FAQ: Vad behöver jag kunna inom ämnet tyska?
Poängen med denna tråd är att besvara några av de vanligaste frågorna som dyker upp både här på tyskforumet men även bland elever i allmänhet. Allting som berörs här är aktuellt på alla nivåer, det vill säga både grundskole- och gymnasienivå men även universitetsnivå. Man får gärna skapa inlägg själv om man tycker att något saknas, men se till att fråga mig eller Jonto först!
Regler för tråden:
1. Ett inlägg ska innehålla en titel som beskriver ett område eller en fråga med tillhörande svar.
2. Undvik att posta inlägg som tar upp frågor eller områden redan behandlade i andra inlägg i tråden. Kontakta en moderator om du vill komplettera eller ändra ett trådinlägg.
3. Posta för guds skull inte inlägg där du inte kan området ordentligt!
Inlägg som inte följer trådens regler kan komma att raderas.
Innehållsförteckning:
1. Är ett bord manligt eller en katt kvinnlig?
4. När ska man använda sodass och när ska man använda damit?
5. Kasus
7. Adjektiv & adjektivändelser
9. Spelar betoning någon roll?
10. ß eller ss?
11. Rektion
Är ett bord manligt eller en katt kvinnlig?
På tyska delas alla substantiv in i minst en av tre kategorier: Maskulinum, Femininum och Neutrum. Varje substantiv har ett så kallat “grammatiskt kön”, som motsvarar en av dessa kategorier. Det grammatiska könet anger man med substantivets oböjda, bestämda artikel.
der Tisch (bordet) är ett maskulint ord, vilket man kan se på dess bestämda artikel (der). die Katze (katten), däremot, är ett feminint ord, vilket man kan se på dess bestämda artikel (die). Betyder detta då att bord är manliga och att katter är kvinnliga på tyska? Absolut inte! Grammatiskt kön bör och ska hållas isär från verkligt kön. Detta illustreras av väl av das Mädchen (flickan), som har neutrumgenuset trots att det rör sig om en feminin person.
Det är mycket viktigt att man lär sig ett ords grammatiska kön samtidigt som man lär sig ordet, eftersom det annars kan försvåra kommunikationen avsevärt. Ibland finns det ord som stavas, uttalas och ser exakt likadana ut, men som skiljer sig i sina grammatiska kön. der Band ((bok)bandet) betyder inte samma sak som das Band (bandet) eller die Band ((musik)bandet). (die Band uttalas dock på ett amerikanskt sätt)
Hur böjer man verb?
När man ska böja verb finns det två saker man måste beakta. Det första är verbets tempus, det vill säga dess tidsform. Med tempuset anger man när i tiden någonting äger rum. Det andra man måste beakta är vilken person man böjer efter. På tyska, i motsats till på svenska, böjer man verb inte bara efter tid, utan även efter person. Man talar då om personböjningar. Detta kan konkretiseras med ett enkelt exempel:
(i) die Frau aß den Apfel ⇔ kvinnan åt äpplet
(ii) du aßt den Apfel ⇔ du åt äpplet
Här är tempus samma för båda handlingarna, det vill säga att de äger rum samtidigt i tiden (i dåtid). Skillnaden på verben är dock ändelsen -t. Verben skiljer sig i ändelsen eftersom man i mening (i) böjer efter die Frau eller ett pronomen i tredje person, medan man i mening (ii) böjer efter du, eller ett pronomen i andra person.
Hur man böjer efter person i de vanliga tempus kommer framgå nedan med bifogade tabeller.
Presens (das Präsens)
Presens är nutidsformen och används passande för handlingar som äger rum i nutid. Som minneskrok kan man tänka på det engelska “present”. I presens böjer man oftast efter följande tabell:
Som går att utläsa av tabellen ändrar man på verbets ändelse efter de olika personerna. Spielen blir då exempelvis spiele i första person singular men spielst i andra person singular. Vissa verb får även vokalförändringar i andra och tredje person. Vi kan titta på en mening med verbet laufen för att ta itu med det:
(i) sie laufen zur Schule ⇔ de springer till skolan
(ii) er läuft zur Schule ⇔ han springer till skolan
Som går att se i meningarna ovan byter man ut vokalen a mot vokalen ä när man böjer i tredje person singular. Vilka verb som får en sådan vokalförändring måste man lära sig utantill.
Imperfekt (das Imperfekt)
Imperfekt är en av dåtidsformerna och används för handlingar som äger rum i dåtid. I imperfekt böjer man oftast efter följande tabell:
Det finns dock vissa verb som inte riktigt följer detta mönster. Många verb är oregelbundna och får en oförutsägbar böjning i imperfekt. Ett verb som är oregelbundet är lesen:
(i) ich lese es nicht! ⇔ jag läser det inte!
