg. Jag tvingas exempelvis aldrig redovisa exakt hur jag har sammanställt underlaget och värderat det utifrån kriterierna, om inte någon elev prompt efterfrågar det. 

Jag tycker att det är rätt skönt att som lärare själv kunna välja vad jag vill lägga vikt på i min undervisning och så också vad jag ska lägga tonvikt i bedömningen på, att alla betygskriterier inte måste väga lika tungt.

Som du dock nämner så finns det en risk för godtyckliga betyg och att olikvärigheten ökar mellan skolor. 

Jag förstår dock inte helt heller vad som är det nya i detta eftersom man redan för något år sedan ändrade skrivningen där läraren ska sätta det betyg som allmänt bäst motsvarar elevens kunskapsnivå. Detta för att elever ibland föll på väldigt små detaljer i ett betygskriterier som lärare dessutom testade bara någon enstaka gång, vilket inte var rimligt. Jag gissar att det är sådana saker som man vill förhindra. 

MaKe skrev:

JohanF skrev:

Visa föregående citat

MaKe skrev:

Eleven med en tia från läraren och med en tia på provet får ett korrigerat meritvärde på 10,7. Även eleven med en två får ett hyfsat bra meritvärde på 3,4

Jag känner att jag inte kan ha förstått hur man räknar ut meritvärdet. Tänkte.att det bara viktades med procentsatserna. Men så enkelt verkar det inte vara.... Hur funkar det?

Elevens betyg är B (satt av läraren).

$\overline{B}$ - skolans genomsnittliga betyg (lärarbetygen).

$\overline{NP}$ - skolans genomsnittliga betyg på nationella prov.

${\sigma }_{NP}$ - standardavvikelsen för skolans betyg på nationella prov.

${\sigma }_{\overline{B}}$- standardavvikelsen för skolans genomsnittliga betyg (lärarbetygen).

 

Kalibrerat betyg = $=\overline{NP} + \left(B - \overline{B}\right) · \frac{{\sigma }_{NP}}{{\sigma }_{\overline{B}}}$

 

Sedan beräknas meritvärdet:

$\text{MV} = 0.7 · \text{Kalibrerat betyg} + 0.3 · \text{Elevens NP-resultat}$

Ja, såklart! Lärarbetygen ska ju kalibreras för att förhindra betygsinflation.

Idag pratade jag med en pensionerad ma/fy gymnasielärare som jag känner sedan länge. (klassföreståndare till min parallellklass när jag gick gymnasiet 1988-91). Jag frågade vad han tycker om nya betygsförslaget. Han flinade brett och berättade om på den tiden hur lärarkollegiet efter varje nationellt prov hade ämneskonferenser där man kalibrerade medelvärdet på de preliminära betyg man satt för sin klass, med klassens medelvärde på det nationella provet.

Vilket tar död på myten om det relativa betygssystemet och "femmorna som tagit slut". Nu har vi alltså gått ett kalendervarv i betygscykeln!

Han berättade ytterligare en anekdot när han under ett läsår i mitten på nittiotalet, satte betyg med tre olika betygssystem på de tre årskurserna. 1-5 relativa betyg, 1-5 målrelaterade betyg (någon slags övergång mellan det gamla och det nya), samt ig/g/vg/mvg målrelaterade betyg. Vilka mål som gällde var högst oklara.

Jag känner att man ibland lägger orimligt fokus på betyg. Det är en relativt liten andel som de faktiskt spelar roll för, som kanske avgör om de kommer in på sin drömutbildning eller inte, men för de flesta elever så är det bara bokstäver eller siffror som ska samla damm i en byrålåda framöver. All den tiden som lagts ner på betygsättning och bedömning och sen så har de relativt lite användning. Visst har betyg andra syfte, exempelvis att visa på en progression eller ett kunskapsläge eller att motivera studier. Det hade man dock kunnat göra på ett mycket enklare sätt med en enkel betygsskala och mer av enkla omdömen.

Jag kollade på ett inslag om denna utredning där utredaren Magnus Henrekson förklarade att han föreställde sig ett väldigt omfattande slutprov i slutet av nionde klass. Det verkar definitivt som en positiv förändring.

Så som det har sett ut hittills har man på många skolor knappt behövt kunna någonting alls för att få höga betyg. Betygen ska ju egentligen vara någon typ av indikation på ens kunskaper, men de fungerar inte som det. Jag snittade 327.5 i grundskolan och jag kunde ingenting; det jag kunde vara att plugga i tre dagar till prov, spy upp allt på provet, och sedan glömma allt. Det är nästan löjeväckande hur bra detta fungerade.

Jag har diskuterat detta med många av mina vänner och de säger exakt samma sak: bra betyg handlar i regel inte om kunskaper.

naytte skrev:

Jag kollade på ett inslag om denna utredning där utredaren Magnus Henrekson förklarade att han föreställde sig ett väldigt omfattande slutprov i slutet av nionde klass. Det verkar definitivt som en positiv förändring.

Så som det har sett ut hittills har man på många skolor knappt behövt kunna någonting alls för att få höga betyg. Betygen ska ju egentligen vara någon typ av indikation på ens kunskaper, men de fungerar inte som det. Jag snittade 327.5 i grundskolan och jag kunde ingenting; det jag kunde vara att plugga i tre dagar till prov, spy upp allt på provet, och sedan glömma allt. Det är nästan löjeväckande hur bra detta fungerade.

Jag har diskuterat detta med många av mina vänner och de säger exakt samma sak: bra betyg handlar i regel inte om kunskaper.

På gymnasiet hade man fram till 1968 någonting som kallades studentexamen, där man i princip gjorde samma sak, men på gymnasienivå.