(ii) ich las es nicht! ⇔ jag läste det inte!
Ifall man endast skulle följa tabellen ovan skulle man tro att att mening (ii) istället skulle vara:
ich leste es nicht!
Men så är det alltså inte! Vilka verb som är oregelbundna och inte måste man lära sig utantill.
Perfekt (das Perfekt)
Perfekt är den vanligaste dåtidsformen i tal och bildas med hjälp av ett hjälpverb samt en perfektböjning av verbet i fråga. De två hjälpverben som man använder är antingen sein eller haben. En tumregel är att ett verb som innebär en förflyttning eller en förändring av “fysikaliskt tillstånd” kräver sein, medan alla andra kräver haben som hjälpverb (två vanliga undantag till denna tumregel är verben werden och bleiben, som båda böjs med sein).
Regelbundna verb böjs i perfekt oftast på följande sätt: personböjning av haben eller sein + ge+verbstam+t (ibland lägger man till ett e innan t:et för att det blir enklare att uttala). Man kan alltså förutsäga hur ett regelbundet verb kommer böjas i perfekt:
arbeiten - hat gearbeitet
machen - hat gemacht
kochen - hat gekocht
hoffen - hat gehofft
kündigen - hat gekündigt
När det kommer till starka verb har vi tyvärr inget sätt att avgöra hur de kommer att böjas i perfekt. Där måste man lära sig tillräckligt många utantill för att få en “känsla” för det. Lägg dock märke till att man ändå oftast lägger på ett ge och att de oftast slutar på -en:
laufen - ist gelaufen
sprechen - hat gesprochen
losfahren - ist losgefahren
aufschneiden - hat aufgeschnitten
tun - hat getan
Hjälpverben anges i upplistningar alltid i tredjeperson singular, alltså den form man skulle använda ifall subjektet vore er.
Ifall verbet i fråga har ett prefix, exempelvis verdursten istället för dursten, så lägger man inte på ett ge framför, trots att det regelbundet:
(i) Sie ist verdurstet ⇔ Hon har törstat ihjäl
(ii) Sie hat gedurstet ⇔ Hon har törstat
Notera dessutom att hjälpverbet i mening (i) skiljer sig från hjälpverbet i mening (ii). I mening (i) sker en förändring av tillstånd, alltså att någon går från att vara levande till död. Därför använder man hjälpverbet sein istället för haben.
Konjunktioner
En konjunktion är ett eller flera ord som binder ihop två delar av en mening, exempelvis und, aber, weil, denn, dass, da och så vidare. Vissa av dessa ord är så kallade bisatsinledare, det vill säga att det alltid följer en bisats efter dem. En bisats är en del av en mening som inte kan stå för sig själv och som tillägger ytterligare information. I en bisats kommer det personböjda verbet allra sist i meningen.
Exempel:
Ich muss auf Toilette, weil ich zu viel Wasser getrunken habe
Ich muss auf Toilette, denn ich habe zu viel Wasser getrunken
I den första meningen finns konjunktionen weil, vilket inleder en bisats. Därför kommer det personböjda verbet sist. Den andra meningen betyder samma sak som den första, men på grund av att det inte finns någon bisatsinledare ändras ordföljden inte. Notera att man skiljer på bisatsen och resten med kommatecknet.
Vi skiljer alltså på konjunktioner som inte ändrar ordföljden och på de som ändrar ordföljden (bisatsinledare). Vilka konjunktioner som är bisatsinledare måste man lära sig utantill (varje konjunktion får en siffra som hör ihop med ett användningsexempel under listan):
(1) dass - att
(2) da - då
(3) weil - eftersom
(4) wenn - när (upprepad händelse i nutid)
(4.1) wenn - när (upprepad händelse i dåtid)
(5) wenn - om
(6) ob - om (om det finns fler en ett alternativ)
(7) obwohl - fastän
(8) als - när (enskild händelse i dåtid)
(9) sodass - så att
(10) damit - så att
(1) Ich wusste nicht, dass du so gerne Kuchen isst!
(2) Da ich dermaßen hart und intensiv trainiere, schaffe ich jetzt 15 Klimmzüge!
(3) Katzen haben Angst vor Banenen, weil sie die Form des Obstes an Schlangen erinnert.
(4) Immer wenn du das machst, bringst du mich voll durcheinander!
(4.1) Immer wenn du das gemacht hast, hast du mich voll durcheinandergebracht!
(5) Wenn du das tust, verlasse ich dich für immer!
(6) Ich habe gefragt, ob du dich schuldig fühlst (oder nicht)!
(7) Ich bin fett geworden, obwohl ich auf Kuchen verzichtet habe! 🙁
(8) Als ich die heiligen Schriften sah, dachte ich an den Sinn des Lebens!
(9) Er hat jede Woche viel gearbeitet, sodass er krank wurde
(10) Ich tue das, damit du auf mich stolz wirst!
När ska man använda sodass och när ska man använda damit
sodass och damit är två konjunktioner som på svenska båda översätts till “så att”. Skillnaden i bruk ligger i huruvida konsekvensen av handlingen är avsiktlig eller inte. Detta kan illustreras med ett exempel:
Er hat jeden Tag sechzehn Stunden gearbeitet, sodass er krank wurde. ⇔ Han arbetade sexton timmar varje dag, så att han blev sjuk.
Att bli sjuk var inget mål med handlingen, endast en konsekvens. Ifall man skulle byta ut sodass mot damit skulle betydelsen bli att han jobbade med målet att bli sjuk (man skulle dessutom behöva ändra verbböjningen till wird).
Kasus (der Kasus)
På tyska finns det fyra olika kasus: nominativ, ackusativ, dativ och genitiv. I grunden tjänar kasus till att urskilja satsdelar från varandra. Det är alltså möjligt att avgöra vilken satsdel en del av en mening utgör utan att känna till hela meningen. Detta är praktiskt eftersom meningens ordföljd då inte avgör dess betydelse på samma sätt som annars.
Förklaringarna nedan kommer utgå ifrån att ackusativ, dativ och genitiv alltid används i syfte att urskilja satsdelar från varandra. I själva verket finns det ofta andra anledningar att böja i dessa kasus, trots att det man böjer inte utgör satsdelen som motsvarar kasuset. Detta kommer gås in på i andra inlägg.
Nominativ (der Nominativ)
Man kan säga att nominativ är "subjektsformen". Ingenting i nominativ får någon särskild böjning, utan står i sin grundform. Allting som kan vara ett objekt, dvs. stå i ackusativ eller dativ, kan också stå i nominativ. När det kommer till substantiv är det bestämningsordets böjning som visar dess kasus. Exempelvis står das Mädchen i nominativ, medan dem Mädchen står i dativ. dem är dativböjningen av artikeln das.
Ackusativ & Dativ (der Akkusativ & der Dativ)
Ackusativ är en av två objektsformer. Ett ord i ackusativ är alltså ett direkt objekt i meningen. Dativ är också en objektsform, men den förekommer när någonting är ett indirekt objekt i en mening. Man skiljer på dessa på samma sätt som på svenska. Ett direkt objekt är det som utsätts för en handling, medan ett indirekt objekt är någonting som ges någonting. Nedan följer ett antal exempel (en asterisk indikerar en förklaring):
Ich esse einen Apfel (ackusativ). *Äpplet blir utsatt/drabbad av att bli ätet av mig
Der Hund jagt die Katze (ackusativ). *Katten blir utsatt/drabbad av att bli jagad av hunden
Meine Mutter fährt das Auto (ackusativ). *Bilen blir utsatt/drabbad av att bli körd av min mamma
Der Lehrer gibt dem Schüler (dativ) einen Apfel (ackusativ). *Äpplet blir utsatt för att bli given. Den (manlige) eleven är den som får något i meningen.
Die Lehrerin empfiehlt dem Mädchen (dativ) einen spannenden Film (ackusativ). *Filmen blir utsatt för att bli rekommenderad medan flickan är den som får någonting, i detta fallet en rekommendation.
Genitiv (der Genitiv)
På samma sätt som på svenska används genitiv för att uttrycka ägande. På svenska bildas genitiv oftast med ägaren först och sedan det som ägs, t.ex. "mannens hus". På tyska är det dock oftast tvärtom. Den ägda saken står först och ägaren efteråt. Exempelvis skulle man oftast säga [der Hund des Mannes] och inte [des Mannes Hund] (båda varianterna är dock giltiga egentligen, men den sistnämna är väldigt gammaldags och väldigt ovanlig i modernt språk).
Hur man böjer i de olika kasusen måste man lära sig utantill enligt en tabell:
Prepositioner
Prepositioner är ord som uttrycker en relation mellan två saker eller personer i antingen tid eller rum. På tyska styr prepositioner alltid kasus, det vill säga beroende på vilken preposition det rör sig om måste man böja det som kommer efter i antingen ackusativ, dativ eller genitiv. Vissa prepositioner styr endast ackusativ, dativ eller genitiv. Dessa kallas passande för ackusativ-, dativ- eller genitivprepositioner.