Så där har vi ytterligare ett kalendervarv i betygscykeln. Ungefär halva frekvensen på den cykeln, jämfört med cykeln där man tyckte att betygskalibrering mot nationella prov var en bra ide. Kan det ligga en resonansfrekvens med övertoner här någonstans... 🤔. 

Skämt åsido, detta visar istället väldigt tydligt att det är inte vetenskap och beprövad erfarenhet som styr betygsutvecklingen, utan åsikter och tidsanda.  

naytte skrev:

Jag kollade på ett inslag om denna utredning där utredaren Magnus Henrekson förklarade att han föreställde sig ett väldigt omfattande slutprov i slutet av nionde klass. Det verkar definitivt som en positiv förändring.

Så som det har sett ut hittills har man på många skolor knappt behövt kunna någonting alls för att få höga betyg. Betygen ska ju egentligen vara någon typ av indikation på ens kunskaper, men de fungerar inte som det. Jag snittade 327.5 i grundskolan och jag kunde ingenting; det jag kunde vara att plugga i tre dagar till prov, spy upp allt på provet, och sedan glömma allt. Det är nästan löjeväckande hur bra detta fungerade.

Jag har diskuterat detta med många av mina vänner och de säger exakt samma sak: bra betyg handlar i regel inte om kunskaper.

Detta talar väl till viss del lite emot att ha ett stort slutprov? Även om Henrekson uttalade i aktuellt att det inte ska gå att plugga till provet (tror inte att det är rimligt att göra ett prov om grundskolans innehåll, vars frågor är så unika att det inte går att förbättra sitt resultat åtminstone lite grann genom att plugga inför provet). 

Om man istället hade upprepade prov, säg ett par gånger under en termin, eller för den delen utspritt under flera år, är väl chansen större att åtminstone delar av innehållet fastnar, även om man råpluggar inför varje prov? 

Jag kollade på ett inslag om denna utredning där utredaren Magnus Henrekson förklarade att han föreställde sig ett väldigt omfattande slutprov i slutet av nionde klass. Det verkar definitivt som en positiv förändring.

Så som det har sett ut hittills har man på många skolor knappt behövt kunna någonting alls för att få höga betyg. Betygen ska ju egentligen vara någon typ av indikation på ens kunskaper, men de fungerar inte som det. Jag snittade 327.5 i grundskolan och jag kunde ingenting; det jag kunde vara att plugga i tre dagar till prov, spy upp allt på provet, och sedan glömma allt. Det är nästan löjeväckande hur bra detta fungerade.

Slutprov är bra eftersom långsiktiga kunskaper är mer värt, att kunna se att eleven har bestående kunskaper och att de väger tungt.

Att bara eller till stor del basera på slutprov i alla ämnen blir dock sårbart. Dels blir det en väldigt ojämn arbetsbelastning om man ska göra alla viktiga avgörande prov på slutet. Visst kan man tänka sig att ha typ ett stort prov för alla ämnen men om det bara ska ägnas en dag åt det så blir det väldigt snuttifierat för varje ämne. Anledning nummer två är att eleverna i grundskolan har 16 ämnen, att ha kunskaper i sexton olika ämnen i huvudet samtidigt och minnas nästan allt man lärt sig på nio års skolgång samtidigt, är inte helt mänskligt. Anledning nummer 3 är att det skulle ställa väldigt höga krav på skolans likvärdighet, att alla lärare haft exakt samma innehåll. Ofta i ett arbetsområde så väljer en lärare ut vad denne fokuserar på. Om sedan stora delar av slutprovet handlar om saker som några lärare inte lagt så mycket fokus på, så kan det bli ett problematiskt utfall om det ska väga tungt. Kanske kunde eleven andra saker, men som tyvärr inte slutprovet fokuserade på. 

Jag tror på en kombination av dem. Jag anser generellt inte att mina elevers resultat på "kapitel/områdesprov" och NP skiljer sig jättemycket åt.

Jag har diskuterat detta med många av mina vänner och de säger exakt samma sak: bra betyg handlar i regel inte om kunskaper.

Bra betyg handlar såklart om kunskaper men en specifik sorts kunskaper och förmågor. Lite som du är inne på i ditt resonemang handlar om att "knäcka skolkoden". Skolans system gynnar dem som vet hur de ska visa upp kunskaperna på ett bra sätt och de som vet hur man pluggar på ett bra sätt. Att exempelvis veta vad det är för slags svar som läraren efterfrågar på resonerafrågor eller vad i en text som läraren fokuserar och bedömer på. 

Att plugga mycket, även om det är intensivt för ett prov de sista dagarna, tänker jag ändå är något som ska belönas och uppmuntras.

Sen är också frågan vad vi vill att betygen ska visa och mäta. Det är ingen fråga som har ett självklart svar utan som vi haft diskussioner om i min utbildning till lärare. Ska den bara mäta kunskaper eller även mäta ett visst mått av ansträngning och flit samt förmågan att kunna plugga/lära sig saker?

För mig personligen så är betyg främst ett urvalsintrument för vidare studier som ska avgöra vem som är mest förtjänt eller lämpad(vad gäller grundläggande behörighet) att läsa vidare på ett visst program eller skola. Då är det inte helt orimligt att betygen också indirekt innehåller ett visst mått av hur mycket man har pluggat och förmågan till att kunna plugga in och lära sig saker. 

Hur mycket procent av np är slutbetyget i 9:an? Alltså idag år 2025.

npkris skrev:

Hur mycket procent av np är slutbetyget i 9:an? Alltså idag år 2025.

Finns inget sådant.

Skolverket skriver att NP ska "särskilt beaktas" vid betygssättning, på vilket sätt detta ska ske, är dock upp till varje enskild lärare.