Vissa prepositioner kan styra antingen ackusativ eller dativ beroende på sammanhang. Dessa kallas för växelprepositioner. Vilka som styr vad måste man lära sig utantill enligt en tabell:
Prepositionerna i det röda området är de så kallade växelprepositionerna. För att avgöra om en växelpreposition styr ackusativ eller dativ i en mening måste man kolla på kontexten. Om det rör sig om en rörelse mellan två områden, styr prepositionen ackusativ. Ifall handlingen äger rum inom ett bestämt område, styr prepositionen dativ. Studera följande exempel:
(i) die Katze ist in den See gesprungen ⇔ Katten hoppade i sjön
(ii) die Katze ist in dem See gesprungen ⇔ Katten hoppade i sjön
Vid första anblick kan dessa översättningar framstå som konstiga. Båda översätts ju till samma sak, trots att de ser annorlunda ut på tyska?! På svenska använder man nämligen betoning för att skilja på dessa meningar. Testa att dra ut på i:et, och jämför det med ett kort i!
Det är möjligt att skriva om de svenska motstyckena så att det blir tydligare:
(i) die Katze ist in den See gesprungen ⇔ Katten hoppade ned i sjön
(ii) die Katze ist in dem See gesprungen ⇔ Katten hoppade i sjön
Nu bör skillnaden vara ganska tydlig. I den första meningen har vi ackusativböjningen av der See, alltså den See. Det innebär här att katten under språnget flyttade sig mellan något som inte är sjön till sjön. Den andra meningen har istället dativböjningen av der See, alltså dem See. Det innebär att katten under hela språnget befann sig i sjön.
Adjektiv & adjektivändelser
Adjektiv är ord som beskriver hurdant någonting är. Adjektiv som står som predikatsfyllnad, alltså efter verben sein och werden, böjs inte.
ex. Der Stuhl ist klein = Stolen är liten
Wir werden froh = Vi blir glada
När adjektivet istället står som en bestämning till ett substantiv (nomen) så böjs det.
I grunden böjs adjektiv efter det gramamtiska könet på ordet som beskrivs. Man delar upp böjningarna i de så kallade starka böjningarna och de svaga böjningarna (inte att förväxla med svaga och starka verb!). De olika böjningarna kan åskådliggöras med en tabell:
Den svaga böjningen träder in då ordet föregås av en bestämd artikel (t.ex. der, die, das) eller ett böjt bestämningsord (t.ex. einen, meinem, deiner etc.). Den starka böjningen träder in då adjektivet föregås av ett oböjt bestämningsord (t.ex. ein, mein, unser etc) eller inte föregås av något bestämningsord alls.
(i) eine schwarze Katze (eftersom Katze är feminint)
(ii) ein aufgeregter Hund (eftersom Hund är maskulint)
(iii) ein schwarzes Loch (eftersom Loch är ett neutrumord)
Denna definition är dock ofullständig. Den lite kunnige vet kanske att tabellen egentligen ser ut så här:
Det som avgör vad som gör att stark eller svag böjning träder in är samma som förut, men skillnaden här är att man blandar in kasus också. Det är nämligen så att kasus också påverkar hur man böjer adjektivet.
Betrakta följande tyska meningar:
(i) das gelbe Auto ist hässlich!
(ii) mit dem gelben Auto will ich nichts zu tun haben!
Enligt vår första (ofullständiga) definition ovan skulle vi förvänta oss att det blir “...dem gelbe Auto”, eftersom Auto är ett neutrumord som föregås av en bestämd artikel , varför vi behöver den svaga böjningen. Men så är det inte. Eftersom mit är en dativpreposition (se tidigare inlägg) blir bestämningsordet dem istället för das. Eftersom vi har en bestämd artikel vet vi att vi ska använda den svaga böjningen. Eftersom vi dessutom känner kasuset som artikeln är böjd i (dativ) måste vi titta lite längre ned i tabellen. Tabellen är ordnad: Nominaitv, Ackusativ, Dativ, Genitiv. Det innebär att vi måste titta på den tredje raden och ser då att ändelsen blir -en.
För att kunna böja adjektiv räcker det alltså inte bara att känna till ordets grammatiska kön, utan man måste dessutom kunna avgöra vilket kasus allt står i.
Löst sammansatta verb
Ett löst sammansatt verb är ett verb som består av en partikel (oftast en preposition) och ett “huvudverb”. Några exempel på löst sammansatta verb vore: ablaufen, zudrücken och aufmachen. I dessa verb är partiklarna färgade rött. Det som gör löst sammansatta verb speciella är dels att partikeln ändrar innebörden av verbet, men också dels att man i många sammanhang delar på partikeln och verbet.
I huvudsatser delar man alltid upp verbet och partikeln och låter partikeln hamna sist i huvudsatsen:
(i) die Milch läuft bald ab.
(ii) er drückt mir die Nase zu! Hilfe!
(iii) das Mädchen macht brav das Fenster auf.
Detta gäller dock endast då det bara finns ett verb i huvudsatsen. Om vi introducerar fler verb delar man inte längre på partikeln och huvudverbet. Om vi tänker oss en logiskt fortsättning på mening (i):
die Milch läuft bald ab; jemand muss sie austrinken!
Denna mening består av två huduvsatser. I den första huvudsatsen finns det bara ett verb, ablaufen, varför man delar på verbet och partikeln. I den andra huvudsatsen finns det två verb, müssen och austrinken. Eftersom det finns två verb separarar man inte partikeln och huvudverbet hos austrinken.
I bisatser delar man inte upp huvudverbet och partikeln. Om vi gör om mening (ii) till en bisats:
…weil er mir die Nase zudrückt!
När man böjer verben i perfekt finns det såklart alltid två verb i satsen och då separerar man inte heller partikeln och huvudverbet. När man ska böja i perfekt stoppar man in ge:et mellan partikeln och huvudverbet:
aufmachen - aufgemacht
zudrücken - zugedrückt
ablaufen - abgelaufen
Spelar betoning någon roll?
Betoning på tyska spelar inte lika stor roll som på svenska eller andra tonala språk, men det finns sammanhang där man måste betona stavelser olika, beroende på vad man menar. Exempelvis är verbet umfahren motsatsen till umfahren. Skillnaden är att betoningen ligger på um i det ena verbet, medan den ligger på fahren i det andra. Sådana här skillnader måste man lära sig utantill. Exempelvis betyder följande verb olika saker beroende på betoning:
umfahren - umfahren
durchdringen - durchdringen
umschreiben - umschreiben
Utifrån betoningen kan man dessutom avgöra om verbet är löst sammansatt eller ett vanligt verb. Om betoningen ligger på partikeln är verbet löst sammansatt, och om betoningen ligger på själva “verbet” är det inte löst sammansatt.
ß eller ss?
Förr i tiden fanns det ingen logik bakom hur man använde eszett (ß) eller dubbel-s (ss). Det är därför man, när man gör gamla uppgifter, kan råka stöta på stavningar som daß, Kuß och liknande. Dessa stavningar är dock felaktiga och stavas idag dass och Kuss. Om man ska använda eszett eller dubbel-s beror på om vokalen som kommer före är lång eller kort. I både dass och Kuss är u:et en kort vokal. Därför stavas båda med dubbel-s. Andra ord, som t.ex. süß, stavas med eszett, eftersom ü:et är en lång vokal.
Det finns ord där det inte riktigt spelar någon roll vilken stavning man använder, men där man helt enkelt har bestämt att en är rätt och en är fel. Exempelvis stavas det außerdem, trots att ausserdem hade uttalats likadant.
I Schweiz existerar inget eszett, så i schweizisk stavning stavas allt med dubbel-s.
Rektion
Som vi i tidigare inlägg redan har sett styr prepositioner alltid kasus. Vissa av dessa var så kallade växelprepositioner, vilket innebar att de kunde styra både ackusativ och daitiv.
På både tyska och svenska har vi sammansättningar av prepositioner och verb, exempelvis “vänta på” (warten auf). Man skulle inte kunna använda någon annan preposition än på eller auf tillsammans med vänta respektive warten. auf är en växelpreposition och kan i vanliga fall styra både ackusativ och dativ, men hur blir det då när man använder auf i en fast sammansättning som warten auf? Styr prepositionen ackusativ eller dativ?
I just detta sammanhang råkar auf styra ackusativ, det vill säga: i just sammansättningen warten auf styr auf ackusativ. Detta betecknar man i ordböcker oftast på följande vis: auf jdn./etw. warten. jdn. är en förkortning på jemanden, alltså ackusativböjningen av jemand, och etw. är en förkortning på etwas.
Vilket kasus den givna prepositionen styr tillsammans med varje verb måste man lära sig utantill. Då står det ofta listat på följande vis:
auf jdn/etw. warten
etw. auf jdn/etw zurückführen
Och så vidare.
Om det skulle hända att prepositionen som används i sammansättningen är en ackusativ- eller dativpreposition styr prepositionen samma kasus som vanligt. Prepositionen um styr alltid ackusativ, oavsett sammansättning.
